Dräkt, bugning, mystiska rörelser med dödlig potential, främmande terminologi och hierarki har blivit otroligt ohippt i nuvarande kampsportsvärlden, där MMA är kung. Men modern kampsport har oväntat mycket att lära sig av traditionell budo.
Låt oss börja med lite ordkunskap. Budo (kampens väg) är ett samlingsnamn på moderna japanska kampkonster såsom kendo, Aikido, Judo, Karate-do med fler. Den anses som ett modernt synsätt på de äldre, klassiska kamptraditionerna som ofta nämns kollektivt som bujutsu (stridskonster).
– Budo handlar om själv perfektion och bujutsu handlar om självförsvar, menar budoauktoriteten Donn Draeger.
Skiftet från bujutsu till budo kom till i Japan i en tid då landet undergick många reformer. Det som ansågs gammalt och traditionellt sågs som onödigt och ickepassande i ett modernt Japan, som på många sätt tog inspiration från västvärlden. Filosofen Aizawa Yasushi skiljer budo från bujutsu på följande sätt:
– Konsterna av svärd, spjut, båge och sadel är bujutsu; att veta etikett och ära, för att bevara rättrådighet, att sträva efter sparsamhet, och därmed bli en bastion för staten, är budo.
Men varför lära sig tekniker som syftar till att skada varandra när man lever i ett fredligt samhälle? Jo, i teknikerna bor andliga, idrottsliga och fler skäl som har mycket mer med personlig utveckling än med stridseffektivitet att göra.
Den brittiska utbildningsforskaren Herbert Spencer skrev boken ”The Theory of Education” vilken satte djupa spår hos den unge Jigoro Kano, den moderna judons grundare. Under hans lärarutbildning underströks att ett perfekt utbildningssystem bör utveckla utövarnas sinne och intellekt, moral och kropp. Många judoforskare påstår att det är just det som fick Kano att besluta sig att Kodokan judo ska bli ett kroppsligt (fysiskt), mentalt och även estetiskt utbildningsmedium.
Om vi tittar på japansk Karate-do, Aikido och Iaido kan man inte blunda för konsekvenserna av den nya nischen. Skiftet i fokus från kampeffektivitet till andlig balans och personlig utveckling, har betytt att träningsfokus låg på repetition och kopiering.
– Karate som det praktiseras idag är väldigt annorlunda från hur det praktiserades för 40 år sedan, påminner Shigeru Egami, en of Gichin Funakoshis (grundare av Shotokan Karate) tidigaste elever och Shotokais grundare.
Jaget skulle tämjas med otaliga repetitioner av försvar, attacker och positionsskiften i förbestämda mönster (så kallade kata). Enhetlighet prioriterades över personlig anpassning och effektivitet, och varför inte egentligen? Japaner stoltserar med att ha ett av världens säkraste länder att bo i. Behovet för effektivt självförsvar sjönk drastiskt. Men för att en ensam instruktör ska kunna överse en stor skara elever tillfördes etikettrutiner kring budoträning, som saknades under bujutsuns (krigskonstens) tid.
En samuraj som tränade främst för att vara en effektiv krigssoldat behövde inte rutiner och ritualer på samma sätt som en banktjänsteman, som studerar aikido för den personliga utvecklingspotentialen. Den första anpassar arten till sina egna förutsättningar och behov, medan den andra anpassar sig själv till artens krav.
Det är just den östasiatiska subkulturen som gjorde dessa kampkonster så populära i väst mellan 70- och 90-talet. Alltså dräkt, bälten, bugning, skrik, mystiska rörelser med dödlig potential, främmande terminologi, hierarki och till och med värderingar. Dessa förkastades med ankomsten av tidig MMA (eller NHB – No Holds Barred, så som det hette). Plötsligt var det inte nödvändigt att bära likadana snövita dräkter eller färgglada bälten, lära sig ett främmande språk eller säga ”osu” och buga innan man klev in i träningslokalen. Med tanke på Graciefamiljens tidiga framgångar i buren, letade alla kampsportare oavsett stil med ljus och lykta efter historiska bevis att deras stil också innehöll grapplingmoment.
Gi byttes mot rashguards och shorts, alla dojos erbjöd plötsligt MMA på schemat. Plötsligt uppkom en period där du inte kunde bläddra igenom ett nummer av Black Belt Magazine utan att det stod någon karate- eller taekwondoutövare och visade en dåligt utförd armbar. Jo minsann, vi har alltid haft kast och ledlås i våra system, hävdades det överallt.
Crosstraining blev stort tack vare tidiga UFC och självklart var det en positiv företeelse. Vi kan inte förneka att en allround-fighter är en bättre fighter. Frågan är bara: på vilken bekostnad?
När kampsportsinstruktörer à la årsmodell 2005 försakade dräkter, bugning på rad och andra formaliteter tappade kampsporten något som särskilde aktiviteten från andra såsom tennis, friidrott och andra individuella idrotter. Inställningen till gamla traditioner, på gott och ont, blev någorlunda avskräckande och folket ville inte längre associera sig med det gamla. Man tyckte att utländska titlar som sensei eller sifu symboliserade hjärntvätt och blind lydnad, och visst kan man se argumentet i detta.
Problemet var bara att många tog bristen på titlar som en ursäkt att frånsäga sig ren hyfs. Självklart behöver man inte buga om man inte vill det… Men vad är det för fel på att förvänta sig att folk hälsar på instruktören eller varandra innan de kliver in på mattan eller påbörjar en parövning?
Frågan är alltså hur vi åter skulle kunna återinförliva fördelarna med modern och klassisk budo (budoandan, fokus på träning för livet, självförsvar, mental utmaning, disciplin och att sätta gruppens bästa före ens eget) i dagens MMA. Och när vi väl gör det – hur kan vi undvika allt det negativa, såsom blind hierarki, ovetenskaplig träning och förslitningsskador?
Svaret ligger återigen i den kulturen man skapar på klubben, både medvetet och omedvetet. Bröderna Valente i Miami, som har drivit en mycket känd och framgångsrik akademi där Helio Gracies jujutsusystem och traditioner hålls i högsta aktning, sammanfattar sin syn på budoandan i vad de kallar 7-5-3-koden (se faktaruta till höger).
Kampsportsklubbar har en gemenskapskänsla som liknar inget annat och det är ingen slump. Folk kommer till en kampsportsförening med olika rädslor, självsäkerhetsnivåer och ängslan. Är man inte en naturlig talang på bordtennis, att spela gitarr eller stöta kula så slutar man kanske. Inget mer med det. Men att få det bekräftat efter ett pass eller tre att man är kass på att slåss och att försvara sig mot angripare, så är det mycket svårare att svälja och lägga bakom en. När en nybörjare kliver in på mattan möts denne direkt med en insikt och ett val: jag suger på att slåss eller försvara mig. Jag kan nu antingen komma tillbaka tills jag lär mig, eller låtsas som att detta aldrig hände.
En instruktör med integritet vill självklart att alla väljer första alternativet och bör därför styra kulturen på klubben för att gynna detta. Trygghet. Pålitlighet. Enighet. Fokus. Tillsammans främjar de en lycklig kampsportsutövare. Med rätt inställning till vad budo kan tillföra modern kampkonst och idrott kan man nog hitta ett lyckligt medium där alla vinner i längden.
INSPIRERAS AV BUDOANDAN
Nedan är fyra sätt man kan ge budoandan på klubben ett välförtjänt lyft:
1) Regler skapar trygghet.
Regler, regler och åter regler: inför klara regler kring krav för deltagande på olika pass, accepterad klädsel och hygien, punktlighet och varför inte närvaro. Skriv ut dessa, rama in dem, gör dem synliga över hela lokalen och hänvisa till dem vid varje tillfälle.
2) Rutiner skapar pålitlighet.
Skapa rutiner och håll stenhårt på dem: plan beats no plan, heter det ju. Skapa rutiner för till exempel etikett på mattan, passtruktur, städschema, sexmånaders läroplan. Vilken instruktör som helst på klubben med rätt sakkunnighet ska kunna kliva in och vikariera för en annan genom att se på planen och passtemat.
3) Möten skapar enighet.
Träffas: Håll regelbundna möten instruktörerna emellan. Minst en gång i månaden (helst oftare) ska varje pass-, grupp- & hjälpinstruktör vara med på ett möte för att stämma av var klubben och medlemmarnas utveckling är på väg, vilka regler och rutiner funkar bättre eller mindre bra, och vad för nytt som behöver införas.
4) Prov skapar fokus.
Kunskapsprov: kampsportsvärlden är kluven inför denna känsliga punkt. Testa eller inte testa? Men de större frågorna är snarare: vem ska man testa, vad ska man testa, hur ska man testa det och vad betyder testresultaten i helheten? Ofta hör man instruktörer säga till eleverna att tävlingsresultat är mindre viktiga än förberedelserna på vägen dit. Samma är det också med tester. Det riktiga värdet kommer från träningen i veckorna och månaderna innan testet.
FAKTA – 7-5-3-KODEN
Bushidos 7 principer:
1) Rättvisa
2) Mod
3) Välvilja
4) Respekt
5) Ärlighet
6) Ära
7) Lojalitet
5 nyckelfaktorer till långvarig hälsa
1) Daglig motion
2) Rätt kost
3) Tillräcklig vila
4) Hygien
5) Positiv attityd
Zenbuddhismens tre mentala tillstånd
1) Zanshin: ”Det kvarvarande sinnet”. Det är att vara avslappnat medveten om sin omgivning och fiender, men samtidigt beredd att agera. I flera kampsporter fokuserar Zanshin snävare på kroppens hållning efter det att en teknik utförs.
2) Mushin: ”Icke-sinnet”. Ett av de viktigaste begreppen inom budo, är det japanska uttrycket Mushin. Det kallas i verbal judo för omedveten medvetenhet, samurajens taktiska sinnestillstånd. Det spontana, obehindrade sinnet, även kallad ”the zone” inom annan idrott.
3) Fudoshin: ”Det orubbliga sinnet”. Endast personer som utstått stora prövningart kan uppnå ett tillstånd av fullständigt lugn och oräddhet. Detta tillstånd av sinnesjämvikt är väsentligt vid utövandet av Zen och Budo.
[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 1-2016 som du kan läsa via Ztory och Readly]
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer