Det kostar mycket träning, svett och tårar för att få komma in i MMA:ns ultimata finrum. Ett fåtal svenskar vet, är eller har varit där. Och Alexander Gustafsson vet mest av alla eftersom han varit där, i buren, flera gånger om året och dessutom fightats om mästarbältet. Han är den största enskilda anledningen till att svensk MMA sprids som den gör – även i världen.
Sverige är bra på kampsport. Här finns och har länge funnits mängder med seriösa kampsportsklubbar, allt från traditionella varianter som karate, kung fu, judo – och varför inte blanda in brottningen med OS-medaljer och tidigare världsmästare. Eller boxningen, främst då på amatörsidan med tanke på att proffsboxningen i Sverige är rena skämtet regelmässigt, i en internationell jämförelse. Men sen knackade kampsporten på dörren till Svea Rike på riktigt. Och den kom med MMA.
Mixed martial arts har haft många namn. NHB (No Holds Barred), Vale Tudo (”allt går”, alltså allt är tillåtet, fritt översatt från portugisiska) – beroende av träningsform, tidsålder och regelverk på tävlingar. Frågan ”kan man träna UFC här?” förekom från tidigt 90-tal på klubbar som tog sig an MMA, då ofta benämnd som Shootfighting i Sverige. Och det kunde man, men med en viss modifikation. UFC är ju som bekant en organisation, ingen träningsform.
Första UFC-galan gick av stapeln 1993, i Denver, Colorado. På den tiden var det utslagsturnering, utan handskar, och det var verkligen en påse gott och blandat som klev in i buren. Klädseln, som idag är begränsad till shorts, var valfri under första tiden. Royce Gracie, en av initiativtagarna till hela tävlingsformen och under en period även den sanne mästaren, klev in i traditionell dräkt och sitt svarta bälte från brazilian jiu-jitsu. Andra klev in i gymoutfit, linne och fiskarbrallor, någon gammal brottare dök upp endast iklädd speedos. Lika underhållande som det var, lika besvärande uppfattades det från högre ort i USA. Första galan fanns att tillgå som ett pay-per-view event och UFC startade sin karriär i ”en tillåtande stat”.
Ganska snart var tävlingsformen förbjuden i de flesta amerikanska stater. Det krävdes mycket arbete, politisk lobbyarbete, ett gediget regelverk och lång tid för att bli accepterade, men UFC lyckades. Nu åker man med fighters, ringgirls, den eviga annoncern Bruce Buffer, ljusriggar – hela cirkusen – och tar alla länder och arenor med storm. Som bästa svensk, någonsin, är det här och i lätt tungvikt (84-93 kilo) som vi hittar Alexander Gustafsson.
Nu är det 2015. UFC-galorna sänds i 149 länder på 20 olika språk och organisationen har varit i Sverige vid fyra tillfällen. Eventen är dessutom fler än de stora galorna – över 20 säsonger av en egen realityshow, olika tv-kanalers ”egna” UFC-galor. Det finns sedan ett antal år åtta stycken viktklasser, alla med sin egen mästare och mängder med titelsugna fighters under sig. Fighters från hela världen söker sig till UFC, den sista, och solklart största, utposten inom mixed martial arts. Svenska fightfans har suktat efter UFC i Sverige i många år, men få trodde nog att det skulle bli verklighet. När facebookgruppen ”UFC till Globen” startades var det många som skakade på huvudet. För varför skulle UFC komma hit, egentligen? I exempelvis Brasilien är arenorna större, publiken fightfrälst och tv-publiken smått gigantisk. Och i England har det inte hållits särskilt många galor. Eller i Tyskland – så varför Sverige? Det stavas expansion. Och Alexander Gustafsson.
Alexander Gustafsson var, i april 2012, huvudmatch på – och en av de största anledningarna till – UFC i Globen i Stockholm. Därefter missade han nästa hemmamatch, mot Gegard Mousasi, då istället Ilir Latifi klev in i buren med bara några dagars varsel. Men Alex skulle få en chans till. Ännu större, ännu bättre. Den 24 januari 2015.
UFC fyllde mer eller mindre Tele 2 Arena på den näst största UFC-galan någonsin. Om du var där så vet du hur dåligt det gick för svenska fighters den kvällen – Nico Musoke förlorade på poäng, Akira Corassani blev knockad. Och sedan, halv fyra på morgonen, kliver Alexander Gustafsson, hela Sveriges MMA-underbarn, in till svenska nationalsången featuring Zlatan. Stämningen var magisk, läktarna levde. Sedan hände det som inte fick hända. Alex motståndare, den atletiske Anthony Johnson, träffar en gång, två gånger. Och tre och fyra, redan i första ronden. Resten är historia. Alex grät och många med honom. Nästa gång UFC landar på svensk mark är inte bestämt – om det ens blir av. Alex framfart har dock banat väg för flera. Det finns nu en handfull svenskar med UFC-kontrakt. Alexander Gustafsson förlorade i Tele 2 Arena, men är samtidigt den enda svensk som haft en titelmatch i UFC och, dessutom, den enda någonsin som riktigt skakat den magnifika mästaren Jon Jones.
Och svensk MMA är, oavsett var UFC-galorna hålls, här för att stanna. Vi är skyldiga Alex ett stort tack, men han är inte ensam. När första mästarbältet landar på svensk mark vet vi inte än. Eller, faktiskt, vem som bärgar det.
[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 1-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer