När Sofia Olofsson säger att thaiboxningen är hennes liv är det ingen överdrift. Mästarinnan hemmahörande på Odenplan Fightgym lever och andas thaiboxning – men vill helst slippa höra att hon ett av Sveriges största medaljhopp trots att hon tog VM-titeln i thaiboxning i maj och nu i helgen blev europeisk mästare. Fighter Magazine tog ett snack med Sofia om dåtid och nutid – och om den lite skrämmande framtiden.
Efter en fotosession i ett nedsläckt Odenplan Fightgym utrustar vi oss med varsin kopp bryggkaffe. Det är dags jag börjar nysta i hur det kom sig att Sofia blev thaiboxare. För det var inte självklart, inte alls. Det var däremot idrott, tidigt dessutom.
– Jag började med ridning när jag var fyra år gammal. Jag vet inte vad det var som fick mig att vilja börja med hästar, men jag sade till mina föräldrar att det var vad jag ville och då blev det så.
Efter ridkarriären blev Sofia handbollsspelare, vilket hon höll fast vid i åtta år innan hon gick över till thaiboxning. Den historien började med att hon jobbade på thaiboxningsklubben Slagskeppet och sakta kom nyfikenheten krypande. Hon bestämde sig för att prova ett pass.
– Jag fastnade efter ett tag och jag tror den största anledningen till det var att det var så pass tufft och jobbigt. Jag gillade omedelbart träningen, men började inte satsa på allvar då det var mycket annat i livet som jag tyckte var kul vid den tidpunkten… Jag var runt 18 år, det var en hel del festande. Du kan fråga mina föräldrar om du vill veta hur vild jag var, säger Sofia med ett skratt.
Efter ungefär två år började hon att tävla lite sporadiskt, men det var efter ett uppehåll på grund av sjukdom som det hände något. Sofia berättar om hur hon gick en match som gick långt över förväntan och då valde att ta tävlandet till en högre nivå.
– Det är en så kort tid i livet man kan hålla på med det här, så jag försöker verkligen att fånga stunden. Jag har gjort den där vilda tonårstiden med fest och allt sånt, jag känner mig färdig med det, och nu vill jag passa på att fokusera på thaiboxningen så länge jag kan.
När vi pratar om hur hennes träning ser ut idag så kretsar väldigt mycket kring Sofias huvudtränare Lex. Han började träna Sofia på Slagskeppet, men under den perioden jobbade de inte alls lika nära varandra som nu. Sofia förklarar att det fanns som ett filter mellan dem som gjorde att hon inte kunde forma sin träning som hon ville, men efter att både hon och Lex flyttat till Odenplan Fightgym så förändrades mycket.
– Lex ser verkligen mina styrkor, han tar dem och försöker göra dem ännu bättre. Han låter mig ha min egen stil snarare än att försöka forma mig in i någon slags mall. Jag är otroligt bortskämd som får ha en tränare som är helt fokuserad på mig, jag förstår att det är få förunnat.
Vad gäller Sofias träningsupplägg så framkommer det snart att hon tränar mycket själv med Lex snarare än i grupp. Hon beskriver sig lite som en ensamvarg.
– Varje vardag så står jag med Lex. Vi finslipar mina tekniker, det är väldigt mycket teknikarbete. Jag tror att det är viktigast, att faktiskt slipa på min thaiboxning. Sen är det klart att vi fokuserar på sparringen också och kör hårt med det. Men att sparra är inte riktigt samma sak som att gå match och då tycker jag det är bättre att lägga mer tid på teknikträningen. Sen kör jag min fys och kondition på egen hand.
Att Sofia är i otroligt bra form råder det ingen tvekan om, och det ligger någonting bakom det. Det handlar om rädslan att inte orka, och på den här punkten är hon väldigt tydlig med sin åsikt.
– Jag har alltid varit en atlet, sprungit mycket och så. När jag spelade handboll var jag alltid den som orkade mest och längst – och det är otroligt viktigt för mig. Det finns inte på världskartan att jag inte skulle orka en match, det är omöjligt. Oacceptabelt. Jag tycker verkligen inte det är okej att förlora för att man har dålig kondition, orkar man inte har man helt enkelt tränat för dåligt.
Här börjar vi närma oss någonting som påverkar Sofia väldigt mycket som idrottare – pressen hon ställer på sig själv och den press hon upplever utifrån. Snart är det dags för VM i Jönköping, någonting som fått stor uppmärksamhet inom kampsportsvärlden.
Visst finns det en fördel i att vara på hemmaplan, erkänner Sofia, eftersom hon slipper långa resor, jetlag och att anpassa sig till ett annat klimat. Men den stora uppmärksamheten som mästerskapet fått, där Sofia beskrivs som en av Sveriges största medaljchanser, gör att hon känner sig pressad.
