Bruce Lee och de filosofiska influenserna

Under en stor del av 1900-talet var Fjärran Östern fortfarande exotisk och främmande för många västerlänningar. Likt hjärnan tycktes planeten uppdelad i två hemisfärer. Den vänstra halvan stod för logik och reduktionistisk analys; den högra för intuition och holistisk uppfattning. Grovt förenklat och naturligtvis från ett västerländskt perspektiv: Väst stod för spetsteknologi och rationalitet; öst stod för uråldrig visdom och mysticism.

Under 1900-talet kom det här glappet allt mer att överbryggas. Kampsportslegenden Bruce Lee, född 27 november 1940 i Chinatown, San Francisco, Kalifornien, död 20 juli 1973 i Hongkong, var en viktig person i den utvecklingen. Så småningom skulle han lägga grunden för ett nytt sätt att porträttera asiatiska personer i amerikansk och europeisk film. Idag är Lee en ikon som används för att marknadsföra traditionellt västerländska fenomen och produkter som energidrycker och tuggummi.

När Lee själv dök upp på biodukarna personifierade han fortfarande den exotiska och romantiserade bilden av Fjärran Östern. Hans rörelser var instinktiva och nästan övernaturligt snabba, samtidigt som Lees tal var fullt av mystisk visdom. Till hans klassiska citat hör ”Finger pointing at the moon” och ”Be water, my friend” (här kan du läsa om Bruce Lee-faser och här kan du läsa mer om legenden Lee). Det här är citat som har direkta paralleller i zenbuddhistiska och taoistiska källor. Men var hade Bruce Lee egentligen stött på dem?

Den västerländska ”zenboomen”

Idag är österländskt färgade uttryck väl integrerade i det västerländska medvetandet, men när Bruce Lee uttalade dem var de ännu ovanliga och esoteriska. Men de här idéerna var förstås inte splitternya i väst ens på den tiden. 1959, när Lee som 18-åring återvände till USA, hade beatnikrörelsen redan flirtat med buddhismen under några år. När Lee sedan dök upp i offentligheten blommade hippiekulturen med sina hinduisminfluenser för fullt.

Ännu tidigare hade personer som teosofen Helena P. Blavatsky (1831-1891), Ramakrishnalärjungen Swami Vivekananda (1863-1902), psykologen Carl Jung (1875-1961) och författaren Hermann Hesse (1877-1962) spridit österländska begrepp och läror i väst. Under första hälften av 1900-talet var det ändå främst akademiker, intellektuella eller ockult intresserade som var bekanta med orientalisk filosofi. Detta skulle ändras i och med den så kallade ”zenboom” som tog fart några år efter andra världskrigets slut.

Den japanska författaren D.T. Suzuki undervisade då i amerikanska universitet och influerade beatnikrörelsens huvudpersoner som Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Samtidigt belyste den kristna munken Thomas Merton (1915-1968) de stora likheterna mellan zen och ett kontemplativt klosterliv. Så småningom började även vanligt folk uppleva sin egen ”zenboom” via radio och teve.

En stor del av den här utvecklingen låg en man med västerländsk bakgrund bakom. Nämligen Alan Watts, en av Bruce Lees absoluta favoritförfattare.

Rockstjärnefilosofen – Alan Watts (1915-1973)

I likhet med Lee var brittiskfödde Alan Watts en viktig person för att överbrygga glappet mellan öst och väst. Dessutom dog de inom samma månad 1973. Redan 1936 publicerade Watts sin första bok ”The Spirit of Zen”, kraftigt influerad av D.T. Suzuki. Under femtiotalet inledde han sedan sitt arbete med en serie radio- och TV-program, som på ett begripligt sätt presenterade och populariserade österländsk filosofi för den breda publiken. Watts utarbetade också en egen världsbild, som småningom kom att bli allt tydligare i hans böcker och föreläsningar. Denna kan bäst beskrivas som en blandning av hinduism, zen, taoism, panteism och mystisk kristendom. Framträdande är den hinduistiskt färgade tanken att hela kosmos är ett slags skådespel, där ett enda medvetande ikläder sig ett oändligt antal roller. Genom ett egolöst tillstånd av zen, fullt närvarande i nuet, kan människan se genom illusionen av att existera som begränsad och separerad entitet. På så sätt kan man instinktivt handla i enlighet med naturen, opåverkad av personliga tankar och föreställningar.

Något av en rebell och rockstjärnekaraktär kritiserades Watts ofta för att han spred en egen och ”västerniserad” version av de österländska religionerna. Efter sin död glömdes han bort en tid, men under senare år har Watts filosofi dock börjat uppmärksammas igen. Detta tack vare att hans program och många inspelade föreläsningar har funnit sin väg ut på internet.

Lite trubbel i Hong Kong

Hong Kong under 50-talet var en växande industriell smältdegel av brittisk och kinesisk kultur. I en aggressiv och växande storstadsmiljö fanns allt mindre utrymme för traditionella kinesiska värderingar. Bruce Lee fick visserligen sin första dos av kampkonst-träning i just Hong Kong, men det finns inga bevis för att han då ännu intresserade sig för den filosofiska aspekten av kampkonst. Tvärtom var orsaken till att han lämnade otaliga fall av slagsmål och våldsamt beteende. Bruce hamnade helt enkelt i trubbel med lagen och fruktade samtidigt att rivaliserande gäng var ute efter honom. När Lee anlände till USA 1959 inledde han småningom sina filosofiska studier vid University of Washington. Den amerikanska ”zenboomen” var då i full blom och Alan Watts var onekligen en av huvudexponenterna för den. Det råder inga tvivel om att Watts egen österländskt färgade filosofi kom att påverka utformningen av Jeet Kune Do. Bland annat via Lees fru Linda Lee Cadwell, är det väl känt att Watts tillhörde de författare kampsportsstjärnan oftast läste. Tack vare henne vet vi till exempel hur Lee, efter ryggskadan år 1970, spenderade sin sex månader långa rehabiliteringsperiod med att studera litteratur av bland andra Watts.

”Icke-handlande” – Wuwei

På grund av sin förkärlek för religionernas mystiska ådror, var Watts fascinerad av de paradoxer man ofta stöter på inom österländsk filosofi. Buddhismens hjärtsutra är ett perfekt exempel på detta:

”Tomhet är form; form är tomhet”.

En av poängerna med sådana motsägelsefulla uttalanden är att frigöra medvetandet från den dualism som det mänskliga sinnet filtrerar verkligheten genom. Enligt Watts österländskt färgade världsbild motverkar de alltså illusionen av att existera som ett separat ”ego i en påse hud”.  Utanför den illusionen väntar insikten om att det vi kallar individer endast är ”Brahman”, som iakttar sig själv från en mängd olika perspektiv. Den här tanken påverkade Lee djupt.

Lee beskrev ofta Jeet Kune Do med just paradoxer, till exempel som ”konsten att slåss utan att slåss” eller som den som ”stillösa stilen”. Innehållet i dessa paradoxer tillhör den typ av taoistisk ”wuwei”-filosofi som Watts populariserade. ”Wuwei” betyder bokstavligen ”icke-handlande”.

Ändå är det inte ren passivitet det handlar om. Istället kan wuwei bäst beskrivas som ett slags paradoxalt handlande genom icke-handlande. Med rent sinne, tom på egen vilja, låter man Tao (bokstavligt betyder tao eller dao ”väg”, men det finns flera andra vidare förklaringar – ”metod”, ”doktrin”, kosmisk lag och så vidare) råda och agerar spontant endast när det är absolut nödvändigt.

”Att vara som vatten”

Här finner vi ursprunget till liknelsen med vatten – ett element som i sin passiva stillhet ändå flödar naturligt enligt Tao. Laoze, den förmodade författaren till taoismens stora urkund Taoteching, är full av den vattensymbolik som föder ett citat som ”Be water, my friend”. Även Watts var förtjust i vattensymbolik. Ett citat ur hans berömda ”The Way of Zen” beskriver på ett perfekt sätt vattenelementets ”handlande genom icke-handlande”:

”Som grumlat vatten bäst klarnas upp genom att lämnas ifred, kan man säga att den som sitter tyst och stilla, utan att göra något alls, gör det bästa möjliga för en värld i kaos.”

En av grundtankarna med Jeet Kune Do är ”maximalt resultat med minimal ansträngning”. Det här är långt vad taoismens vattensymbolik representerar. Man kan jämföra med ett citat av Bruce Lee själv:

”Det stora misstaget är att med större engagemang vänta sig större resultat. Du bör inte tänka på om du kommer att vinna eller förlora. Låt istället naturen ha sin gång och dina kunskaper kommer att visa sig vid det rätta ögonblicket.”

Andra influenser från Zen

Som en representant av femtiotalets ”zenboom” kretsade Watts filosofiska arbete förstås till stor del kring zenbuddhism. Zen är intimt sammankopplad med kampsport. Enligt legenden skapades den här ådran av mahayanabuddhism nämligen av munken Bodhidharma vid det kinesiska Shaolintemplet, som idag är mest känt för sina kampsportstekniker. Legenden berättar att när Bodhidharma i slutet av 400-talet först nådde templet var dock munkarnas fysiska hälsa i dåligt skick. Bedrövad över detta sägs det att han mediterade i nio år för att finna en lösning på problemet. Resultatet ska ha blivit den grunden till den ”kungfu” (i västvärlden används ordet kungfu (功夫), eller ”skicklighet genom hårt arbete”, ofta felaktigt som ett uttryck för kinesisk kampsport. Ett mer passande ord för detta är wushu, stridskonst) som lever kvar än idag.

Zenbuddhism, som idag främst förknippas med Japan, kallas i sin kinesiska ursprungsform för ”chan” (ursprungligen från det sanskritordet ”dhyāna”, som betyder ungefär ”meditation”).

Djupt påverkad av taoism präglas zenbuddhism av samma typ av absoluta närvaro i nuet. Idealet är att fritt och korrekt kunna handla utan att sinnets förutfattade meningar står i vägen. Det är här vi kan finna ursprunget till citatet ”Finger pointing at the Moon”.

I Shurangama-sutran, en kärntext inom zenbuddhismen, använder Buddha samma liknelse, då som ett sätt att skilja på lärans koncept och den ordlösa sanning som läran försöker peka mot. Läran är blott ett finger som pekar mot månen/sanningen. Den som endast stirrar på fingret missar det som pekas ut. Ännu värre är att en sådan person tenderar att förväxla fingret/läran med den konceptuellt svårfångande sanning som pekas ut. På så sätt föds all bokstavstolkande och fundamentalism. Det här gäller förstås också kampsportsfilosofier, som Lee ofta fann alltför rigida.

Alan Watts använde sig ofta av den buddhistiska liknelsen om dharma, läran, som flotten som hjälper en över en flod. När man väl är över fortsätter man inte att släpa flotten med sig på land. Denna tanke överförde Lee direkt till sin kampsportsfilosofi: Jeet Kune Do är bara ett namn, en båt som tar en över. När man väl är över är ska man släppa den och inte släpa den på ryggen.

Den moderna mystikern – Jiddu Krishnamurti (1895-1986)

Ungefär ett decennium efter femtiotalets ”zenboom” växte hippiekulturen fram. Där beatnikrörelsen främst hade inspirerats av buddhism, drogs sextiotalets ”flower children” till hinduism. Medlemmarna i The Beatles utövade transcendental meditation med Maharishi Mahesh Yogi, samtidigt som indiska guruer som Meher Baba och Neem Karoli Baba lockade följare även i väst. Den person som förutom Watts mest påverkade Jeet Kune Do hörde delvis till denna skara, nämligen den indiske filosofen och mystikern Jiddu Krishnamurti. Hans gurustatus var dock helt ofrivillig och något som besvärade honom själv.

Till skillnad från Watts kom Krishnamurti från en österländsk kultur. Som hans livutspelade sig skulle hans andliga uppfostran dock ske genom ett västerländskt system. Som pojke förklarades han nämligen av teosofiska rörelsen som en ny Messias. Snart bildades en kult kring honom. Vid trettiofyra års ålder avsade Krishnamurti sig rollen inför 3000 följare, för att därefter gå sin egen väg. Resten av livet var han kritisk mot alla former av auktoritära och organiserade läror. Hans budskap: Det är varje individs rätt och plikt att finna sitt personliga sätt att närma sig sanningen. Ingen enskild rörelse eller auktoritet har alla svar, eftersom ”Sanningen är ett rike utan vägar”.

Parallellerna är tydliga till Jeet Kune Do. Lees ”stillösa stil” går långt ut på att det inte finns någon annan auktoritet – inget annat fast system – än vad det närvarande ögonblicket självt dikterar.

Krishnamurtis påverkan på Jeet Kune Do sträcker sig så djupt att orden ”religion” och ”kampsport” i de två personernas filosofier nästan är utbytbara. Till exempel är ett av Lees mest spridda och populära citat inte bara en perfekt beskrivning av Jeet Kune Do, utan även av Krishnamurtis filosofi.

”Anamma det som är användbart, förkasta det som inte är det och addera det som är ditt eget.”

När öst möter väst

Kanske kan man sammanfatta Jeet Kune Do på detta enkla sätt: Till sin filosofiska grund är det utpräglat österländskt – främst då buddhistiskt och taoistiskt. Dock har många av de ingjutna idéerna först passerat via västerländska sinnen, innan de har plockats upp och anammats av Lee.

Efter hans död visade sig bredden av hans personliga bibliotek. Majoriteten av det utgjordes av västerländska författare som Decartes, Jung, Russell, Platon, Spinoza, Hume, Goethe, Campbell och till och med den kristna 1200-tals teologen Thomas av Aquino.

Några skrifter om Jeet Kune Do publicerades dock aldrig under Lees livstid. Först efter hans död kom boken Tao of Jeet Kune Do, som är en sammanställning av hans tankar och anteckningar. En av orsakerna till att han tvekade att släppa egna texter var just farhågan att de skulle förvandlas till flottar som folk släpade på ryggen – finger som folk stirrade på, bara för att missa månen.

Lee var rädd helt enkelt rädd att hans efterföljare skulle tolka systemet dogmatiskt, istället för att se det som ett organiskt förhållandesätt till kampsport. Jeet Kune Do är på så sätt inget fast system, utan något som liksom verkligheten (eller liksom Tao, om man så vill) flyter, lever och förändras. Det finns inga fasta regler. Istället är ett av systemets grunder en princip som på samma gång är både taoistisk och ”krishnamurtisk”: Att ha ”ingen väg som väg”.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!