Allting med att vara ett proffs eller för den delen en amatör inom kampsport är absolut inte fighting. I någon mån är det en kamp alltid men det finns mycket som sker som inte är träning eller att gå matcher. I den här krönikerserien försöker jag belysa en del jag sett och råkat på under mina år i kampsportens tjänst.
Del 1 – Proffslivet
Låt oss för en gångs skull börja uppifrån och sen till sist komma ner till gräsrötterna och alla de delar som finns kring ”fighting-cirkusen”.
Att vara proffs är inte en dans på rosor det förstår nog de flesta. Jag kommer här främst gå in på MMA och beröra boxningen här då dessa två sporter är tydliga med att ha proffs. Att vara ett MMA-proffs innebär en mängd träning, ett par matcher om året, inte sällan rehabilitering och mental träning. Men utöver det, vilket den här krönikan handlar om, så finns det väldigt många aspekter.
Ekonomi
Låt oss börja med den ekonomiska biten. Bara de få i toppen kan verkligen livnära sig helt på att gå matcher. Allting är givetvis beroende på levnadsstandard men att ha en skälig lön för den enorma tiden som läggs ner är inte helt lätt. Ekonomin gnager i många och jag har träffat otaliga fighters som tycker det är riktigt jobbigt. De vet så gott som alltid hur allting fungerar och att de måste jobba sig uppåt och att även arrangörer har en verklighet att förhålla sig till. Ekonomin är ett aber för många och räddningen/möjligheten är inte sällan att jobba på en klubb, driva eget eller vara PT. Det finns de som gör annat såklart och det finns exempel på fighters i UFC som länge efter de kommit in där fortsätter jobba på jobb utanför. Jag minns när jag pratade med Joe Lauzon som berättade för mig om hur det var att komma in på kontoret på dagarna och att alla där vant sig vid hans blåtiror. Men också sen när han blev känd hur han kände att han hade arbetskompisarna och kunderna i ryggen. Sen kunde han sluta på kontoret och ägna sig helt åt kampsporten. Han är bara ett exempel av många.
En annan aspekt av det ekonomiska är den isen i magen en fighter måste ha som proffs. Det är extremt sällan allting förändras över en dag. Jag minns mycket väl en känd svensk fighter som åt tonfisk varje dag och knappt hade pengar till hyran. När en match blev inställd på mycket kort varsel var det en katastrof. Det finns inga garantier, eller i alla fall väldigt sällan. Det finns en hel uppsjö såna där fall och sponsorer kan förstås vara helt avgörande, men ibland rör det sig mest om att de ger kläder till en fighter. En fighter jag var hemma hos hade hela flyttkartonger med kläder i köket och funderade på att börja sälja.
Allting är inte mörker och jobbigt när det kommer till det ekonomiska för en fighter. Det är lätt att tro det ibland. Att vara elitidrottare och dessutom proffs innebär en risk och om det går bra kan det leda till bra med pengar. Men det finns också något annat som ofta förbises och det är det namnet som en fighter gör sig med tiden. Det finns ett värde idag att ha varit en fighter som många följt. Inte bara ett kändisskap utan också en skicklighet och förståelse hur man lyckas nå riktigt långt och att kunna pressa sig själv. Inte sällan har elitidrottare i alla möjliga sporter kunnat växla om efter idrottskarriären och blivit framgångsrika inom något annat område.
Alla vill ha en del av kakan
När det går bra för en fighter vill alla ha en del av dig. Det kan röra sig om precis allt möjligt. I vissa fall är det såklart rimligt att man tänker sig exempelvis journalister som följer en fighter som det går bra för än en fighter som förlorat 8 matcher i rad eller som inte går matcher av en eller annan anledning och ännu inte blivit så känd. Men samtidigt så finns det många olika ordspråk som handlar om att alla vill ha en del av dig när det går bra och få finns kvar när det går dåligt. Att fans inte sällan är kappvändare är närmast fakta. Sen finns det såklart de som inte är kappvändare och inom lagidrott är det en grej i sig att backa upp sitt lag i vått och torrt. Men även inom lagidrott så märks det skillnad direkt när ett lag åkt ner en division eller så. Hardcore-fansen kommer fortsätta backa upp och andra fans blir lite mer passiva men för den dels skull inte mindre fans. Så funkar det.
Det finns många som vill utnyttja en fighter och vi kan se det på alla möjliga mer eller mindre lömska sätt. Just nu till exempel finns det bettingbolag som utlovar 15 gånger pengarna på att spela på en svensk fighter de inte har något samarbete med. Inget fel med det kanske du tycker men titta en gång på hur sådan reklam ser ut, för reklam är det givetvis! Det är ofta stora bilder på fightern och sen länkar till ett ”lockande” spel som alltid har begränsningar (nu senaste tiden att man max kan spela 50 kronor och andra gånger att beloppet ska spelas igenom tre gånger osv.). Dessa bilder på en fighter är ju som att helt sonika utnyttja fighterns genomslagskraft och de blir också kopplade till bettingbolaget på ett sätt. Få tycks tänkta på det där men det är bara en droppe i havet.
Sponsorer vill gärna ha en del av en fighter, främst framgång. Det finns dock de sponsorer som följer en fighter i vått och torrt. Andra sponsorer flyr fältet så fort en fighter förlorar. Ibland är det inte synd om fightern utan de har sig själva att skylla, så är det givetvis också.
Strategi
Strategi förknippas ofta med gameplan och det är såklart extremt viktigt men tränarrollerna kommer jag gå in på i en annan del. Nej, med strategi menar jag mer strategier kring att nå framgång. Det skiljer sig egentligen inte från att bli framgångsrik inom något annat område, men fighters har ju egentligen inte så mycket tid till annat än träning. Ja, så brukar det i alla fall låta. I dagens läge är det dock helt solklart att strategi kring sociala medier, kring stil, kring hur man för sig och vad man representerar är viktigt. Personligen uppskattar jag de fighters som har en strategi men den behöver inte vara komplicerad. Att våga stå för sina åsikter, att ha åsikter, att bry sig om de som är på väg upp, att vara tillgänglig till media (och inte hata den biten) och att hålla sig relevant. Det är några viktiga aspekter av flera. Jag har flera gånger pratat med Jonathan Broberg på Svenska Budo & Kampsportsförbudet om det där med medieträning och generiska svar. Både jag och Jonathan tycker det ofta är tråkigt. Det blir så slätstruket till sist att personligheten suddas ut (mer eller mindre). Nej, det många av oss vill se och lyssna till är ju genuina personer. Personer som gör fel, gör rätt och som har en vision som inspirerar.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer