Sällan känner man sig så gammal som i tjugoårsåldern: det är som om ingenting har börjat och allt redan är försent. När jag var nitton gjorde jag slut med min lovande basketkarriär och drog till Spanien mitt i säsongen. ”Jag har kastat bort mitt liv på idrott” proklamerade jag och lät som en gnällig pensionär. Jag strejkade fysiskt i åtta år, jag vägrade idrott, ja all form av svettalstrande aktivitet. Min kropp blev svag, mitt sinne nedstämt. Ständigt hostande av för många cigaretter, blek och tanig med vader som svullnade av stillasittandet.
När jag var 28 år gammal hade jag nått botten. Jag gick till ett boxningsgym, Winning Boxing Club, som nålat upp lockande lappar om tjejträning i närbutiken på Gamla väster i Malmö. Jag hade vaga föreställningar om sporten, men blev handlöst förälskad i träningen.
Så skönt det var att känna musklerna vakna! Så kul det var att få leka och larva sig i gymmet! Och så bra jag mådde – både fysiskt och psykiskt – av att svettas, slänga käft, lära mig något nytt. Tränaren Bert såg kommersiella krafter i motionsboxning för tjejer, riktig fighting för brudar fanns inte på agendan. Och jag var fast övertygad om att jag aldrig någonsin skulle tävla. Men både Bert och jag fick ompröva våra förutfattade meningar: han om tjejer i allmänhet (de kan ju!), jag om mig själv i synnerhet (jag kan ju!).
Jag var klubbens första kvinna att äntra ringen, jag slog och slog tills motståndarens coach singlade in en liten frottéhandduk från ringhörnan, och jag var för evigt förlorad till sportens hisnande mix av adrenalin och rädsla, lust och olust. Jag slogs mot dåligt självförtroende och taskig självkänsla. Jag sluggade sönder slitna självbilder och fejkade identiteter.
Jag tog revansch på den stympade basketkarriären. Och jag visste att jag aldrig hade kunnat bli boxare som tjugoåring. Då fanns inte drivkrafterna, modet, kanske inte ens den fysiska förmågan. Jag problematiserade mycket – nästan allt faktiskt – men just åldern var inget som bekom mig. Jag kände mig inte för gammal. De andra tjejerna och killarna på gymmet var betydligt yngre, men jag var pånyttfödd och en yster kalv på grönbete. När jag ett decennium senare blev proffs var min höga ålder en drivkraft i sig. Jag visste att jag inte kunde skjuta något på framtiden. Det var nu eller aldrig och kniven mot strupen. Jag skulle testa gränser jag aldrig vågat testa som tjugoåring.
När min promotor Arnie mejlade mig i början av december 2005, för nästan exakt tio år sedan, och undrade om jag ville möta Laila Ali i Berlin om två veckor, var jag otränad, deppig och planerade en flytt till New York, där jag skulle träna och bli bäst i världen.
Men jag skulle fylla 39 år, jag kände mig ganska ung men visste att jag var ganska gammal och att ett ”nej tack, det passar inte nu” var uteslutet. Chansen skulle kanske aldrig komma åter. Min tid var utmätt. Jag tackade ja, äntrade ringen inför 10 000 åskådare i Max Schmeling-halle, förlorade i femte ronden men kände mig – i alla fall efter en stund – som en vinnare.
Promotorn Don King satt vid ringside och blev intervjuad av SVT efter matchen. Den svenske reportern upplyste honom om min ålder. ”Life starts at forty” sa Don King och brände av sitt patenterade leende.
[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 4-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]
Kommentarer