Rallarsving the Story del 2

Musse och Andreas hänger i en fotostudio två våningar under markplan på Södermalm i Stockholm. Ett gäng fotografer är på plats och vi har flera timmar på oss. Det kommer behövas, för det blir liksom stökigt när Musse och Andreas kommer igång. Kärleken finns där, men det tjafsas. Det märks att de inte hinner ses så ofta numer, att allt måste göras och sägas just nu. Och det blir stökigt.

Det är tio år sedan Musse och Andreas genom Rallarsving blev dåtidens Berg och Meltzer, Filip och Fredrik, Morgan och Ola-Conny eller varför inte Beavis och Butthead. Den stora skillnaden är att duons fokus var kampsport, med en kultur- och reseknorr. Och det är inte många som har rest runt i världen och testat så många olika kampsporter. Och inte många som gjort det sitter på Musse och Andreas meriter. För killarna kan kampsport, har tränat länge, tävlat på hög nivå. Att kalla dem för programledare är egentligen fel – de är specialister. Dessa tio år har kantats av frågor om nästa säsong och de senaste fem åren har manusskrivande på filmen Rallarsving pågått. För någon säsong tre har aldrig varit aktuell. Det är däremot en film, även om produktionsstarten känns lite avlägsen. Vi ska återkomma till det.

– Spelar du in? Andreas pekar på min diktafon som ligger på bordet framför honom.

– Javisst, men vi kommer bara plocka delar ur det, svarar jag. Hela inspelningen kommer alltså inte landa på Fighters hemsida.

– Okej, men då vill jag bara få en grej ur systemet lite kvickt – KUK KUK KUK KUK! Så, det var det, nu kan jag slappna av.

Andreas sitter uppkrupen i en liten brun skinnsoffa medan Musse och fotografen kollar kläder och snackar hur bilderna ska se ut. Alla skrattar när Andreas vrålar könsord och stämningen i kyrkan, som studion kallas, är avslappnad. Vi som är här känner varandra sedan länge, har jobbat i olika projekt ihop, söker upp varandra mellan varven med någon ny bra idé. Nu ska vi dock snacka Rallarsving i några timmar – och hur kampsporten i Sverige har ändras sedan dess. Till stor del på grund av just Rallarsving.

Vad visste du om Musse, Andreas, när det första gången föreslogs att ni skulle spela in ett program ihop?

– Ingenting, faktiskt, jag hade ingen aning om vem han var. När vi planerade programmet frågade jag mina polare om Musse och då visade det sig att många kände till honom. Jag jobbade med ett syprogram, Sicksack, för ett produktionsbolag som hette Stockholm-Köpenhamn. Musse kom från ett annat håll och en kille på produktionsbolaget kläckte idén till ett kampsportsprogram. Detta är ju bara tio år sedan, men till exempel UFC var inte i närheten av lika stort som det är idag, så när programmet diskuterades i början handlade det mycket om myter och vinklingar som vem som skulle vinna av Mike Tyson och brottaren Karelin. Det är snack som vi har växt upp med, berättar Andreas och fortsätter:

– Vi snackade mycket om känslan med programmet, det syns bland annat i loggan för Rallarsving, som vi designade så att den såg ut lite som Kobra Kai, klubben i filmen Karate Kid. Vi skulle vara mysiga killar i en hård miljö, tänkte vi, medan produktionsbolaget gärna ville ha det hela till en kamp mellan Musse och mig.

I varje avsnitt känns det lite inkastat att ni ska fightas mot varandra i slutet. Var det så?

– Lite så var det, samtidigt var det så klart roligt. Vi syskonbråkade ju hela tiden, men vår kamp i slutet var absolut inte på allvar. Vi var alldeles för glada för det, säger Andreas.

Vad var sämst då, eller hade ni kul hela tiden?

– Det var hårt ibland. Att resa som svin i nio dagar i USA och sedan några dagar efter landa i Tokyo tar på krafterna. Vi visste knappt om det var dag eller natt ibland.

Här fastnar killarna i en diskussion om vem som har mest behov att ta över och synas framför kameran. Musse tar på sig det direkt, medan Andreas som växt upp med ett antal bröder säger att det bara rinner av honom, att han inte bryr sig.

– Samtidigt är Andreas sjukt bra på att retas, typisk mellanbrorsa! Han växte upp med en massa brorsor, jag hade bara en lillasyrra, skriker Musse upphetsat.

Hur togs ni emot i Japan? Där håller man ju hårt på sina traditioner.

– Det var skitjobbigt, faktiskt. Folk tappade ju ansiktet hela tiden, vi trampade många på tårna utan att fatta det. Det var skitsvårt att fatta och koppla vad vi gjorde för fel. Vi fick ju fightas mot en massa personer i tempel och annat spännande, berättar Andreas men blir avbruten av Musse som inte verkar ha förstått frågan:

– Samtidigt trodde vi att folk skulle bli provocerade av programmet. Vi trodde till exempel att vi skulle komma hem till en massa utmaningar från folk som ville kolla hur tuffa vi egentligen var, berättar Musse med inlevelse.

Så vad hände?

– Vi fick bara en massa kärlek, folk var skitglada. Det blev aldrig några problem. Folk gillade att två rödflammiga glada killar såg konstiga ut och brottades i TV.

Sparringmomenten på nya klubbar och inom nya stilar måste varit spännande. Jag menar, ni visste väl knappt vad som ingick i regelverket ibland? Eller hur hårt ni förväntades köra.

– Vi fick aldrig gå in i en sparringsituation och vara för bra, vi var alltid ödmjuka. Det gjorde så klart att vi fick en del stryk, men samtidigt – även om tränaren med flera på någon klubb vi kom till stod och skrattade i början för att vi inte fattade vad vi skulle göra så fattade de flesta att vi var bra när det var dags för sparring. Vi gav oss inte, oavsett om det var glima med någon tung gubbe på Island eller att slåss med påkar på Filippinerna, som gjorde så ont att man ville kräkas. Det fick vi mycket cred för, svarar Andreas.

– Sen var vi ju bättre än de flesta trodde, fyller Musse i. Vi är ju kampsportare, inte programledare.

Vi måste snacka lite om Brottogrammet… Har ni levererat några efter programmet?

– Ja, det har vi, absolut, killen måste ju jobba, svarar Musse.

Brottogrammet är en historia för sig. Han har ett eget intro, pratar inte, bor i en garderob och släpps bara ut när det är dags att leverera lite brottning. Brottogrammet är ganska lik Musse, något killarna avfärdar med ett skratt och ”nejnej, det kan man kanske tro, men brottogrammet är ju en helt egen person.”

– Han bor i en garderob och är långväga släkt med tomten. Det är egentligen allt vi kan säga, säger Andreas allvarligt.

– Det kom egentligen från en idé jag hade till kanalen i stort, ZTV, berättar Musse. Jag jobbade ju med reklam och ville ha en liten gubbe som var derasmaskot. Den första som fick ett brottogram var en tjej som fick den från sin kille, hon jobbade på ett produktionsbolag och ville absolut inte brottas med den där jävla figuren som kom in och bara stod och glodde på henne. Samtidigt hejade alla andra på, så hon var mer eller mindre tvungen att brottas.

– Sedan blev så klart mer läskigt och skumt att brottogrammet inte kan prata, fyller Andreas i.

Men dåvarande idrottsminister Bosse Ringholm tog inte emot sitt brottogram, något som Andreas fattar:

– Med politiker får man väl kanske vara lite smidigare.

Om vi släpper brottogrammet lite, hur går det med er egen kampsportsträning idag?

– Som gammal kampsportare tycker jag ibland att man bara fortsätter utvecklas, svarar Andreas. Man kan sparras med någon ung snubbe som har en fysik man själv inte kommer i närheten av, men samtidigt har jag sparrats i en jäkla massa fler år och fortsatt klura under alla år. Det är precis som att man blir bättre med åren.

– Jag känner absolut inte så, fyller Musse i. Inte alls. Jag är inte så begåvad som Andreas. Och kolla hur det ofta ser ut när UFC tar tillbaka någon gammal fighter, oavsett hur bra de har varit eller vilken historia de har. Det är en annan typ av odjur idag, vilket gör att gamla fighters ofta blir överkörda i sin comeback.

– Här finns det en bra koppling till Rallarsving igen.

Det är Andreas som snackar igen, och han lutar sig fram över soffbordet för att så effektivt som möjligt avbryta Musse.

– Då fanns många av frågorna kvar, vem som var bäst eller vilken stil som slog vilken. Så är det inte längre, berättar Andreas.

– Det var ju det som var MMA:s roll litegrann, kontrar Musse. När jag började med MMA gällde det att inte vara för dålig på alla moment som kunde dyka upp samtidigt som man hade någon stil i botten som var ens favorit. Nu är ju många faktiskt bra på precis alla moment.

Fick ni själva bestämma var ni ville åka med Rallarsving?

– Inte helt fritt, det fanns ju en hyfsat tight budget. Men vi tränade med Musses gamla polare i Brasilien, mina gamla thaipolare i Thailand och Holland, så vi fick absolut vara med och bestämma, berättar Andreas.

– Vi ville få in det mesta i kampsportsväg, så klart. Hade vi fått bestämma allt hade det så klart mest blivit grappling och thai, men vi skulle ju få med alla olika stilar. Och sen var det ett kampsportsmagasin på en liten kanal, så vi fick inte som vi ville när vi ville åka till Kongo, berättar Musse medan det piper konstant i hans mobil, något han inte verkar höra.

Vilken resa var bäst?

– Kazakstan, lätt! Det var helt overkligt hela tiden, det var som att vi kom på statsbesök. Brottaren Martin Lidberg var ju med och överallt vi kom fick vi dricka, det var så det gjordes där. Vi var fulla varje dag, från lunch och framåt. Det var roligt för att det var så sjukt konstigt, berättar Musse.

– Island var skönt tycker jag, säger Andreas. Där fick vi ta det lite lugnt, vi hade rest runt överallt, USA, Japan med mera, där man inte alltid fattar vad som förväntas och hur kulturen är. Då var det skönt att komma till Skandinavien och dessutom var alla sjukt glada. Det enda som var tråkigt på Island var att en kille försökte strypa mig med en handduk.

Andreas tittar på Musse som tittar ner i soffbordet.

– Vi spårade ur, helt enkelt, säger Musse. Jag gick lite för långt med hotellbrottningen, blev lite elak.

– I Holland var vi i en vecka och slogs som fan, fortsätter Andreas. Det var pilotavsnittet och vi filmade helt enormt mycket. Samtidigt fanns det en massa idéer om att det skulle vara hårdare, men efter det hittade vi en bättre modell. Mycket från Holland valde vi att få bortklippt eftersom det finns tillräckligt med hårda värden inom kampsporten i alla fall. Vi behövde inte prestigen och det för hårda, det gav liksom inget.

Men ni ville väl visa att ni var bra?

– Så klart, men samtidigt blev det ett bättre program av att vi var pajaser, säger Musse. Som i capoeiraavsnittet från Brasilien. Det var roligt som fan, men samtidigt var det svårt eftersom vi kände oss så jäkla löjliga när vi skulle dansa och absolut inte kunde.

Var det inte svårt att hitta nivån på hårdhet när ni kom till olika klubbar?

– Holland var så klart lite speciellt, där ligger några av världens bästa klubbar och på vissa ville man sätta oss på plats, skicka fram sina bästa fighters, svarar Andreas.

Det låter inte särskilt tolerant.

– Många kände väl att det var deras stora break. Några killar och ett filmteam kom in, då tog de i allt vad de kunde, säger Andreas.

– Och här får man inte glömma att det var en annan tid. Nu kan vem som helst filma en sparring och lägga upp på youtube, det fanns ju inte då, berättar Musse. Det fanns ju inte något annat ställe att promota sig. Och många i Holland ville ju försörja sig på fightingen, så när kameran knallade in tog de chansen.

Apropå stora break så stod ju UFC-killen Bas Rutten och härmade en massa röster och försökte påbörja en skådespelarkarriär i ett avsnitt.

– Jo, han ville bli skådis och såg sin chans, drog några imititationer, säger Musse och ler.

Att promota det på ZTV i Sverige verkar inte helt genomtänkt.

– Nej, otroligt konstigt. Det är inte direkt det han är känd för idag, även om han fått göra någon roll. Men man måste återigen förstå tiden. Internet fanns, lite random sidor med knäppa klipp, men inget man tankade upp direkt från mobilen, som nu.

Rallarsving reste från USA till Filippinerna, från Brasilien till Tunisien. Och ändå är det en tydlig lågbudgetstämpel på det hela. Hotell, motell men inget Holiday Inn, för att nästan citera en old school rapdänga (SAY WHAAAT). En kille med kamera, lite lätt burkigt ljud, helt osminkade programledare – svettiga dessutom – och ett hyfsat flytande manus. Men det funkar, på alla sätt. Och det funkade definitivt för att lyfta kampsporten i Sverige.

Fanns det något mer konstigt som inte TV-tittarna fick se?

– Massor. I Japan, till exempel, tog de upp en shootfightingsnubbe som skulle köra stående i en hel massa ronder mot Andreas. Det var tränarens idé, och Andreas var mycket bättre än honom och körde schysst, men det tog liksom aldrig riktigt slut, det blev bara fler och fler ronder, skitlänge, berättar Musse. Då är det lite svårt att veta vad man ska säga, det är bara att vara snäll och köra på. 

Här avbryter vi intervjun för en stund. Vi tar bilder, knallar längs Södermalms gator, käkar en Musse special på Amidas Kolgrill på Folkungagatan. Diskussionen rör sig mycket runt en ekvation som inte riktigt går ihop: Rallarsving var ett program som ”alla såg” och ”alla känner till”, men kollar man upp tittarsiffrorna så rör dessa sig mellan 20 000 och 90 000 tittare per avsnitt. Det är inga siffror för en kommersiell kanal som lever på sina annonssäljare. Detta får ingen ihop riktigt.

Hur många mail och frågor har ni fått under dessa år, från folk som vill se en säsong till?

– Dagligen.

Musse svarar direkt och det går några sekunder innan han fortsätter.

– Någon mailar eller kommer fram och snackar. Varje dag. Mycket sällan handlar det om något annat än Rallarsving.

– Samtidigt kommer folk fram till mig när jag och Musse går tillsammans och vill att jag ska ta en bild på dem och Musse, som de kallar för ”killen i Rallarsving”, säger Andreas.

– Fast jag var med om en värre grej, fyller Musse i. Jag knallar på Sveavägen när två killar och en tjej skriker ”Musse Musse, vad heter den snygga killen i Rallarsving.” Vad fan, alltså…

Men vad händer nu då, Musse, blir Rallarsving film?

– Vi började prata med ett bolag för en massa år sedan. Det var Andreas som knäckte idén från början, medan jag, som haft en massa idéer om att regissera film, var lite för snobbig för att tro att ett TV-program skulle funka att göra film på. Men vi fick kontakt med en kille på ett produktionsbolag som trodde på idén och dem lade ner en hel del pengar på det, tog in en dramaturgiker och en massa andra.

Andreas ser ut som om han aldrig hört historien tidigare och Musse fortsätter:

– Sen lade vi ner hela grejen, utan hard feelings, tills en dag när jag kommer ut från ett café och min stalker Jacob, en skön kille, plötsligt står framför mig och frågar hur det går med filmen och om han kan få kolla på manuset.

Och det fick han?

– Ja! Och han var skitduktig, manuset är riktigt bra nu. Vi ville ha en blandning mellan Sideways och The Wrestler. Och pampigt, liksom.

Fast Rallarsving var aldrig pampigt.

– Nej, det var det inte. VAFAAAN MUSSE!

Det har varit en lugn diskussion en stund och Andreas verkar bara ha väntat på att få vråla lite.

– Nej, jag vet. Men det är ju film samtidigt som det måste vara vi. Första produktionsbolaget hade Baksmällan som en referens, att det skulle gå åt det hållet.

Vore det inte närmare till hands att göra en säsong tre istället för en film?

– Nej nej. Det skulle vara helt orimligt.

Musses svar kommer direkt igen.

– Vi skulle egentligen flytta från ZTV till TV3 när säsong två var över, men då startades TV6 som skulle vara nya grabbkanalen. Sen blev det liksom inget, även om vi fick förslag om att leda några olika program.

– Jag ville först fortsätta, säger Andreas. Musse, däremot, hade något datingprogram på gång.

– Men du började ju rita kläder, fick ett bra jobb, ett riktigt jobb, försvarar sig Musse. Och jag försöker faktiskt alltid ta med Andreas i allt jag gör.

Är det sant, Andreas?

– Nja, inte riktigt. Men jag har gjort en del kläder till Musses produktioner. Och sen gjorde vi ju Fångarna på fortet, annars sade jag nej till allt.

– Jag sade ja till allt, säger Musse och ser nöjd ut. Som en riktig idiot!

Frågade inte alla varför du inte tog med den där snygga killen då?

– Ja lite så var det faktiskt, men…

Musse hinner inte längre innan Andreas, igen, vrålar så det ekar i lokalen:

– JAG VAR VANILJEN!

Va?

– Vaniljen i Rallarsving. Musse var den lilla dajmklutten och jag var vaniljen, den som omsluter allt, det där suddiga runtomkring.

Okej, men vem ska spela vaniljen och dajmklutten i filmen då?

– Ola Rapace och Alexander Skarsgård, svarar Andreas. Om inte Owen Wilson kan alltså. För vi levererar alltid.

---

KAMSPORTENS HISTORIA

Ett inslag i Rallarsving var kampsportens historia med Peder Lamm. Varje inslag hade sitt speciella fokus för att visa vad kampsport egentligen är. Här följer ett exempel:

”Det finns många mytomspunna platser i kampsportsvärlden. Shaolin-
templet, Mejiro Gym i Amsterdam och den där ön i Persiska viken, du vet den där ön där alla fighters samlas en gång om året för att göra upp om vem som är grymmast.

Det finns dock en plats som är mer legendarisk än alla andra – gatan. Alla snackar om den men ingen har varit där, väldigt få vet var den ligger. Några som vet är polisen och Tullverket. Du har säkert hört dem skryta om hur de beslagtagit pulver som kostar si och så mycket på gatan. Vissa ljusskygga karaktärer inom kampsportsvärlden verkar också veta, för visst har du hört dem säga ”det här är ingen jävla sport, det är tekniker som funkar på gatan”. 

En del påstår till och med att det ordnas särskilda tävlingar på denna gata: ”okej, han kanske inte är s å bra i ringen, men ingen klår honom på gatan”. Det har gått så långt att somliga fighters bygger hela sitt rykte på påstådda segrar på just denna gata. Vi på Rallarsving är av en helt annan åsikt – vi tycker att du ska hålla dig borta från gatan. Asfalt är för hårt – håll dig till mjuka mattor istället.”

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!