Idrottsvärlden har en stor elefant i sitt rum. Till vardags försöker de flesta att inte låtsas om det, man anordnar sina mästerskap och stora tävlingar utan att låtsas om att den finns. Då och då går den inte att ignorera utan dess trumpetande och klampande tar uppmärksamheten från det idrottsliga. Vad jag skriver om är det återkommande problemet med doping.
I år har det varit svårt att diskutera sport på hög nivå utan att samtidigt prata om prestationsförhöjande droger. Ett stort antal ryska atleter har avslöjats tidigare i år. Häromdagen testades ett stort antal medaljörer från tidigare Olympiska spel där inte mindre än 23 stycken medaljörer fick positiva testresultat för förbjudna substanser.
Nya knep och försök att hitta genvägar till toppen av prispallen avslöjas ständigt. I vissa idrotter är det mer känt än andra. Det nu pågående Tour de France är ett bra exempel, wikipedia-sidan om doping i cykelsport är verkligen massiv läsning. Av sportmannamässigt moraliska och hälsoskäl är kampen mot doping en självklarhet inom de flesta idrotter. För att verkligen vinna respekt som idrottsman förväntas man vara ren. Jag vågar påstå att det bara är prestationer utan doping som verkligen vinner respekt och ordentligt erkännande. En stor del av att imponeras av någons idrottsprestation är att tänka sig att de gjort det med samma slags kropp som man själv har. Att tack vare hemlig trolldryck skapa testosteronnivåer eller återhämtningsförmåga utanför det naturligt möjliga tar udden av prestationen. Istället för att bli hänförd frågar man sig snarare ”undrar vad nästa generation kemi kan skapa för monster”
I dag sparar olympiska kommittén tester från idrottare för att kunna testa igen senare när man avslöjat nya preparat eller fått bättre teknik för att upptäcka fusk. Risken finns att i efterhand tas från sin medalj och få namnet dragit i smutsen. Även att dagarna då OS utkämpades mellan amatörer är över kan det vara ett starkt verktyg att hålla efter fusket. Vill man riskera att få sitt namn struket ur luntorna?
Svårare är det med den professionella idrotten, där fair play samsas med kravet på underhållning och försäljning av biljetter. Tillsammans med vinstbonusar och konkurrens mellan organisationer finns ytterligare en dimension av motiv för den som redan kunde tänka sig att fuska.
Extra problematiskt i fullkontakt
Riskerna det medför att snöra på sig handskar och försöka besegra varandra oavsett om det är i MMA, boxning eller muay thai är anledningen att stort fokus läggs på att göra matchningarna säkra.
Vi har viktklasser för att man ska kämpa mot någon i samma storlek, en domare för att se till att inga fula knep används och på de flesta platser måste matcherna sanktioneras av någon form av reglerande organ. Konsekvenserna när promotors får svängrum med det ena eller andra saknas tyvärr inte exempel på. Ojämna matchningar, när någon försöker ta sig ner till en viktklass där den inte hör hemma och dålig ringdomare är absolut de främsta orsakerna till att allvarliga skador uppstår.
Dålig ringdomare är svårt att dopa sig till, de andra riskfyllda scenariona kan däremot skapas med hjälp av doping. Hur bra den sanktionerade organisationen än är. Att på artificiell väg återhämta sig låter en fighter träna hårdare och oftare. Ett sätt att komma undan att alla annars har lika mycket tid att hushålla med. Extra testosteron eller annat prestationshöjande kommer ge en tävlande fysiska fördelar inne i buren som inte kan redovisas eller synas på papper. Kort sagt utsätter en dopad atlet sin motståndare för fara som inte har kunnat regleras eller tas hänsyn till matchmaking.
Vad som gör att en match i MMA eller annan fullkontaktsidrott inte kan klassas för misshandel är dels att det är en gemensam överenskommelse mellan de tävlande men framförallt regler och kontroll.
Du skulle inte fylla handskarna med bly…
Att förgifta eller att innan matchen överfalla och skada sin motståndare skulle solklart kunna ge fängelse för misshandel. Varför skulle inte fallet vara det samma om man på motsvarande sätt utsätter motståndaren för fara under själva tävlingen? Handskar fyllda med bly eller en hästsko är nästan komiska karikatyrer av tidiga boxares fusk. Idag kan du ladda kroppen och med tejpade händer använda dina knytnävar på ett sätt som inte ska vara fysiskt möjligt för en människa.
Oavsett om dopingen direkt använts för att göra atleten starkare eller för återhämtning är det en ökad risk för den medtävlande som inte går att förbereda sig för. Att kunna hålla ett högre tempo alla ronder igenom ökar risken för allvarliga skador. Att orka fortsätta slå och brottas djupt in i matchen ökar chanserna för en TKO/KO. Sex veckor träningsläger kan innehålla olika mängd träningstimmar beroende på om du på artificiell väg förhöjer din mängd röda blodkroppar eller inte.
För mig ger det en sammantagen bild som är solklar: Doping i fullkontaktsidrott är misshandel. Exempel där idrottare dömts för misshandel för något de gjort under tävling finns från andra sporter. Intressant vore att få ett prejudikat även i kampsporten. Det om något vore ett kraftfullt verktyg för att städa upp från osportsligt beteende. Jag tycker att Budo & Kampsportsförbundet i händelse av upptäckt doping efter match borde driva ett civilrättsligt mål för att försöka få ett riktmärke. Det skulle vara ett föredöme för alla sanktionerande organisationer världen över.
Ursrpungligen publicerad på: https://ingagreppforbjudna.wordpress.com/
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer