I fjol svepte Patricia Axling in, likt en orkanvind, över thaiboxnings-Sverige – och världen. Den forna SM-medaljören i boxning hade ett sanslöst 2016 och i morgon är det dags för tredje mästerskapsfinalen i rad.
Det börjar dra ihop sig till finaler i VM i thaiboxning i Minsk. Sverige har, precis som i hemma-VM i Jönköping för ett år sedan, fem finalister.
En av dem är den regerande världsmästarinnan i -57-kiloklassen Patricia Axling. Hon som lämnade en fin boxningskarriär för att sadla om till thaiboxning – och bli ännu bättre. I morgon går hon sin tredje raka mästerskapsfinal, mot Erin Jimenez från USA.
– Jag känner extrem stolthet. Jag kan njuta lite mer det här året och jag känner mycket glädje var dag här. Någonstans efter semifinalen i måndags började det gå upp lite för mig att jag faktiskt är regerande världsmästarinna. Det tog ungefär ett år.
“Håller jag för mig själv”
Vad hon tror om en eventuell matchbildskaraktär håller hon gärna lite för sig själv.
– Jag förväntar mig att den överkroppsstarka amerikanskan kommer gå ut hårt och vilja skaka om mig. Vad jag har i åtanke om det håller jag för mig själv tills imorgon.
Så här kvällen innan en stor final är speciell. Men Axling är lugnet själv.
– Eftersom dagen nästan är till ända så händer inte så mycket mer förutom att äta samt justera vikten. Tidigare idag har jag tagit det lite lugnt i bastun och poolen samt hejat på herrarna som gått sina semifinaler idag.
Först underdog – nu jagad mästare
I fjol kom Axling lite från ingenstans – och tog världen med storm. I år har hon varit mer uppvaktad, men har levererat storstilat nu med.
– Jag är så stolt över mitt team. Andra gången vi är med på VM och andra gången vi är i final. Första året var jag underdog och i år regerande mästarinna. Att kunna leverera i båda positionerna känns glädjande stabilt. I jämförelse med förra året är jag mer fräsch i kroppen inför den här finalen eftersom jag i princip är skadefri. Däremot är det mentalt ganska stora påfrestningar. Långa dagar då jag kliver upp vid 06:15 för invägning och sedan läggdags cirka midnatt. Utöver det är det en urladdning i sig att ladda upp och sedan ladda om inför ny match. Min erfarenhet är att huvudet är mest trött när ett mästerskap är över.
Övriga resultat från dagen
Simon Ogolla inledde piggt mot ukrainaren Tsotne Rogava i VM-semifinalen för herrar +91kg. Men efter en lite misstajmad offensiv i slutet av första ronden kunde ukrainaren kontra in en tung teknik som fick svenskan i golvet. Emellertid repade Ogolla snabbt mod och gjorde en ganska bra andra rond, men där Rogava ändå var den som träffade lite mer. I den sista ronde var Ogollo i princip piskad att gå på knock, men forceringen räckte inte hela vägen fram. Simon Ogolla blev, precis som i Jönköping ifjol, bronsmedaljör.
Det blev som väntat thailändaren Suppachai Muensang som knep finalplatsen i -71-kilosklassen. Abdallah Habib var helt enkelt numret mindre än sin antagonist som vann samtliga tre ronder. Habib, som har väldigt fina knäkombinationer i vanliga fall, hade svårt att finna utrymme matchen igenom. Men en fin bronsmedalj för Habib som blir att räkna med framöver.
Däremot lyckades Wassim Elkassem ta sig till final i herrarnas B-klass -91kg. Detta genom en fin vinst över marockanen Elkhayoubi Ellyacoubi.
Svenskar i finaler
Erica Björnestrand, -63,5kg
Anna Strandberg, -67kg
Angela Mamic, -71kg
Filiph Waldt, -60kg
Wasim Elkassem, -91kg (B-klass)
Klara bronsmedaljörer
Josefin Lindgren Knutsson, -54kg
Abdallah Habib, -71kg
Simon Ogolla, +91
Text via Budokamsport.se Arkivbild från VM 2016
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer