Eye of the Mad Dog

Inför Rezas UFC-match den 3 september mot Rustam Khabilov så bjuder på den här artikeln från Fighter Magazine 3-2015:

Väskan var kastad och redan där kunde fighten ha varit igång, på invägningen inför Reza Madadis återkomst i UFC den 24 oktober i Dublin. Detta är upptakten inför den matchen – och en sällan skådad historia.

Det säljer biljetter och är en del av showen, har både Madadi och hans motståndare Norman Parke sagt. Vissa gillar säkert när fighters piskar upp stämningen och intresset inför match, men när Parke kastade in en damväska mot Reza Madadi på invägningen såg det mindre ut som show och mer ut som uppladdning för ett vilt slagsmål.

Träningen inför matchen har Reza skött på Allstars Training Center på Hagagatan i Stockholm. Det springs på löpband, det lyfts vikter – tränas hårt, helt enkelt. Men ingenstans i lokalen är tempot högre än den kvadratmeter som Reza ”Mad Dog” Madadi just då befinner sig på. Han är revanschsugen. Riktigt revanschsugen. Om du trodde att han var galen på tidigare invägningar är det inget mot hur det såg ut i Dublin.

Det hade förmodligen varit tacksamt att skriva något halvvitsigt om hur Mad Dog trivs bakom galler, i fängelset såväl som i oktagonen. Den här artikeln handlar emellertid om att ta smällar – i livet, i matcherna – om att sedan samla ihop allt och resa sig igen.

Reza dömdes för grov stöld till 19 månaders fängelse och fick sitta av 14 av dessa innan han släpptes. Detta var flera år sedan, men det är fortfarande en snackis.

Han har hela tiden nekat till anklagelserna, vilket man kan tycka vad man vill om. Bara en person sitter på alla fakta: Reza själv. Där släpper vi det.

Under den kalla försommaren 2015 kom samtalet från UFC. Reza fick en ny chans. Erbjudandet var att fightas i Skottland den 18 juli, på samma gala som Ilir Latifi, men Reza var tvungen att avstå på grund av skada. Då kom galan i Dublin på tal istället och Reza tackade ja direkt.

– Det har varit den värsta perioden i mitt liv. Därför vill jag inte prata om det. Men om jag är tyst så säger folk att jag har saker att dölja. Inte alls, men det har kostat mig mycket. Inte bara de 14 månaderna, utan det här kommer att förfölja mig under hela mitt liv. Jag blev uthängd i media, förlorade kontraktet med UFC, sponsorerna drog, många vände mig ryggen.

Reza blir tyst för några sekunder. Han sitter med ryggen mot den vitmålade cementväggen och tittar ut över gymmet med en allvarlig blick innan han fortsätter:

– Framför allt satt jag i fängelse när mitt barn föddes.

Reza såg en UFC-gala när han satt inne. Då höll han på att bryta ihop, fullständigt.

– Där fajtades en kille som jag tagit och gjorde det jag vill göra mest av allt och där satt jag. Det gjorde jävligt ont. Jag vet att jag inte alltid tagit de bästa besluten, att jag ibland gjort fel, men den här domen var helt fel.

Hur lyckades du vända det här till din fördel? För i dag ser du allt annat än nedslagen ut.

– Jag är bra på att ta smällar. Har du sett mina matcher så har du sett mig ta rejäla smällar, men jag reser mig igen och fajtas tills det är över. Det är samma sak här. Jag har min familj och även när haters pratade sin skit så förlorade jag aldrig hoppet om att få en ny chans med UFC.

Haters verkar ha en speciell plats i ditt hjärta, du återkommer till dem i sociala medier och i intervjuer.

– Å ena sidan skiter jag i dem, jag begriper inte hur man kan sitta framför datorn och ösa ur sig så mycket elakheter om andra människor. Media också, som offentlig person får jag acceptera det, att de skrivit ner mig så fort de haft chansen.

– Sedan blev jag blev uppringd av en tidning när jag hade räddat en pojke som trillat i vattnet och de sa att de ville skriva om det om jag kunde ordna fram vittnen. Jag sa till dem, att jag inte gjorde det för att hamna i tidningen så gör som ni vill. Haters, det är inte bara mot mig.

– Jag hörde om amerikanska sidor där svenskar skriver ner Alexander Gustafsson. Jag menar, vad fan är det? Jag må ha mina brister som både människa och fighter, men när vi går matcher så sätter vi Sverige på kartan. Haters will hate, men för mig blir det sedan bara ett extra bränsle när jag ska vinna.

På tal om att vinna, nu ska du möta irländaren Norman Parke. 28 år, rankad som nummer 36, southpaw, atletisk med bra uthållighet och bra groundgame.

– När jag först fick reda på att jag skulle möta honom visste jag inte vem det var, men jag har kollat upp honom och han verkar bra. Ett par killar här på gymmet har hjälpt till och kollat på hans matcher. Själv vill jag inte kolla för mycket på motståndaren förrän närmare match.

– Jag vill sköta min egen träning och tänka på mitt eget game. Låser man sig för mycket på motståndaren kan han ha tränat in sig på något annat och så sätter man sig i en onödig fälla. Jag har själv tränat stenhårt på alla sidor, men speciellt mitt stående.

– Sedan som Mike Tyson sa: “everyone has a plan until they get punched in the mouth”…

Reza skrattar innan han fortsätter.

– Det är ju så, jag kan gå in och svinga, men åka på en smäll och sedan falla hem till brottningen. Man vet inte förrän man är där. Jag har ett bra training camp, träningen har fungerat bra och vikten fungerar som jag vill. Jag började på 81 kilo och i början går det snabbt. Bara genom att ta bort pizzor, hamburgare och skräpmat går jag ner tre, fyra kilo. Sedan får man fokusera lite. Det är inte så att jag är en vanemänniska eller naturligt disciplinerad, utan jag har blivit bättre på detta efterhand.

Du brukar vara ganska provocerande i uttalanden om dina motståndare inför match och på invägning, men du låter inte så i dag.

– Jag vet hur jag är, en del är show och en del är att jag tänder till inför matchen. När jag står där på invägningen går jag igång. Det är aggression, men rädsla också. Det finns ingen känsla som den, det är nästan så man skiter på sig och samtidigt älskar jag det. Efter matchen, däreemot, har det hänt att jag gått och käkat middag med han jag fajtats mot, köpt presenter till hans barn och så.

Du är 37 år nu och har kontrakt med UFC för fyra matcher. Hur ser du på framtiden efter det?

– Inte för att vara kaxig, men jag tror verkligen att jag är one of a kind. Hur många känner du till som varit där jag varit, i min ålder och kommit tillbaka? Det är en extra press absolut, varje match betyder så mycket mer och jag vet att jag inte kommer att kunna tävla inom MMA för alltid. Jag har en stor kärlek för kampsport och MMA så jag vill fortsätta arbeta med det i någon form, men så länge jag har en aktiv karriär vill jag inte tänka för mycket på vad som kommer efteråt.

Om vi tittar bakåt i tiden, hur kom du in i MMA?

– Jag kom in ganska sent i brottningen och det var tufft. Det var först när jag var nitton som det började gå riktigt bra. Innan var det fotboll som gällde. Inte för att skryta, men när jag var ung var jag riktigt lovande i fotboll.

Hur skulle du säga att MMA och UFC har utvecklats sedan 90-talet?

– Det går knappt att jämföra idag med när de började. Väldigt få från den tiden skulle klara sig bra idag. Nu måste alla ha bra nivå stående, i brottning och på marken för att gå bra. Självklart har man sina styrkor nu med, men du måste vara mycket bättre på allt nu än man var på den tiden. Det och så är dagens fighters mer vältränade.

Vad skulle du ge för tips till någon som överväger att börja gå matcher i MMA?

– Du menar tekniktips? Haha, jag gillar rear naked choke, bli bra på det. Nej det viktigaste är självförtroendet. Om du verkligen vill gå match så är mitt råd att du börjar med att intala dig själv att du kan vinna, att du tror på dig själv. Sedan kommer all träning och förberedelse.

Att Reza tror på sig själv råder inget tvivel om. Ibland har han varit en av få, kanske den enda, som gjort det. Oavsett vad han faktiskt gjort och inte gjort krävs det ett visst psyke för att kunna ta sig upp, att kämpa vidare. Vi avslutar vår pratstund som stått i skarp kontrast till vildhjärnan Mad Dog. Reza har suttit och resonerat, med ett nästan filosofiskt lugn, om sin syn och sina upplevelser, om det ljusa och om det mörka. Det är inte utan att man rycks med i hans personliga historia. Och även den som inte gillar the Mad Dog har nog svårt att låta bli att gilla när the (Mad) underdog som än en gång reser sig.

Foto: David Lagerlöf