Från betraktarens håll var proffskarriären en klassisk ”upp som en sol – ned som en pannkaka”. Men hon själv hade länge anat att kraschen skulle komma. Nu har Pannie Kianzad släpat ut hjärnans demoner i dagsljuset och är därför starkare än någonsin.
Det märktes att allt var på väg åt skogen. Länge hade hjärnspökena väst ”du har bara haft tur”, ”du kommer få vad du förtjänar” och ”du ser inte ens ut som en fighter i kroppen”. Hemma var speglarna täckta av tyg. På kvällarna i Malmö kunde ångesten bli så stor att hon åkte tillbaka till Köpenhamn och sov på Rumbles soffa.
Den 12 september 2015 hade Pannie Kianzad sina sista timmar som obesegrad MMA-fighter (i åtta matcher). Platsen var Kansas City, Pannie skulle utmana Tonya Evinger på titeln i Invicta. Men Pannie missar vikten, och i andra ronden besegras hon via TKO.
– Jag ville inte fightas den dagen, jag hade ingen bra dag på jobbet, jag förlorade för att jag inte var tillräckligt bra den kvällen, konstaterar hon.
Förlustmatchen var rena buffén för trollen i kommentarfälten, men det var inte hennes fighting som styckades och grillades. Istället hånades Pannies utseende.
– Jag går aldrig in och läser längre, men jag har en teori om internethatarna. De har aldrig gått en rond i hela sitt liv. De käkar munkar och runkar. Det finns ingen anledning att hata mig, och det som drog ner mig var att jag brukade bry mig vad andra tyckte.
För på botten, där hamnade hon. Fem månader sedan ringde Pannie Kianzad sin pappa och bad honom hämta henne. Ångesten var för stor, i bilen fick hon ett utbrott, det blev tydligt att det var dags att flytta hem till pappa.
– Det låter som löjlig klyscha. Men när du når botten, när det inte kan bli värre, när det suger så mycket att du inte pallar längre – då finns det bara en väg, och det är upp.
I flera år hade Pannie byggt upp ett mörker, som landade i en komplett, blytung depression. Men i början av 2016 har Pannie för första gången öppnat upp sig för tränare, pojkvän, pappa och psykolog.
– Jag hade försökt sopa undan känslorna och tänka ”jag måste vara tuff”. Man vill tro att en fighter ska ta emot massa skit utan att klaga, och sedan prestera utan bränsle. Bästa tipset är faktiskt att sträcka ut fingret till andra, säger Pannie och förklarar:
– Ingen annan tar hand om mig bättre än jag själv. Ingen kommer göra något för mig, ingen kommer ställa upp för mig, än jag själv. Det är bara jag som vet hur jag borde träna, äta och vila – det är inget min pojkvän, massör eller en näthatare vet.
Pannie Kianzad växte upp i Helsingborg och vid 13 års ålder traskade hon för första gången in på boxningsklubben. På den förskräckande första sparringen fick hon stryk av en stor snubbe, men hon var sporten trogen i fem år. Som 18-åring konverterade hon till MMA och tränade på Kaisho. Nuförtiden återfinns Pannie på Rumble i Köpenhamn, som kunde erbjuda fler proffsfighters och sparring i Pannies vikt. Hennes stora genombrott som proffsfighter skedde oktober 2013, en onsdagskväll i ryska Rostov-na-Donu.
– Den matchen skulle jag aldrig vunnit, det fanns liksom inte på kartan, jag hade varken papper eller erfarenhet… Men jag kände fuck det, jag har alltid velat åka till Ryssland, jag hade inget att förlora. Jag har aldrig varit så nervös tidigare, nästan på gränsen till rädd – inte för henne förstås, men för känslan. Den matchen var den som lyfte mig till det internationella planet, som bevisade att var mer än en medioker fighter från Sverige.
Motståndaren Milena Dudieva var på sin ryska hemmaplan, förutspåddes bli en fixstjärna á la Rousey (och plockades upp av UFC året därpå).
– Min coach sa att jag måste försöka få avsluta om jag fick chansen, om det skulle gå till domslut var det knappast säkert att jag skulle få vinsten. Matchen var jämn till fjärde ronden, sedan var det inte problem för mig eftersom jag alltid haft väldigt bra kondition.
Hon hann lägga märke till att domaren i mitten såg surmulen ut när det stod klart att Pannies hand skulle sträckas upp mot arenataket. Vinst för bortalaget.
I november 2014 vann Pannie Kianzad mästarbältet i Cage Warriors, kort därefter fick hon skriva sin autograf på botten av ett Invicta-kontrakt.
– Jag trivs superbra, de tar väl hand om mig och ger bra motstånd. Just nu har jag en match kvar på kontraktet där jag kommer bevisa varför jag ska komma till UFC. Min absoluta dröm är att kunna träna på heltid.
Hittills har hon hunnit med två matcher i Invicta, dels ovannämnda förlustmatch mot Tonya Evinger. Premiärmatchen mot Jessica-Rose Clark vanns på domslut och Pannie fick uppmärksamhet för en oortodox teknik: the butt bomb.
– Hahaha jag skäms så mycket över den! Den matchen i Las Vegas var min favorit av alla jag gått, men ingen la märke till allt bra jag gjorde på grund av ”the butt bomb”… Jag hamnar lätt i reversed mount, kollar ofta på jujutsuklipp och gillar att tänka ut egna grejer. Meningen var inte att hoppa på hennes huvud med röven. Jag la liksom märke till att hon släppte taget om jag hoppade lite, så jag kunde komma till side. Och så föddes ”the butt bomb”, förklarar hon roat.
I augusti kom ett bakslag för Pannie Kianzad: efter ett olyckligt kast på träning konstaterades en ledbandsskada i knät. Hennes match i september ställdes in, istället väntar tre månaders rehab. Något vi vet säkert är att kvällen den 24 september är intressant för Pannies karriär – vi snackar såklart Cyborg vs. Länsberg. Lina Länsberg gjorde sin proffsdebut mot Kianzad för fyra år sedan – en match som Pannie vann via TKO i slutet av tredje ronden.
– Jag måste säga att jag aldrig haft en favoritfighter förutom Cyborg, hon är så otroligt dominerande och gjort så mycket för kvinnlig MMA. Hade Cyborg varit smart så tar hon ner Lina och kört sin utmärkta brottning och jujutsu. Men vi ska inte glömma att Lina också är väldigt stark, särskilt i clinchen. Oavsett vem som vinner så är det skitbra för mig att jag vunnit över Lina.
Handen på hjärtat: vad tänkte du när det stod klart att Lina var signad med UFC?
– Skitkul, en skitbra idé, skitbra för svensk MMA, bra för mig också. Lina är inte så jätteung längre, ska hon lyckas så ska hon lyckas nu. Min tid kommer, och då sopar jag mattan med alla. Jag har ingen stress, jag är bara 24 år, många som är mycket äldre står framför mig i kön – jag är mer marknadsföringsvänlig och de kommer behöva mig.
5 SNABBA FIGHTERFRÅGOR
Hur många gaddningar har du?
– Sex stycken, favoriten är ryggtavlan – en jättestor samuraj. Den är inte färdig än, det gjorde så ont att jag ville spöa tatueraren! Den roligaste är mustaschen på fingret, jag var uttråkad och ville ha något kul innan match. Jag har också piercing i underläppen och sedan en till på ett ställe jag inte tänker avslöja. Det får ni fundera på…
Vilken fighter ser du upp till?
– Min klubbkamrat Damir Hadzovic, han har kämpat många år och jag ser upp till honom som person, vän och figher. Damir är bosnier och kriget tvingade honom till Danmark, han har gått från flyktingläger till fighter i UFC.
Hur skulle du beskriva din stil?
– Snygg, teknisk och genomtänkt. Jag är perfektionist och gillar inte att brawla, folk ska kunna se min match och konstatera ”det ser fint ut”.
Vem vill du helst gå match mot?
– Jag vill slåss mot Bethe Correia på min bakgård! Beth skrev på Twitter att hon skulle slå ner Miesha Tate på hennes bakgård – jag hade precis flyttat till en lägenhet med jättefin sån och twittrade att hon gärna fick komma dit. Bethe Correia är perfekt för min stil.
Vad är dina svagheter och styrkor?
– Jag är inte starkaste fightern rent fysiskt, men när jag gått mot väldigt starka motståndare har jag kunnat använda min tekniska sida för att bryta ner deras fysiska styrkor. Jag är bra på att läsa folk väldigt snabbt, följa min gameplan och inte slösa kraft på onödiga saker – därför är jag uthållig.
DET HÄR ÄR PANNIE
Namn: Pannie Kianzad
Nickname: Banzai (sportade Sexy Scramble ett tag, tydlig blinkning till ”the butt bomb”).
Årsmodell: 1991
Bor: Malmö, tränar hos Rumble Sports i Köpenhamn. Knuten till Invicta FC.
Siffror: 170 centimeter lång, väger sisådär 62 kilo.
I medaljskåpet: SM-guld i shootfighting 2011, mästarbältet i bantamweight i Cage Warriors.
Record: 8–1–0
Övrigt: ”Boxhandskar är mitt svar på högklackat”, därför har Pannie lanserat boxhandskar med texten ”humble not afraid to rumble”.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer