Ledarskapsmetodik: Chef vs Coach del 2

Mot slutet av den förra artikeln med titeln Chef vs Coach ställde jag frågan: ”Är det coachens uppgift att göra fightern till en lydig marionett eller till en kompetent och skicklig fighter som kan tänka själv?”. Jag skrev även att ”mitt under en rond händer saker snabbt. Ibland riktigt snabbt. Speciellt när vi pratar om VM i Thaiboxning.” Detsamma gäller under MMA-matcher, förutom i vissa lägen, efter nedtagning eller mot buren. Samtidigt visar observationer av effektivt bur- och mattarbete att bättre fighters lyckas med snabba skiften och överraskande vändningar, inte för att tränaren vrålar instruktioner, utan för att fightern själv har en idé eller strategi och skickligheten och kompetensen att lösa situationen.

Under en stegutbildning för SMMAF (Svenska MMA-förbundet) i ämnena Coaching och Ledarskap, samt prestationspsykologi, deltog förutom kursdeltagarna även de av SMMAF anlitade MMA-instruktörerna Joakim Engberg och Oliver Enkamp. Vilket bidrog till intressanta samtal om hur några av världens främsta MMA- och UFC-coacher agerar under match. Joakim Engberg, själv en mycket meriterad coach, berättade hur en av de främsta UFC-coacherna Greg Jackson sällan höjer rösten eller skriker instruktioner under en match. Ofta filmas även coachernas arbete i hörnan i rondpausen, vilket ”konstigt nog” för mig är några av de intressantaste ögonblicken i en match… En del coacher tappar sitt lugn och öser på med kritik, felanalyser och kör sitt pep-talk ”kom igen nu… ville du inte vinna… ta det här nu…”. Hetsen nästan ryker ur öronen på både coach och fighter. Andra coacher har ett lugn, är samlade, inväntar att fightern fått lite luft innan dom förstärker och berömmer det som fungerat bra, vad fighter bör jobba vidare med och en påminnelse eller två om vad mer de kan göra eller förbättra i nästa rond.

Eftersom jag utbildar ledare och coacher inom både näringsliv, offentlig förvaltning och inom en mängd olika idrotter, ser jag även många ledare och coacher som ställer frågor till sina adepter. På jobbet, under träning, men också under tävling. En anledning till detta är att många tränare inom ”äldre/mer etablerade idrotter” har mer eller längre utbildning ofta på GIH, där coaching och ett coachande förhållningssätt är ett ämne. Ett annat skäl är ledarskapskulturen inom olika idrotter eller på vissa klubbar. Handbollens Bengan Johansson var en förebild som påverkade många ledare inom handbollen och andra bollsporter att inta ett mer coachande förhållningssätt, något som sedan Bengans glansdagar tyvärr verkar falna lite.

Samtidigt har jag fått veta att välutbildade tränare som gått på GIH ändå inte riktigt förstått vad coaching går ut på, egentligen. Ett exempel, en simtränare som gått ett Coach2Lead-idrottsprogram genom SISU (med undertecknad som utbildare) menar: ”Först nu jag har förstått hur man skall göra när man coachar, tack vare att vi i det här programmet har lagt tillräckligt med tid på att öva oss i att coacha varandra och att vi mellan utbildningstillfällena hinner prova att göra det hemma på klubben till vardags också”. I de flesta idrotterna är vanan att instruera så allenarådande att det är svårt för dom flesta att bryta mönstret att ’tjata hål i huvudet’ på sina adepter. För att komma över dessa ’ovanor’ och skapa nya vanor krävs träning och åter träning. Något som traditionella utbildningar oftast missar. Inom coaching branschen råder det motsatta förhållandet, för kvalitetssäkring av utbildningar krävs att tillräckligt stort utrymme av utbildningen läggs på att träna de färdigheter som en bra coach behöver utveckla (ref EMCC; European Mentoring & Coaching Council).

Hur går det till då, att coacha…? En av de viktigaste färdigheterna som utmärker framgångsrika ledare och coacher idag är att leda genom att ställa rätt frågor, snarare än att ge de rätta svaren. Ok tänker du, vad skall det vara för mening med det? Svaret är enkelt, vill du att dina adepter skall lära sig att tänka själva, att lösa problem och kunna ta snabba beslut, då behöver de även träna på att tänka själva. Ju förr desto bättre.

Hur fungerar det här i kampsporterna då…?

Vid ett av de VM i Kickboxning jag var med och coachade på under 90-talet är det ett minne som sticker ut vad gäller effekten av att ställa frågor och ge beröm. I den första ronden av VM-finalen var det ganska jämt, i varje fall vad gällde boxningen. Men den svenska fightern tog tydliga poäng med sina höga sparkar som han lyckades dölja på ett sätt så motståndaren inte riktigt såg när dom kom. I första rondpausen förstärkte jag just det genom att fråga har du sett hur dina höga sparkar lurar motståndaren och sitter klockrent? Svaret var ja och jag förstärkte insikten med att säga eftersom han inte ser dina höga sparkar, fortsätt att finta och plocka poäng med sparkarna! Något han också gjorde i de återstående två ronderna. Resultatet var ett VM-guld! Frågan är då hade han vunnit utan denna coaching? Jag tror det, möjligen blev segern tydligare och förhoppningsvis enklare…

Ett annat exempel som Fighter Magazine presenterat på webben härom året kommer från ett samarbete jag har med en framgångsrik kampsportklubb där jag både kört utbildningar i prestationspsykologi och hjälpt till lite med teknikutvecklingen inom ett litet specialområde och även varit med coachat flera av deras fighters inför och under match. Inför en match körde en fighter, Anders, och hans tränare lite uppvärmning, dom kollade att tekniken satt där den skulle och Anders fick igång värmen i kroppen. Sen frågade Anders tränare om Anders ville ha ett sista snack inför matchstart. Det här summerar ungefär det vi sa:

”Hur ser gameplan ut inför matchen? Anders svarade att han tänkte röra på sig och använda sina styrkor i första hand. Ok du ser tydligt framför dig hur du skall utföra tekniken i anfall och försvar…? Ja, jag kan se det tydligt och att jag skall vara bestämd i det jag gör (att Anders använde ordet bestämd gjorde det klart för mig att han tagit till sig vad mental tuffhet under match betyder)… men hur tycker du att jag skall göra? Jag funderar på om jag skall gå in och ligga på hela tiden eller om jag skall röra på mig mer… Mitt svar var: Jag har ju sett dig gå match förut och du är ju så bra så du kan växla mellan de två lägena… du kanske skall gå in och röra mer på dig för att känna på vad han gör lite först och sen agera bestämt och offensivt för att överraska och på så sätt ta kommandot över matchen. Vad tror du om det…?”

Precis som planerat gick Anders in lite lugnt för att känna av hur motståndaren agerade. Dom växlade först några slag med varandra, sedan tryckte motståndaren på med en hård rundspark… som Anders mötte med en offensiv och bestämd blockering som tog effekten ur sparken. Något som verkade förvåna motståndaren. Några till tekniker utväxlades, men nu hade Anders fått en känsla för hur motståndaren jobbade och Anders hade själv hittat tajmingen och fick fäste med ett hårt slag, som han följde upp med ytterligare hårda slag innan domaren hann emellan. Knock i första ronden vart resultatet. Taktiken att växla mellan offensiv och defensiv slog väl ut och byggde helt på fighterns egna tankar, helt enkelt därför att det givetvis så sent inför match inte hade varit möjligt att med precision skapat nya tankar och bilder av vad denne såg som möjligt att utföra.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!