Den ohotat äldsta frågan inom kampsport är: vilken är den bästa stilen att beväpna dig med, för att kunna försvara dig mot en större och starkare motståndare? Självklart har moderna kampkonster utvecklat andra ändamål och fokus – men raison d’être är och förblir förmågan att försvara sig.
Missat del 1? Läs den här först!
Tänk dig en situation där ditt liv står på spel. Du har en angripare framför dig som är både större, starkare och mer aggressiv, och benägen att skada dig. För att kunna hantera situationen och komma oskadd därifrån behövs förutom fysiska, tekniska och strategiska kunskaper och attribut, en stor dos lugn, ro och sinnesnärvaro.
Det spelar ingen roll hur många tekniker du kan eller ens hur snabb du är på att springa, om det första som händer dig är panik och stela ben tack vare en adrenalindump som heter duga. Därför är det väsentligt (förutom den tekniska och fysiska träningen) att din träning förser dig med möjligheten att erfara och så småningom behärska kaotiska och turbulenta konfliktsituationer.
Hur annars kan du tänka dig hantera den känslomässiga berg- och dalbanan du kastas in i när hotet väl uppstår? Och härmed uppkommer den andra centrala frågan: vad är den bästa träningsmetodiken för att nå optimal förberedelse för hotfulla situationer? Hur kan jag träna självförsvar på ett realistiskt, men ändå för mig minst skadligt sätt?
Många traditionella österländska stilar som karate, kung fu samt klassiska jiu-jitsuskolor valde att svara på denna fråga genom att isolera alla moment som ansågs vara effektiva, men för farliga att utöva till solodrillar under diverse namn (kata, poomse, taolu, hyung etcetera). Vissa valde att skapa partnerdrillar för dessa vilket var snäppet bättre, men för att skydda eleverna utövades teknikerna utan motstånd.
”Om motståndaren kämpar emot dig är det bara att sparka, slå till dem i skrevet, ögonen, nervpunken etcetera” löd orden, och tack vare en sjunkande kriminalitet på många håll ställdes dessa kamp- och självförsvarsteorier sällan på prov.
Tja, till UFC 1 i alla fall.
Andra kampsporter, med judo i spetsen, valde en annan väg och utlärningsmetodik. Det är viktigt att komma ihåg att judons skapare Jigoro Kano egentligen tillförde väldigt få tekniker till de han lärde sig från de klassiska jiu-jitsuskolorna Kito ryu och Tenjin Shin’yo ryu. Kanos gåva till kampsportsvärlden är hans fokus och utveckling av konceptet randori (sparring).
Kano ansåg att om eleverna verkligen ska kunna lära sig hantera hotfulla situationer (vare det sig det handlade om självförsvar eller idrottslig match med regler) så måste de kunna erfara det regelbundet under sin träning. Eleverna måsta sparras helt enkelt, och sparras hårt! Men för att minska skaderisken på träningen var Kano tvungen att förbjuda vissa tekniker och taktiker.
Med dåtidens bristande skyddsredskap ansåg han det omöjligt att inkludera slag, sparkar och diverse fulknep i daglig sparring och la därför fokus på brottning, kontroll på marken samt avslut (ledlås och strypningar).
Teorin var att judokas, tack vare daglig fullkontaktsparring med en begränsad teknikrepertoar, skulle ändå bli mycket mer effektiva än klassiska fighters som tränade farligare tekniker fast i mönsterformat och utan motstånd. Träningsmetodik versus antalet tekniker, det var utbytet som han och sina tidigare elever trodde och satsade allt på.
Kvittot på denna träningsmetodik kom i form av upprepade vinstresultat för Kodokan-gänget i otalet grapplingsmatcher de antog mot andra klassiska jiu-jitsuskolor vid slutet av 1800-talet. Inte illa för en jiu-jitsuskola som bara hade fyra, fem år på nacken och hemligheten var nu ute. Möjligheten att träna och sparras med motstånd övervann kunskap till fler ”dödliga” tekniker som man bara tränade i ”död” form, med andra ord utan motstånd.
När Mitsuyo Maeda bytte över från klassisk jiu-jitsu till Jigoro Kanos judo hade han, likt sin lärare Kano, möjligheten att blanda det bästa ur bägge världar: kunskapsvidden (slag, sparkar, fot- och benlås, ”farliga” kast och nedtagningar etcetera) från klassisk jiu-jitsu och den dynamiska träningsmetodiken ”randori” från judo. Utöver den bakgrunden deltog Maeda under sina resor runt världen i ett stort antal proffsmatcher mot boxare, brottare och andra atleter och starka figurer. Han förkovrade sig i allt vad kamp är, så när han väl började lära ut det han kallade för ”jiu-jitsu” till unga Carlos Gracie innehöll det mycket mer än dagens judo repertoar. I sina egna fighter analyserade ofta Maeda sina motståndare och kategoriserade dem som antingen boxare eller brottare, mer eller mindre, och såg till att neutralisera deras styrkor och starkt utnyttja deras relativa svagheter. Han använde sig av låga sparkar för att söka clinch (vilket varken boxare eller brottare var beredda på) för att sedan ta dem ner till marken, kontrollera och få de att klappa med diverse submissions, en för BJJ-utövare inte okänd strategi.
Med tanke på hur kort tid Carlos tillbringade som elev hos Maeda (fyra, fem års deltidsträning med långa avbrott pgå grund av Maedas otaliga resor) är det rimligt att föreslå två saker. Att Maeda inte lärde hela sin repertoar av jiu-jitsu och frikampstekniker till Carlos Gracie, utan mycket av detta fick Graciebröderna upptäcka själva efter skapandet av sin skola 1925. Samt att Maeda lärde Carlos Gracie något mycket mer värdefullt än en samling tekniker: han lärde honom en fightstrategi och en inställning till vad kamp mellan två motståndare är. Carlos anammade sannerligen Maedas fokus på grappling (stående och på marken) snarare än på slag och sparkar, båda som fightstrategi och som träningsmetod. Utan bra handskar och dylikt skydd var det mycket svårt att sparras i strikingmomentet dagligen utan skador. Men grappling kunde man däremot träna med full kraft dagligen, flertalet pass om dagen om det behövdes. Det, plus Graciefamiljens, eller rättare sagt ”klanens” storlek och hängivenhet för jiu-jitsu betydde att Academia Gracie blev till ett slags laboratorium för allt vad grappling, självförsvar och frikamp var och är. Maedas fightstrategi (clinch, nedtagning, kontroll, submission) ledde teknikutvecklingen. Så när sporten BJJ föddes med skapelsen av det första förbundet i Rio år 1967, med Helio och Carlos Gracie i spetsen, kristalliserades denna strategi i ett poängsystem som används än idag med några små tillägg.
Till skillnad från moderstilen judo avslutas inte matchen med ett (eller ens flera) bra kast, matchen går vidare. En ökad positionskontroll såsom kast och nedtagningar, svep, mount och passering av motståndarens ben belönas med poäng. Enda sättet att avsluta matchen i förtid är genom att tvinga motståndaren att klappa. Vad ansåg Helio och Carlos vara en ”bättre” position? Hur bestämde de var diverse positioner befann sig i hierarkin? Enkelt! Du belönas när du lyckats ta dig till position som ger motståndaren färre (och ger dig fler) attackval (båda som submissions eller hypotetiska slag och sparkar). Tränar man grappling på det sättet är det lätt att införa striking senare när det väl behövs, tyckte mästarna. Det bevisades i ett stort antal av fighter som vanns av Carlos, Helio och flertalet av deras barn, barnbarn och elever.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer