Intervju med Roger Gracie

Vi bestämde träff klockan halv sex på hans BJJ akademi i välbärgade stadsdelen Notting Hill en onsdagskväll då han ändå skulle, i Rogers egna ord, ha ett möte med “någon” klockan 19.00. Detta någon visade sig ingen mindre än José Leao Teixeira, 6e graden svartbälte och en av grundarna till världskända Gracie Barra teamet som hade vägarna förbi.

Liam Wandi: Hej Roger och tack för att vi fick komma hit och intervjua dig.

Roger Gracie: Inga problem. Nöjet är på min sida

LW: När anade du för första gången att du hade en speciell talang för jiujitsu?

RG: Hmmm. Det är en knepig fråga. Jag kan säga så här: när jag var tonåring, runt 16-årsåldern, ville jag verkligen vara bra på jiujitsu. Jag tränade varje dag, två gånger om dagen till och med. Det var på den tiden jag bestämde mig för att bli en professionell fighter och göra jiujitsu till en stor del av mitt liv och försöka vara den bästa fightern jag kan bli. Jag blev fast besluten att skärpa till min träning och kost och resultaten lät inte vänta på sig. Jag märkte mina framsteg på mattan i jämförelse med andra jag tränade med. Träningspartner som brukade köra över mig varje gång vi rullar eller åtminstone ge mig mycket motstånd, plötsligt (på bara ett par månader) kunde jag kontrollera dem.

Mina framsteg fortsatt i den takten och jag kände hur jag kom ikapp och även förbi deras nivå. Nu pratar jag om svarta bälten i Gracie Barra som hade varit världsmästare på blå- och lila nivån som annars brukade spöa skiten ur mig. Helt plötsligt, innan jag ens hade hunnit bli svartbälte själv, kunde jag fånga dem i sparring med det ena och det andra.

Självklart fanns det fortfarande några svartbälten på hög nivå som gav mig nog med stryk men jag visste att all min träning började löna sig. Jag försöker inte att låta kaxig men jiujitsu kunskap kom alltid lätt för mig. Visst har jag alltid tränat mycket hårt och hängivet, men jag trodde verkligen att jag kunde en dag vara bäst i världen och det är vad som motiverade mig till min hårda träning.

LW: Skulle du säga att det var ungefär runt 16-17-årsåldern?

RG: Tja, runt 14-15 snarare då jag kom närmare mina morbröder. Min diet förändrades mycket i och med att jag hade tidigare varit ur form och knappt tränade men runt den åldern började jag mer allvarligt tänka på min framtid och vad jag skulle vilja bli.

Du får komma ihåg att även om min mamma är Gracie och min far är ett svartbälte, hade han aldrig sin egen jiujitsuskola i Brasilien och jag levde knappt hos honom så jag växte inte med jiujitsun på samma sätt som mina kusiner gjorde med sina med fäder. Men när jag tillbringade ett helt sommarlov i södra Brasilien hos morbror Rillion var min kusin Rolles som är tre år äldre än mig också där. Rolles tränade varje dag och han verkade veta vad han ville göra och även min morbror Rillion pushade mig att ändra min kost. Plötsligt började jag träna mer regelbundet och se efter vad jag åt.

Du måste komma ihåg att innan du når 16/17 år, är du fortfarande ett barn och oavsett hur begåvad du kommer det fortfarande att finnas en klar skillnad mellan dig och de vuxna. Utöver detta tar processen att upptäcka och utveckla sitt game sin lilla tid. Jag var precis som alla andra i min ålder, antar jag. När jag nådde 17 kände jag att jag började, fysiskt, jämnare matcha de vuxna spelarna och jag hade en framtid i sporten.

LW: På tal om övergången från barn till tonåring, tränar din son? (Rogers son Tristan, kan höras springa runt akademin i bakgrunden)?

RG: Han tränar visserligen men jag sätter aldrig någon press på honom att träna. Det spelar ingen roll för mig om han tränar jiujitsu eller inte. Han är ju ett barn och ska få vara ett barn. Jag vill inte att han ska göra det bara för att jag tvingar honom och sedan hatar han mig för det senare i livet. Så länge han är glad och sysslar med något som han tycker om är jag en glad pappa. Man ser definitivt en hel del föräldrar som desperat vill leva ut sina egna jiujitsudrömmar genom sina barn. De kommer till mig och säger: “Jag vill att han ska bli en världsmästare”, men deras barn är just det, barn. Du kan inte tvinga ett barn till att träna hårt. Du kan bara plantera ett frö. Med min son försöker jag lägga så lite press på honom som möjligt. Jag tar med honom till akademin eftersom jag är ofta här många timmar om dagen och ibland hoppar han in i barnklassen men ibland vill han inte ens det och jag tvinga honom aldrig. Det häftiga är, även utan att ens vara med på själva klassen och bara genom att komma hit och göra sig bekant med miljön lär han sig att utveckla sin instinkt för jiujitsun.

Nu minns jag en rolig historia: När Tristan var ungefär tre år gammal, innan han ens var tillräckligt gammal för att vara med i barnklassen men var alltid med mig när jag undervisade, tog hans förskolelärare mig åt sidan en dag och frågade “Roger, vad arbetar du med?”. Jag frågade “Varför?” “Han svarade ”Din son tar alltid tag i de andra barnen och ska visa en massa konstiga grepp och rörelser!” Jag förklarade “Åh det är nog för att jag undervisar kampsport. Jiujitsu nämligen. Försöker han slås med dem? “. Han svarade snabbt: “Nej, nej det är bara på lek men det såg bara annorlunda och intressant ut”. Så även utan att delta i klassen kunde hans treåriga hjärna ta in och återskapa vad han såg.

LW: Vem anser du vara din huvudsakliga lärare och instruktör?

RG: Det är min farbror Carlos Gracie Jr. Han är den som gav mig det svarta bältet och även grundaren till Gracie Barra. Nu för tiden har Gracie Barra 600+ skolor över hela världen, men då fanns bara huvud skolan i Barra da Tijuca i Rio. Jag har alltid tränat med honom sedan jag var 14 och han gav mig alla mina bälten. Självklart hjälpte både min morbror Rillion och min far (Maurício Gomes) mig mycket och när jag var brunbälte tillbringade jag mycket tid hos min kusin Renzo i New York. Det var där jag utvecklade mitt nogi-game och tekniker. Dessa mästare hade ett stort inflytande på mitt spel och karriär och mina framsteg i jiujitsu men min huvudsakliga instruktör, skulle jag säga, var alltid Carlinos Gracie.

LW: Har någon någonsin sagt till dig att du inte är tillräckligt bra eller att du var för smal/tjock eller för svag eller något liknande?

RG: (Skrattar) Inte direkt, men jag minns att som barn var de inte vana att se mig som en vinnare. Jag antar att det beror på att jag inte tränade särskilt mycket då. Jag hade inte bestämt att jag en dag skulle bli världsmästare eller att jiujitsu skulle ta över mitt liv. Jag var bara ett barn som gillade att ”leka jiujitsu” och mina morbröder påminner mig om det. De säger “Vi hade aldrig trott då att du skulle bli så pass bra!” Min teknik var förmodligen inte allt för imponerande då och jag fick nog mycket stryk av alla de andra barnen, men jag antar att jag visade dem alla fel (skrattar igen)

LW: Var du bra på andra sporter?

RG: Inget märkvärdigt. Jag tycker att idrott och lek är en del av barndomen, särskilt i Brasilien där du har tillgång till naturen året runt. Vi lekte på stranden eller i parken eller t.o.m. surfade i havet men inget allvarlig idrottande på så sätt.

LW: Jiujitsu idag en stor kampkonst. Det snackas mycket om gi, nogi, tävlingsregler, MMA, självförsvar etc. Fanns det någonsin något inom jiujitsun som du kände “Jag hatar verkligen detta” eller “jag är verkligen usel på detta!”?

RG: (skrattar) nej men jag tror att hela grejen med kampkonster är att du alltid befinner dig i situationer där du är obekväm. Det är lätt när du är i din favoritposition med greppen som du vill ha. Fighting innebär att befinna sig i både dåliga och goda positioner. När du är i dåliga positioner behöver du bara hålla dig lugn och sansad och inte slåss av panik utan sakta men säkert arbeta dig ur dem.

Om jag var tvungen att välja en position där jag inte känner lika bekväm som andra positioner så kommer jag att tänka på half guard-spelet. Många är mycket förtjusta i att spela just half guard, men inte jag. Det beror nog på att jag känner mig alltför defensiv när jag ligger under motståndaren i half guard. Motståndaren sätter för mycket press på dig och du kan inte riktigt sätta alltför mycket offensiv mot honom. Jag känner att jag är ständigt under press när egentligen är det jag som ska sätta press på honom.

LW: Som barn och tonåring, vilka var dina idoler?

RG: Jag såg alltid upp de stora namnen, du vet de som jag kände åstadkom det andra ansåg som omöjligt. Speciellt eftersom jag verkligen ville uppnå något högt inom jiujitsu. Jag ville inte bara vara en bra fighter. Mitt mål var alltid att vara den bästa jiujitsu fightern i världen. Jag var beredd att träna hårt för att inte förlora till någon annan. Så då letar man naturligtvis upp de människor som uppnått den skalan av storhet inom sitt område. Självklart fann jag många exempel i min egen familj. Min morfar Carlos och hans yngre bröder som Helio uppnådde otroligt mycket. Likaså mina kusiner och morbröder som Carlson, Rolls, Rickson, Renzo… etc. I andra sporter inspirerades jag mycket av Muhammed Ali men min inspiration var aldrig begränsad till sport. Jag tror att tänkesättet för att uppnå storhet, oavsett i vad, är densamma: där ute finns det tusen personer som alla konkurrerar om en plats på toppen. Det finns inte två första platser. Om du har beslutsamheten att bli den bästa advokaten i världen kan samma tänkesätt göra dig den bästa judokan i världen. Det handlar om engagemang, självförtroende, teamet kring dig och hårt arbete.

LW: Du har en vacker och mycket framgångsrik jiujitsuskola och den växer hela tiden. Varje gång jag besöker har ni större mattyta och nya pass på schemat. Vad är hemligheten till att ha en framgångsrik jiujitsuskola?

RG: Jag tror inte att det finns en hemlighet. Man försöker skapa den bästa miljön man kan. En trygg och välkomnande miljö där alla kan komma och träna. Om du inte gör det stannar inte folk, särskilt inte nya elever. Visst, de som redan har tränat jiujitsu ett par år egentligen inte bryr sig så mycket. De är vana vid greppandet och brottandet och allt det andra som hör till jiujitsun men för nybörjarna, de som aldrig har gjort någon kampsportsträning, är det helt annorlunda! Tycker de att det är en hotfull eller skadlig miljö kommer de inte att stanna och en annan sak: varför skulle du ta dina barn till en miljö där du själv inte trivs?

När man har skapat en god miljö och har professionella personer som aktivt uppehåller den, i en ren och ljus gym, där dina elever gillar det du lär ut har du en vinnande kombination. Om det du säljer är redan en bra produkt är 80 % av jobbet redan klart. Om du verkligen tror på vad du undervisar behöver du bara en bra miljö att lära ut det i.

LW: Ni har ett fullspäckat schema här. Kör ni separata klasser med bara självförsvar, eller är detta integrerat i det allmänna formatet för passen?

RG: Nej, vi har inte särskilda pass bara för självförsvar, utan självförsvar ingår i passen. Det är en del av vår läroplan, särskilt för nybörjarna som då kör vårt grundpass. I denna fas av sitt lärande är det lika viktigt att de lär sig självförsvar som det är att lära sig grapplingtekniker. När de har gått igenom den processen, börjar fokus skifta mot grappling. Jag tycker att det är mycket viktigt att ha den mixen av självförsvar och sportgrappling i klasserna.

LW: Vad gör du för att koppla av?

RG: För att vara ärlig är mitt liv ganska involverat i och kring akademin så, för mig, handlar avkoppling om att spendera tid med min familj. De kommer naturligtvis alltid att komma först. Annars älskar jag att surfa, spela schack och läsa böcker.

LW: Jag vet att du reser tillbaka till Brasilien ganska regelbundet. Vart brukar du åka mest i Brasilien?

RG: Jag åker främst till Rio. Om jag är på semester med min familj brukar vi bo i Rio. Där bor min mamma, min pappa och även min syster. När jag åker för att hålla seminarier däremot kan jag åka till andra delar av Brasilien.

LW: Blir fansen galna när de ser dig?

RG: (Skrattar) Nej inte riktigt. Jag är inte så känd. Jag förstår hur kända personer kan bli irriterade med uppmärksamhet från fansen. Jag menar klart att det är bra att man uppskattas för det man gör och att folk vill skaka din hand och kanske ta en bild, men det om händer hela tiden vart man än är kan det säkert bli irriterande. Jag är glad att säga att jag är långt ifrån den nivån.

LW: Har ni några kända elever här på akademin?

RG: Ja det gör jag, en hel del faktiskt, men saken med jiujitsu är, jag bryr mig inte om du är en rörmokare, en framgångsrik advokat eller förmögen affärsman, när de tar gi på sig dräkten och stiger på mattan är alla lika och de behandlas exakt likadant. Det handlar om att träna med varandra och se vem som kan övervinna den andra med teknik, taktik och list.

LW: Var har du dina medaljer och pokaler?

RG: (Skrattar) Jag är en dålig person när det gäller detta faktiskt. Mina medaljer och pokaler log och samlade damm i en väska i ett hörn av källaren hemma. Det är bara nyligen vi satte upp några hyllor i akademin för att visa dem, och det är efter många år!

LW: Reser du mycket? Vad ser du till att alltid ha med dig?

RG: Ja, jag reser mycket. Jag kör en hel del seminarier runt om i världen, vilket innebär att jag är ofta borta hemifrån och det kan minsann leda till problem hemma (skrattar). Så jag antar att det viktigaste att ta med är: Min gi och min tandborste. Det är allt. Jag är en mycket avslappnad person. Min kost är bra men inte alltför strikt, särskilt inte när jag är på resande fot.

LW: Vad gör du riktigt arg?

RG: (Skrattar) Det är en svår fråga. Jag tror att förlust är det som gör mig mest arg. Jag hatar att förlora mer än jag gillar att vinna! (Skrattar)

LW: När du tävlade som mest, brukade du utarbeta strategier för varje enskild motståndare eller tänkte du bara på din gameplan och vad du ville göra?

RG: För det mesta tänkte jag bara på vad jag ville göra. Självklart provar man vissa grundläggande strategier så som om motståndaren är fantastiskt på den stående biten, kommer jag inte att stå upp med honom. Jag kommer att övergå till marken direkt. Om han har en fantastisk guard, om jag inte kan få vara på toppen och dominera honom, kommer jag att försöka dra honom i min guard först istället. Utöver det tycker jag det är mycket svårt att planera olika strategier. Jag kommer bara att försöka köra mitt game och spela det jag är riktigt bra på och låta dem oroa sig för det.

LW: Hur vill du bli ihågkommen?

RG: När jag var ung och började träna jiujitsu allvar brukade jag drömma om att en dag bli den bästa fightern i världen. Det är inte ens en fråga om att bli ihågkommen utan snarare att uppnå något som man själv valde att göra och veta att man kunde åstadkomma det. Att inte leva med frustrationen att jag tillbringade hela mitt liv med att jobba för något och veta att jag kommer att gå till graven utan det, förstår du? Som en fighter är jag mycket nöjd med vad jag har uppnått. Jag bryr mig egentligen inte om folk kommer ihåg det eller inte, eftersom jag inte kan garantera att de såg situationer utveckla på samma sätt som jag såg dem. Så länge jag är belåten med vad jag gjorde och är nöjd med hur mitt liv gick vet jag inte riktigt om jag bryr mig om vad folk tycker.

LW: Sista frågan, vilken aspekt av jiujitsu har haft det största inflytandet på dig?

RG: Det är tänkesättet, definitivt. Det är det som gör den största skillnaden mellan olika fighters. Tränar man hårt kan vem som helst lära sig att slåss. Det kan ta längre tid för vissa än andra men slutresultaten blir det samma. Så vad är skillnaden? Om en fighter ägnar tid och energi åt att träna den mentala biten kommer han att skilja sig från mängden.

---

 

Efter intervjun gick Roger till huvud mattan och avbröt nybörjarklassen som leddes av ett av hans svartbälten för att ge några ytterligare detaljer om dagens teknik: Omoplata, skulderlås med hjälp av benet. Innan Roger klev på mattan märkte jag några brun- och svartbälten som satt och stretchade vid sidan i väntan på den avancerade klassen klockan sju men så snart Roger steg in hoppade de på chansen att lära sig mer från honom och följde hans instruktioner mycket noga. När han sedan lämnade mattan fortsatte de drilla detaljerna som världsmästaren delade dem sig.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!