Det fanns en period i början av svensk SW, BJJ och MMA när det fanns ett mantra både tränare och elever upprepade som att det vore lösningen på allt. Det var inte bara receptet på bra och trevlig stämning på klubben utan det var även vägen till framgång och utveckling. Vi brukade säga att det var av största vikt att man körde ”prestigelöst” vid all form av sparring, vare sig det var situationsbunden eller fri sparring. Ambitionen var bra men det var få, om ens någon, som levde upp till det.
Det är kanske å andra sidan inte är så konstigt att det inte var ett fungerande system med tanke på att det inte är så mätbart. Det var helt enkelt svårt att med ordet ”prestigelöst” att enas om hur hårt det skulle bli. Ganska fort blev det nästan som en trigger för att det skulle bli riktigt stökigt och en anledning att gå ifrån klubben med varandras armar och ben som troféer. Själv var jag definitivt inte bättre än någon annan. Vid närmare eftertanke var jag nog en av de mest prestigefulla, men som trots det upprepade mantrat mer än de flesta.
Man får såklart inte glömma att det var längesen och att det såg väldigt annorlunda ut. På den tiden fanns det till och med en tränare och arrangör av tävlingar som gick mot sina elever. Vilket jag i dag skulle vilja tro vore en omöjlighet. Visst kritiserades han för det men det fanns inget förbund eller någon alls att vända sig till. De flesta av oss gick mest och väntade med skräck på att det skulle beslutas om ett förbud. Det var helt enkelt en annan tid.
Dessutom tror jag inte vi hade så mycket nytta av det. Av flera anledningar. Framförallt för att det inte funkade. Men också för att ska man ha nytta av sina kamrater på klubben så vill man ju att sparringen ska vara så tuff den kan vara utan att riskera skador. Då menar jag såklart inte att all sparring skulle vara som att gå match.
Jag menar inte heller att man inte ska ta hänsyn till viktskillnad och kunskapsnivån på sina sparringpartners, men för att citera den gamla K-1 legenden, Ernesto Hoost; ”Train hard to fight easy”. Det är ju trots allt den typen av tuff kärlek vi söker från våra kompisar på klubben. Bra prygel på träningen är det finaste man kan få. Så är det bara. En sak som trots allt är precis som förr, en person som inte håller på med kampsport kommer inte förstå logiken i det. Och det kommer nog aldrig förändras.
Hur som helst tror jag samma företeelse finns idag bara förklädd i andra ord. Kanske säger ni ”vi kör tekniskt” eller helt enkelt ”vi kör lugnt”, oavsett hur det låter föreslår jag att ni inte lurar er själva. Gör det ni kom dit för. Gå loss på varandra på det där underbara sätt fast med kärlek och respekt precis som när ljuset är släckt.
[Den här krönikan är tidigare publicerad i Fighter Magazine nummer 4-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer