Envig är ett gammalt ord för tvekamp – alltså kamp mellan två personer – där grunden av många kampsportstyper är stöpta. Sedan envigens tid har givetvis regler ändrats, men vissa av dessa anrika dueller lever kvar än idag under nya namn. Bland dessa hittar vi den moderna brottningen.
Brottning, världens säkert äldsta kampsport, är flera tusen år äldre än kristendomen. Det har alltså brottats långt innan Bibeln fyllts med historier om att gå på vatten och förvandla vatten till vin. Som bevis för detta har man bland annat hittat en bronsstaty från det sumeriska riket, föreställande en brottare med så kallad krysstagskoppling. När vi i Sverige i dag pratar om brottning menar vi oftast de två stilar som modifierats under modern tid och som funnits med på det olympiska programmet sedan tidigt 1900-tal.
I den olympiska tävlingsbrottningen, som vi svenskar oftast känner oss mest bekanta med, finns det två varianter. Den ena av de två utformades av en fransman vid namn Jean Broyasse någon gång under 1800-talet och kallas för grekisk-romersk brottning.
I grekisk-romersk brottning får brottaren bara använda sina armar och sin överkropp. Brottaren får alltså inte under några omständigheter ta tag under motståndarens midja.
Den andra och något yngre brottarstilen fristil utformades i huvudsak av engelsmän och amerikaner som en utbrodering på den befintliga grek-romerska stilen. Detta var under 1800-talet, innan den på allvar slog rot och blev en egen, officiell stil. Inom fristilsbrottning tillåts idrottarna att använda sina armar men även sina ben. Det är alltså tillåtet att koppla grepp på motståndaren både över och under midjehöjd.
I modern brottning går kort och gott går det ut på att försöka tvinga ner sin motståndare på rygg. Lyckas du med detta är segern omedelbart din – men det är lättare sagt än gjort. Brottare, kända för att vara väloljade urkraftsmaskiner, kan också vinna genom att plocka poäng genom kast, grepp och olika fasthållningar. Vid matchens slut räknas poängen i så fall ihop och precis som i alla rättvisa lekar så är det den med mest poäng som vinner. Som i alla kampsporter finns massor av paragrafer och regler. Det finns generella förbud; du exempelvis inte sparka eller slå, dra i håret, nypa i huden eller bryta fingrar. Du får inte använda förbjudna grepp, som exempelvis strupgrepp. Mattflykt och passivitet straffas, liksom greppflykt, som innebär att du vägrar söka kontakt med din motståndare.
Ursprunget till brottning hittas lite överallt i världen: från japanernas sumo till glima på Island och det är även här som vi hittar den enskilt största gruppen av brottning – folkstilar – eller de traditionella former av brottning unika för en kultur eller geografisk region av världen. En del folkstilar inkluderar grepp i kläder medan en del inte tillåter det.
Några exempel på folkstilar är catch-as-catch-can (England), backhold (Skottland), kurash (Uzbekistan), gushteengiri (Tadzjikistan), khuresh (Sibirien), lotta campidanese (Italien), pahlavani (Iran), pehlwani (Indien), penjang gulat (Indonesien), schwingen (Schweiz), khusti (indien), shuai jiao (Kina), ssireum (Korea), sambo (Ryssland). Under kommande nummer ska vi göra djupdykningar ner i några av dessa stilar.
Det här med blomkålsöron…
Blomkålsöron är vanligt inom BJJ, MMA, boxning, thaiboxning – och naturligtvis även brottning. Blomkålsöron är inte farligt, utan uppstår när brosket i örat förstörs och klumpformade defekter bildas. Om vi utsätts för exempelvis ett slag mot örat så uppstår oftast en blödning. Har man otur så separeras brosket från sin bindvävshinna som förser brosket med syre och näringsämnen och örats form börjar sakta förändras. Lättast förebygger du blomkålsöron med öron- eller annat huvudskydd.
[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 1-2016 som du kan läsa via Ztory och Readly]
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer