Gunnar Nelson: Isländsk Kyla

Den här intervjun publicerades i Fighter Magazine nummer 2015 så observera att statistiken är gammal.

Det är flytet som är det viktiga. Gameplans och kalkylering i alla ära, men för Gunnar Nelson handlar det mer om att hitta flytet, känslan och fokusen. Allt annat kommer bara i vägen när det väl gäller. Och visst hittar han flytet när det väl gäller. I sin senaste match mot Brandon Thatch i UFC 189 den 11 juli, ströp han ut amerikanen efter bara 2 minuter och 6 sekunder.

Fighter Magazine träffade Gunnar Nelson innan matchen mot Thatch, när han kom ifrån en tuff förlust mot Rick Story.

Trots att en förlust på ett delat domslut efter 25 minuters krigande tycks vara ett av de värsta sätten att förlora på, ser Gunnar Nelson på förlusten med optimism.

– Jag tycker inte att jag förlorade eftersom jag kunde genomföra matchen. För mig är det allra viktigaste att få erfarenhet och det kan jag få både från att vinna och förlora. Jag kommer ta till mig den fighten och ha stor nytta av de 25 minuterna. Men jag vill vinna och bli den bästa fightern i världen, eller ännu viktigare, den bästa jag kan bli. Och jag tror att jag kan bli ganska bra, säger han sittandes i skräddare på stolen.

 

Det ter sig helt naturligt för Gunnar att slå sig ner i skräddare, uppenbarligen även på stolar. Dagarna och timmarna han spenderat på mattorna i träningslokalerna har satt sina spår i hans beteende. Redan som trettonåring började Gunnar träna Gōjū-ryū, en av de traditionella karatestilarna. Där visade han sig ha stor talang och blev utsedd till Islands mest lovade karateutövare när han var 16 år gammal.

Under perioden 2003-2005 tog han medalj i samtliga turneringar som han ställde upp i och vann den isländska Juvenile Kumite Championship tre år i rad. Men det var något annat som lockade mer än karaten.

Gunnar insåg snabbt att det var kampen han var ute efter. Kata var inget för honom och inte heller kumite (fighting) som han tävlat i räckte längre till. Karaten ersattes av MMA som introducerades av hans lagkamrat i landslaget och goda vän, Jón Viðar Arnþórsson.

– Vi kollade på Pride FC och UFC och jag blev helt fast. Jag insåg att det var det jag ville göra eftersom det kändes mer levande, mer realistiskt… Vi började experimentera med grappling och kickboxning, men det var omöjligt att hitta en bra grapplingcoach på Island då.

Men även grapplingundervisningen kom så småningom. Dels från Arni ”The Ice Viking” Isaksson som hade med sig några blåbälten, under SBGI-grundaren Matt Thornton och dels från John. John Kavanagh.

– John kom och höll ett seminarium. Jag visste omedelbart att jag ville träna med honom, han var på en annan nivå även om han bara hade blått bälte då.

Gunnar verkar ha ett speciellt och nära band till sin tränare. Han blir smått känslosam när han berättar om deras relation och vad John Kavanagh betyder och har betytt för hans framgångar.

– John är en av mina bästa vänner och samtidigt min främsta MMA-coach. Han är mer av en grappler men han har också hållit på med karate. Det viktigaste är att vi kan dela taktiker och tekniker då vi har en liknande bakgrund. Ända sedan starten har jag kunnat använda mig av allt han visar mig och det är fortfarande så. Han är riktigt öppenhjärtad och kan verkligen släppa sitt ego för sin träning. Jag har en extrem tur som har John som coach.

Självklart stod han där i hörnet, under MMA-debuten 2007, och ropade kommandon. ”Ner med hakan”. ”Upp med huvudet i klinchen”. ”Svep honom!”. Debuten var mot en av de då mest lovande danska kampsportarna, John Olesen. Matchen blev oavgjord. Ett kontroversiellt beslut då många tyckte att Nelson tydligt hade vunnit både rond två och tre. När klockan ringde i rond två hade Gunnar kopplat dansken i en tight kimura och dominerade sedan rond tre, men de danska domarna var inte övertygade. Men resultatet spelade ingen roll. Han hittat sin grej, sin sport, sitt kall.

– Inte för att jag är en våldsam kille som verkligen tycker om att slå folk i ansiktet men det var något med livligheten som verkligen berörde mig. Det råder ett totalt lugn och jag älskar den känslan, förklarar han.

MMA-karriären fortsatte kometartat, efter debuten körde han över nio fighters genom att vinna på KO eller submission, i första eller andra ronden. Men detta var inte nog för att släcka hungern hos honom. Parallellt med den nystartade MMA-karriären tävlade Gunnar i grappling där han, precis som i karaten, visade stor talang.

– Jag var riktigt besatt, berättar han.

2009 erhöll han sitt svarta bälte i brasiliansk jiu-itsu från ingen mindre än Renzo Gracie. Detta efter ett flertal enastående prestationer under det året, bland annat silver i Mundials brunbältesklass, guld i Pan American Championship (Gi), guld och silver i den öppna klassen i Pan American Championship (No-Gi) och en fjärdeplats i ADCC Submission Wrestling World Championship, där han tävlade i ”the absolut category” och vann mot de betydligt tyngre svartbältena Jeff Monson och David Avellan.

Det är alltså här, i framgången inom både MMA och BJJ som UFC ville skriva ett multi-fight-kontrakt med islänningen och Gunnar gjorde dem inte besvikna. I sin första match mot DeMarques Johnson vann han på submission. När han matchen efter besegrande Zak Cummings på samma sätt i Dublin, vrålade den irländska publiken med honom.

Anledningen till Gunnars popularitet hos irländarna grundar sig i att han sedan 18-årsåldern haft sina träningscamps baserade i landet. En annan bidragande orsak till populariteten kan vara att han är god vän och träningspartner med Irlands stolthet, Conor McGregor. Ännu en gång befann sig nu vännerna på samma kort, UFC 189 i Las Vegas.

Även om de tillsynes är helt olika personligheter på många sätt, så har de hittat varandra i synen på kampsport och i det faktum att de båda andas och lever kampsport, hela tiden. Att diskutera tekniker, hur de funkar, varför och när, lägger de mycket tid på tillsammans. Precis som McGregor vid flertalet tillfällen har uttalat sig om, anser Gunnar att man inte kan gå in med en självklar gameplan, det handlar istället om att läsa av situationen och agera utifrån den. 

– Jag tenderar att följa med flytet och om jag planerar för mycket innan så brukar det komma i vägen. Att ha en strikt plan och att alltid vara medveten om den tar mycket energi. Och jag gillar överraskningen. Om jag inte vet min plan, hur ska motståndaren då göra det. Det jag älskar med kampsport är att det är så fritt och verkligt. Det är något som verkligen fångar mina djupaste intressen.

Det ligger något andligt i hur Gunnar pratar om kampsporten, vilket passar väl till det lugn han alltid visar innan och under matcherna. Han menar att känslor som ilska och rädsla bara är något som står i vägen för dig som fighter när du befinner dig i ringen eller oktagonen.

Att vara avslappnad kommer naturligt för Gunnar berättar han, även i en situation där du har en motståndare som ”vill slå sönder dig”. Men det är inte alltid lätt att kombinera flyt och anpassning med drillade tekniker.

– Jag tycker att den här typen av blandning mellan fokus och flyt alltid har funnits hos mig. Ibland använder jag det och ibland låter jag det använda mig. När jag kommer in i lärda och strikta mönster, som jag gjorde i fighten med Rick Story, går det inte som jag vill. Jag kan aldrig reagera så bra som när jag är i den sinnesstämningen.

Sinnesstämningen och att saker och ting skall kännas naturligt verkar betyda mycket, inte bara för fightingen, utan även för Gunnar som person. Att fördjupa sig i Zen och meditation genom böcker undviker han, då det skulle riskera att hans filosofi inte längre skulle kännas som hans egen, utan som en version av någon annans.

– Jag gillar att reflektera kring saker och att komma till mina egna slutsatser. Ärliga och äkta reflektion handlar om att jaga den innersta känslan, att tänka på saker genom meditation och att applicera dem systematiskt.

Men stilen då? Den breda stancen, fotarbetet och den vassa grapplingen. Är det karate som har utvecklats till MMA med hjälp av BJJ? Ja och nej enligt Gunnar.

– Människor gillar att sätta namn på mig, ”karatekillen med BJJ-kunskaper”. Men det var riktigt länge sedan jag gjorde karate. När jag gjorde kata för en fotografering häromdagen var jag tvungen att kolla upp det på Youtube eftersom jag inte kunde komma ihåg hur man gjorde först. Men det finns tekniker som jag har plockat upp och som jag fortfarande använder från mina dagar inom karate, och samma gäller brasiliansk jiu jitsu.

Fotarbetet anser han är något som han verkligen har plockat med sig från sina år som påläggskalv i Gōjū-ryū karate. Att arbeta med att täcka stora ytor, jobba in och ut. Att istället för den traditionella Muay Thai- och kickboxningsstilen – en fot i taget – hela tiden röra båda fötterna synkroniserat.

– Jag plockar upp saker som fungerar för mig. Det händer ofta när jag har fått flyt i sparringen att vissa tekniker bara kommer. Ibland visar John (Kavanagh) rörelser som jag omedvetet gör, som känns helt naturliga. Om du vill vara den bästa du kan, så blir det ofta så – tekniken måste vara din egen. Som din andra natur. När du är inne i ringen och dina rörelser inte riktigt är dina egna så är du i trubbel. Det som är rätt är rätt, säger han.

”Men Gunnar, jag vill vara som dig och ha DIN stil, snälla lär mig sensei”.

– Lärande kommer från den individuella erfarenheten, säger han och skrattar

En bra coach enligt Gunnar, förstår dina individuella behov och kan guida dig i den riktningen du behöver.

– John coachar Conor McGregor och mig på helt olika sätt. Han förstår vad vi behöver. John är verkligen som en professor i kampsport, en riktig mästare.

Det är också hit han personligen tror att MMAs utveckling kommer att röra sig, mot mer individualitet. Han tror också att MMA-utövare kommer att kunna växla sömlöst mellan striking och grappling helt utan problem.

– Allt utvecklas hela tiden. Det mentala, tekniker och konditionen, säger han.

Gunnar bryr sig inte nämnvärt om vem han skall möta härnäst, inte heller när. Han kör sitt race. Han har ingen drömmotståndare och bryr sig inte vad allmänheten säger om honom. Men han har en förebild. Vem annan än legenden med samma ansiktsuttryck och lugn som Gunnar själv: Fedor Emelianenko. Gunnar menar att Emelianenko hanterade sina fighter helt avslappnat och ödmjukt, trots att han var den bästa fightern i världen.

– Fedor var bara där i stunden och gav allt utan att förlora sitt lugn. Jag kan verkligen relatera till honom, säger Gunnar och bjuder på ett slugt leende.

Att Gunnar Nelson har hittat sin stil och sitt framgångsrecept, råder det inga tvivel om. Senast sattes stilen på prov mot en stark motståndare i form av Brandon Thatch, som Gunnar besegrade via rear naked choke i första ronden. Thatch var övertygad om att det skulle bli en klassisk ”grappler vs striker-match up”, men Gunnar visade att han inte bara dominerade matchen på mattan, utan även stående. Efter 1 minut och 30 sekunder golvade han Thatch med lurig vänsterkrok följt av en stenhård höger. Väl på mattan behövde Gunnar bara 36 sekunder för att avsluta matchen.

Gunnar visade som alltid att han inte rycks med i adrenalinet som många fighters får vid en seger. Han slog sig inte för bröstet, skrek inte högt och hoppade inte upp på buren. När domaren Herb Dean stoppat matchen ställde sig Gunnar upp och gick mot sin hörna, tillsynes opåverkad. Något som Joe Rogan var uppenbart fascinerad av och kommenterade: ”it dosen’t even look like he just fought, it looks like he just woke up. He dosen’t even look happy…” Gunnar tacklade alltså denna utmaning som alla andra. Med sitt isländska lugn.

FAKTA > GUNNAR NELSON
Smeknamn: ”Gunni” Född: 1988  Bor: Reykjavík, Island
Längd: 180 cm Vikt: 77 kg
Kampsportsbakgrund: Svartbälte i Gōjū-ryū Karate, Svartbälte i BJJ
Meriter (i urval):
NAGA Middleweight Champion, 2009 Pan American Championship (Gi) Gold, 2009 Pan American Championship (No-Gi) Gold,
Rankad på 15 plats i UFC (weltervikt)
MMA: 14–1–1

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!