När undertecknad började följa MMA var diskussionen om vem som egentligen var bäst mest en teknikalitet. ”Alla” visste att Fedor Emelianenko fått sitt smeknamn Den siste kejsaren av en anledning. I den oförutsägbara tungvikten är ett obesegrat record på trettioen matcher över tio år verkligen spektakulärt.
På fredag fightas Fedor Emelianenko på EFN 50 i S:t Petersburg. Han möter lätta tungviktaren Fabio Maldonado som i UFC gjort sig känd för aggressiv boxning och slagtålighet. Tekniskt sett sänds fighten på UFC:s plattform, huvudkortet streamas via Fight Pass. Är vi kanske närmare än någonsin att se Fedor på ett riktigt UFC-kort?
Efter UFC köpte upp Pride och la ner det var det många som hoppades på att se Fedor ta sig an den allt starkare tungvikten som byggts upp på amerikansk mark. Det blev inte så, efter problem i förhandlingar mellan management och UFC blev det ett par matcher i mindre organisationer innan Strikeforce skrev kontrakt. Här fortsatte det obesegrade ryska fenomenet ett par år, med lite mindre teknisk finess även att motståndet fortfarande var fullt respektabelt. Även de största monarker blir gamla och förlorar sin glans. För Fedor kom fallet i form av en triangel i kanske den mest uppmärksammade submission någonsin. Fabricio Werdum blev den som fick äran att ge Fedor sin första ordentliga förlust. Sedan följde ett par förluster till.
Tillsammans med Crocops måttliga framgång i UFC och nya vågor av fans började gamla meriter i Pride få mindre värde. Fedor avslutade sin karriär med en vinstserie i Ryssland och Japan, mot färska oerfarna och gamla veteraner. Förvisso visade han en återgång till sin tekniska strategiska stil jämfört med högersläggan han använde till allt i Strikeforce, men konsensus var att han inte längre skulle ha stor chans i modern MMA:s högsta ligor. Legenden om Fedor hade ett stort ”tänk om” skrivet över sig. Vad hade hänt om han gått över samtidigt som Minotauro, Shogun och Wanderlei?
Ännu ett par år senare, kejsaren har åter kommit ut på arenorna. Denna gång åter i japan och mer eller mindre uppvisningsmatchad. Men sedan plötsligt verkar det ha hänt något i förhandlingarna mellan UFC och Fedor. På sin streamingtjänst Fight Pass släppte Zuffa en antologi över Fedors matcher, och kejsaren själv har under våren sagt att det är ”mycket troligt” att han kommer fightas i UFC.
I ett år där Robbie Lawler och Michael Bisping är mästare i två av de tuffaste viktklasserna och Andrei Arlovski var nära en titelmatch känns det ändå relevant att resonera kring hur Fedors chanser faktiskt kan tänkas se ut. Första tanken för många kan vara att han är gammal nu. Vid nyss fyllda 40 hade hans chanser till comeback i Weltervikten och nedåt varit små. Men tungvikt är en speciell plats, i topp tio finns inte någon under trettio. Först på plats tretton och fjorton kommer Stefan Struve och Ruslan Magomedov på tjugoåtta respektive tjugonio. Helt klart är Fedor inte en duvunge, men han skulle varken vara äldst eller ha flest matcher under bältet i UFC tungvikt.
Det finns mer än kalenderår som avgör hur gammal en fighter kan sägas vara. MMA har länge med stolthet kallat sig för världens tuffaste sport, något som förr eller senare avspeglas på veteranernas kroppar. De tidigare nämnda Shogun och Crocop har sett sista åren av sina karriärer starkt präglade av att deras kroppar helt enkelt inte orkar med den träning och fightingstil som tog dem till toppen. Om Cain Velasquez och Junior Dos Santos har snacket gått sista året om de inte slitits ut i förtid av för tuff träning och extremt krävande matcher. I Fedors fall har han ett stort antal matcher, varav flera som varit extremt påfrestande fysiskt. Utöver det har han haft en lång tävlingskarriär i Sambo. Vinsten det gett i att vara en extremt rutinerad veteran måste vägas mot det slitage som samtidigt uppstått.
I relation till det kan tre år borta från proffsscenen snarare ha gjort nytta och varit en chans att verkligen läka ut gamla skador. I fallet Robbie Lawler var det efter hans uttalade period av mindre träning och ingen sparring som vi kunde se återkomsten som slutade med UFC-guld runt midjan. Värt att nämna i det sammanhanget är att sedan sin TKO-förlust mot Dan Henderson 2011 har tre av hans fyra matcher avslutats efter några minuter i första ronden.
Ser man på övriga veteraner från Pride som fortfarande är aktiva i UFC tungvikt är det överlag ett bra resultat. Overeem är bokad för en titelmatch efter ha vänt en serie av förluster. Mark Hunt har slagits för titeln efter en serie av vinster, sina sista förluster har bara varit mot fighters som själva erövrat bältet. Josh Barnett har blandat vinster och förluster han är nu bokad mot en annan veteran i Arlovski. Kungastörtaren själv Werdum har minst sagt gått bra med vinster inte bara över andra veteraner utan även över ”nya generationen” tungviktare.
Sammantaget finns det mycket som talar för att Fedor faktiskt skulle kunna tävla och prestera på de högsta nivåerna. Givet att motivation finns att göra det med all sin färdighet. MMA-fans som kollektiv borde lärt sig att man inte helt kan bedöma en fighter efter dess senaste prestation. Flera av viktklasserna domineras idag av veteraner inom sporten. Räcker inte det för att övertyga, George Foreman gjorde comeback efter tio år borta från boxningen och erövrade tungviktstiteln vid 42 års ålder.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer