Världens bästa julklapp

Vart ska jag börja? Helt ärligt. Jag vet inte riktigt. Det är så mycket och så känsloladdat just nu. Låt oss ta det från idag, och ett par år bakåt. Idag gick Muay Thai- förbundet ut med att vi kommer få ett nytt regelverk i thaiboxning. Ett regelverk som jag vetat ska ändras ända sedan sensommaren. Nytt regelverk- Vad innebär det? Jo. Bland annat att galor med fulla Muay Thai-regler lättare kan arrangeras, och att Svenska Mästerskapen i thaiboxning kommer att tillåta knä mot huvudet och armbågar. Fräsigt. Men för en person som mig. En slöjbärande tjej med thaiboxarhjärta är det något annat som fångar min uppmärksamhet. Nämligen att jag (och alla andra slöjbärande eller personer som inte tycker om att tävla i shorts) numera har möjlighet att tävla i Hijab och heltäckande kläder. Givetvis finns det restriktioner..

Jag har utvecklats, särskilt mentalt, men funderade länge på varför jag skulle fortsätta med sporten. Jag har gjort allt jag har kunnat. Arrangerat galor och engagerat mig i att belysa Sveriges framväxt inom kampsport, mycket tack vare Simon Kölle. Jag har utbildat mig på Högskolenivå, förberett fighters inför tävlingar och massa mer. Tanken på att lägga av har slagit mig, inte på grund av att jag tröttnat, men för att frustrationen varit för stor. Att slänga iväg min framtid (utbildning) och min livsstil tack vare en regel var som att slänga iväg min identitet. Envisheten tog över..

Jag kan inte säga annat än att jag har fått livets bästa julklapp, nyårsklapp, födelsedagsklapp och alla andra klappar som finns. Redan 2010, ett par gånger efter att jag hade tränat thaiboxning, sa min tränare Rodrigo: “En dag ska vi tävla, Sara”. Vi trodde att det skulle vara enkelt, men fick efter ett tag reda på att min klädsel var förbjuden i tävlingssammanhang. Det skulle inte hindra mig. Jag hade fastnat, och tränade som om jag tränade för mitt liv. Jag lovade mig själv att jag skulle vara redo för den dag då reglerna ändrades. Skadorna de kom. Åren gick, men ingen regeländring. Jag fortsatte träna och kämpa, men med inget att kämpa för. Inget att se fram emot. Jag ska vara ärlig. Det blev bara jobbigare och jobbigare. Så pass att på senare år har tårar fallit när jag sett andra fightas. Blivit frustrerad, arg, ledsen. Frågan “När ska du fightas då?” har ekat i mitt huvud så länge nu. Ett tag började jag intala mig själv “Aldrig”.  Men “… det ordnar sig, det gör det alltid. Jo, det löser sig. Så brukar allt bli. Det kommer fixa sig till slut, det är inget tvivel om.”

Och nu är det gjort. Att en grå dag som denna i mina ögon är den soligaste dagen hittills. Nu är det bara debuten kvar. Dags att leva upp till titeln: Fighter.

Grattis till oss, till mig, till Sverige. Håll ögonen öppna. Vi ses.

 

 

 

Besök Saras blogg: www.nouw.com/equilibrio 

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!