– Pressen förstör mycket för mig, den tar bort en del av glädjen i thaiboxningen. Mycket kommer ju inifrån mig själv, men när andra går runt och kallar mig för det största medaljhoppet så bidrar det så klart. Men många av de som pratar om mig, de vet oftast inte vad som ligger bakom – hur många timmar och hur otroligt mycket energi jag har lagt på att komma så här långt. De ser inte kampen bakom, de ser bara någon som antingen vinner eller förlorar.
När det börjar närma sig tävlingar försöker Sofia undvika allt som skrivs om henne, för att inte sätta griller i huvudet på sig själv. Hon går in i en bubbla, försöker koppla bort pressen utifrån och inifrån, helt fokusera på matcherna hon ska gå.
– Jag fokuserar väldigt mycket på mina motståndare i stället. Jag gillar att ha sett dem innan, jag vill veta så mycket jag kan om deras game och vad de har för luckor, så att jag kan utnyttja det till min fördel. Jag känner mig mycket lugnare om jag har analyserat motståndaren. En del vill ju bara utgå från sina egna styrkor och försöka vinna på dem, men det är inte min stil.
Vad som väntar Sofia i framtiden vet hon inte i dagsläget.
Sofias liv kretsar till hundra procent kring thaiboxning och sin träning. Jag försöker ta reda på mer om vem hon är utanför träningen – men det visar sig att det i stort sett inte finns någon Sofia utanför thaiboxningen.
– Jag gillar att vara hemma när jag inte tränar, där kan jag slappna av… även om det är väldigt svårt för mig att släppa thaiboxningen och inte tänka på den. Jag brukar promenera med vår hund och sova när jag inte tränar. Om jag har någon hobby? Ja, det skulle väl vara att springa i så fall.
Jag blir ändå förvånad när jag hör det här. Jag pressar Sofia för att veta om det verkligen inte finns någonting annat i hennes liv som hon brinner för – eller ens tycker om. Men allt kretsar kring thaiboxningen, det är hennes stora passion. När jag frågar vad hon ska göra den dagen hon inte längre kan hålla på med träningen och tävlandet så konstaterar hon att hon inte har någon aning. Den annars så spralliga Sofia blir genast mer allvarlig.
– Jag tror det kommer bli ett stort, stort hål för mig att fylla den dagen. Det kommer förmodligen vara otroligt tungt, och kännas extremt tomt. Det är ju som att byta karriär, egentligen. Jag kommer nog inte att bli thaiboxningstränare eller något liknande, den dagen det tar slut för mig så måste jag nog byta helt.
– Jag kommer förmodligen alltid att träna själv, men jag vill inte bli coach. Jag kommer ju behöva skaffa mig en utbildning och hitta någonting nytt att göra med mitt liv. Men det är en väldigt skrämmande tanke just nu.
Efter de insikterna har vi pratat oss igenom dåtid, nutid och framtid. Med bara några veckor kvar till världsmästerskapen kommer Sofias dagar att fortsätta bestå av thaiboxning från morgon till kväll – och kanske kommer hon stå där högst upp på prispallen.
Att göra någonting med en så stor passion och ett sådant starkt fokus som Sofia Olofsson gör när det kommer till thaiboxningen är ett tveeggat svärd. Å ena sidan skapar drivet en stark idrottare som kammar hem seger efter seger, å andra finns det ett tomrum på andra sidan som man en dag kommer att behöva möta. När jag och Sofia skiljs åt så tänker jag ändå att hon förhoppningsvis har många år kvar i världseliten – och att hon på vägen även finner nya utlopp för det driv hon uppenbarligen bär inom sig.
FOTO: David Lagerlöf
SOFIA OLOFSSON
Ålder: 26 år.
Bor: Stockholm.
Meriter: VM-brons 2014, EM-guld samma år. Segrare av World Cup i Thailand 2015, tävlingen som ersatte VM. Blev nyligen utnämnd till Årets Kampsportare och Årets Mästarinna för sina fina prestationer i fjol.
Gör: Tävlar i thaiboxning och laddar just nu upp inför VM i Jönköping som drar igång den 19 maj.
5 SNABBA MED SOFIA
– Min största förebild är… Joanna… vad heter hon? Jedzesjecke… Jag tycker hon är helt fantastisk, hon är verkligen the shit.
Om jag inte höll på med thaiboxning så…
– Om jag inte höll på med thaiboxning skulle jag… (skratt) INGEN ANING!
– Min sista måltid skulle vara…
Mammas köttfärsbiffar med ugnspotatis, morötter och mammas sås.
– Jag blir lycklig av…
Min familj, min sambo och min hund.
Jag blir förbannad när…
– När jag haft ett skitpass, jag blir så förbannad att jag kan börja gråta.
[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 2-2016 som du kan läsa via Ztory och Readly]
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer