Sveriges störste kampsportare: En krönika om Alexander Gustafsson

För att vara en som inte längre skriver krönikor så håller jag mig rätt så aktiv. Häromdagen meddelande nämligen Reza Madadi att han lägger handskarna på hyllan vilket jag uppmärksammade med en krönika. Nu när Alexander Gustafsson också bestämt sig för att sluta så bör jag ju givetvis skriva en till.

Alexander Gustafsson, föddes 1987 i Arboga och började träna boxning vid tio års ålder. För nu 13 år sedan började Alexander träna MMA, men som boxare hade han då redan tillhört landslaget och träffat Andreas Michael som var tränare. Alexander följde med en vän på en MMA-träning och tillhörde i början av sin karriär Gladius MMA i Göteborg. Idag är det många som tycks glömt denna tid men en dag som denna behöver även hans tid i Göteborg nämnas.

2007 gick Alexander sin första fight som han vann på en Rear Naked Choke, detsamma som tycks avslutat hans karriär 12 år senare. Efter två fighter och två avslut för Alex del fightades han på The Zone FC 1 (februari 2008), det vill säga den första svenska galan som officiellt sanktionerades av SMMAF. På The Zone FC 1 slog Alexander förhållandevis enkelt en tysk fighter på TKO i första ronden. Det började snackas om Alex ännu mer efter att han 2 månader senare slog ännu en tysk fighter i Dubai och sen 2 månader efter det även slog en tuff italiensk fighter (Matteo Minonzio) som kom in med ett record på 5–5 och idag har 21–21 som record. Matteo var och förblev en fighter som man oftast antingen avslutade eller han avslutade en.

2008 fortsatte för Alexander som faktiskt hann fightas ännu en till gång på The Zone (dess tredje gala för året) och i Polska KSW. Med ett record på 7–0 och med alla vinster på avslut bortsett en så gick Alexander och njöt i fulla drag av julen.

Det var dags för Alexander Gustafsson att fightas på Sveriges största gala, Superior Challenge och deras tredje gala som bar namnet Untamed. Jag hade sett Alexander på The Zone men nu tyckte jag det såg ut som en förändrad fighter som kändes mer utvecklad. Han var fortfarande en främst stående fighter. Han mötte en ukrainsk fighter på huvudkortet. På samma gala gick bland annat Reza Madadi, Musse Hasselvall matcher som de vann. Men kortet hade verkligen många namn som sedan blev kända. Papy Abedi slog Alan Carlos på TKO på underkortet. Huvudmatchen gick mellan Sami Aziz och japanska Tomohiko Hori där svenske Aziz stod som segrare.

Alexander var nu verkligen en fighter att räkna med och den 14e november 2009 gick han sin debutmatch i UFC, med andra ord för 10 år sedan. Det var på UFC 105 i Manchester och motståndaren hette Jared Hamman. Jared hade ett record på 14–1 och hade avslutat alla sina motståndare och gjorde precis Alex debut i UFC. Det tog Alexander ”The Mauler” Gustafsson exakt 41 sekunder för honom att vinna på knockout.

Alexander hypades och fick nu möta Phil Davis som hade ett record på 5–0 och en gedigen brottningskarriär i ryggen. Hur skulle Alexander klara sig mot en så bra brottare var frågan? Phil Davis hade slagit Brian Stann i sin debut i UFC och med endast 5 sekunder kvar på rond 1 lyckades han stå för Alexanders första förlust i karriären. Den ödmjuke Alexander pratade med Phil efter matchen och de snackade om att träna ihop.

Alexander hade flyttat till Stockholm och tränade återigen med sin gamle tränare Andreas Michael och de andra på Sthlm Shoot (Nexus). Även Alexanders tid på klubben vid Slussen tycks ibland glömmas bort numera. Detta såklart för att Alexanders största fighter kom när han tränade för Allstars och Alliance.

Det blev så att Alexander började träna på Alliance i San Diego med bland annat Phil David, Dominick Cruz, Brandon Vera, Myles Jury med flera. Det var här Alexander absolut lade sin grund som gjorde att han fick med sig det han tidigare saknade och som gjorde honom så framgångsrik. Nämligen hans brottning. Alexander utvecklades väldigt snabbt och när jag pratade med hans träningskompisar och honom själv så pekade han konstant på att utvecklingen gick framåt i rasande takt. Men hur skulle det visa sig på match?

Nu med ny(gamla) tränare och med Andreas Michael med sig i hörnan slog Alexander Cyrille Diabate på UFC 120. Det såg lovande ut. Nu hade han vunnit två matcher i UFC vilket var mer än någon annan svensk tidigare. 4 månader mötte Alexander James Te Huna i Australien. En fight Alex, precis som den mot Cyrille, vann på Rear-Naked Choke.

Alexander hade blivit en rejäl stjärna i UFC. Jag minns som igår hur vi som jobbade med sporten gjorde vad vi kunde för att lyfta honom och detta innefattade bland annat att vara högst delaktiga att få honom att bli sponsrad av Unibet. Jag minns mötena vi hade med Unibet som tog och beställde en rapport om hur stort MMA egentligen var i Sverige. Siffrorna visade att hela 800 000 svenskar i någon mån ser MMA. Den så kallades hardcore-gruppen som ser alla galor var dock betydligt mindre men ack så lojal.

SMMAF insåg att Alexander var den fixstjärnan man väntat på. Han var lite som en Ingemar Stenmark-typ. En fighter som inte sa så mycket, var ödmjuk, tog sig tid och samtidigt levererade. Han var stolt över sitt ursprung, sin tro och höll sig jordad. Jag minns att han efter en Superior Challenge-gala tog tunnelbanan hem från Hovet (Globen) och vi satt och prata. Det kom fram fans efter fans och det var som att Alexander inte riktigt förstod hur stor han blivit. Sporten var ju ändå liten, så tänkte vi alla. Men den växte. Den växte fort.

Alexander slog i augusti 2011 Matt Hamill på TKO i andra ronden. Nu började det snackas ännu mer om Alexander som tydligen kunde klara av en så pass bra brottare också. Ännu fanns det förstås test kvar för honom. Han klättrade på rankingen. På ”nyårsgalan” 30onde december 2011 slog Alexander även Vladimir Matyushenko på TKO och det på ett spektakulärt sätt. Stjärnstatusen var ett faktum.

Alexander Gustafsson var nu högt rankad och ställdes mot Mauricio ”Shogun” Rua. En tidigare UFC-champ som dessutom varit hur bra som helst i PRIDE FC. Shogun hade bland annat slagit Overeem (2 ggr), Rampage, Lil Nog, Kevin Randleman och Ricardo Arona i PRIDE, men även fighters som Cyrille Diabate. I UFC fick han möta Forrest Griffin som var stor underdog. Forrest chockade världen och vann på en strypning med endast 15 sekunder kvar av fighten. Forrest gick då vidare och fightades och vann bältet mot Rampage. Shogun i sin tur vann en rematch mot Mark Coleman som han förlorat mot i PRIDE. Med ett record på 17–3 vann Shogun knockout of the night när han vann över Chuck Liddell. Shogun slogs sen om bältet och förlorade mot Lyoto Machida. En fight som delade UFC-fansen i två läger kring domslutet vilket ledde till en rematch. En rematch som Shogun vann genom att knocka Lyoto Machida i första ronden. Shogun höll inte bältet länge dock för han blev av med det kommande match av Jon Jones i tredje ronden. Shogun fick en rematch mot Forrest Griffin och vann på knockout. Efter att ha förlorat mot Dan Henderson och några månader innan slagit Brandon Vera i fjärde ronden var det dags att möta Alexander Gustafsson i december 2012.

Jag ville dra lite om Shoguns backstory för det kan idag kännas som att Alexander borde tagit Shogun lätt men det tål att påpekas att han var ett enormt namn som bara slogs mot de allra bästa i världen. Det här var Alexanders stora chans.

Med en klockren gameplan och riktig kyla lyckades Alexander vinna över Shogun på domslut. Nu var vår svenske hjälte redo för vad som helst.

Det var lite oklart vem Alexander skulle möta men det stod under 2013 klart att han skulle få en titelfight mot Jon Jones på UFC 165 i Kanada. Alla räknade bort Alex som var en stor underdog.

Med förberedelser i San Diego laddade Alex som aldrig förr. Han sov på en båt och hade sin gamle vän med sig som kock. Även Andreas Michael var givetvis där och det var nu ingen tvekan om att Andreas och Alex funkar otroligt bra ihop. Det går inte att skriva en sådan här krönika om Alexander utan att nämna alla de fantastiska tränare som Alexander haft och ingen ska lyftas fram så mycket som Andreas Michael. Han har alltid trott på Alex. Men tränarna i USA var förstås också viktiga och Alex förbereddes på att kunna stoppa en sådan otroligt bra brottare som Jon Jones.

På UFC 165 ägde så äntligen matchen rum i Kanada. Den har sedan dess ansetts vara en av MMA-historiens bästa titelfighter. Ur ett svenskt perspektiv var det givetvis den bästa. Alexander var extremt nära att slå Jon Jones på domslut, men förlorade sånär. Jon Jones anser än idag att matchen var den tuffaste han gått i hela sin karriär.

Vad gör man då efter titelfight i UFC? Jo, heter man Alexander Gustafsson så möter man en obesegrad engelsman vid namn Jimi Manuwa, som hade ett record på 14–0, i England. Alexander vann på TKO i andra ronden. Jimi Manuwa gjorde sen en “Alex” och började träna med sin “baneman”.

Alexander var nu en superstjärna, Sveriges i största kampsportare. Han jämfördes med boxaren Ingemar Johansson och visst kan han också kallas kampsportare och borde då absolut placeras i samma liga som Alexander. Men som ”kampsportare” betraktat var Alexander absolut den störste. Tiden var förbi då Alexander tog tunnelbanan hem efter en gala och även om han fortsatt vara ödmjuk och trevlig var det en helt klart en mer skyddad person vi alla hade att göra med. Men när man snackade med Alex så var han samma gamla kille som man lärde känna när han var på väg uppåt.

Alexander hade tyvärr skadat sig inför fighten då  han återigen skulle vara huvudmatch på en UFC-gala i Globen. In klev då istället Ilir Latifi på extremt kort varsel. Ilir, som nu när Alexander hängt upp handskarna, är den högst rankade svensken i lätt tungvikt.

Den 24 januari 2015 såldes Tele2 Arena slut och Alex mötte Anthony Johnson mitt i natten. Hela upplägget var rätt skumt. Folk som satt långt borta såg kanske inte superbra men trycket i arenan var så stort när Alex kom in till tonerna av svenska nationalsången med Zlatan så svimmade journalisten bredvid mig. Jag kände också av trycket som faktiskt aldrig förr. Det var något väldigt speciellt den där galan, men tyvärr fick den ett snöpligt slut då Alexander förlorade på TKO redan i första ronden.

Anthony Johnson hade vunnit 9 fighter I rad och efter vinsten mot Alex fick han gå en match om bältet mot Daniel Cormier som då hade det. Jon Jones var avstängd och hade rätt stora personliga problem. Anthony Johnson förlorade mot Cormier i tredje ronden och det innebar att Alex fick en chans mot Cormier trots att han alltså förlorat sin match innan. Detta var en stor chans för Alex och svensk MMA!

Matchen mot Daniel Cormier på UFC 192 var extremt jämn och många hade Alex som vinnare efter fem ronder. Cormier var djupt tagen av stundens allvar och drog en lättnades suck när han insåg att han vunnit på delat domslut. En domare hade alltså Alexander som vinnare av bältet i UFC!

Det skulle dröja ett år nästan innan Alex gick ännu en match. Han slog Jan Blachowicz i Hamburg och ställdes 2017 mot den tidigare titelutmanaren Glover Teixeira. Det var maj och vår i Stockholm när Alex knockade Glover inför ett slutsålt Globen. Alexander var redo för en rematch mot Jon Jones.

Att möta Jon Jones innebar att Alex fick vänta en del. Faktiskt i 1,5 år. Den 29onde december 2018 möttes Jon Jones och Alexander Gustafsson återigen. Ett olyckligt knä skadade Alex i ljumsken i början av första ronden och detta ledde till att Alex rörlighet begränsades kraftigt. Galan hade varit omsusad av dramatik, flyttad och Jon Jones – hur var det nu? Hade han ett pikogram av dopingklassad substans i kroppen eller? För den som undrar vad Pikogram är för något så är det en SI-enhet som motsvarar 10⁻¹² gram, alltså en biljondels gram. SI-symbolen för pikogram är pg. Namnet kommer från SI-prefixet piko, som är lika med en biljondel. Nåväl. Alex förlorade matchen i rond 3 och det får anses vara tappert av Alex att kämpa så länge med skadan.

Alexander Gustafssons sista match, om vi får tro honom själv, blev när UFC återkom till Sverige för fjärde gången. Han mötte Anthony Smith som i sin match innan, precis som Alex, mött och förlorat mot Jon Jones. Alexander hintade innan matchen att han behövde slå Anthony Smith för motivationens skull om inte annat. Att ha förlorat tre titelmatcher har förstås satt sina spår.

Som alla vet så förlorade Alex matchen mot Anthony Smith i fjärde ronden på en Rear-Naked Choke. Alltså med andra ord, som sagt, på samma submission Alex vann sin första match i karriären. Efter matchen förklarade han att ”The show is over” och lämnade handskarna i buren. Enligt honom själv hade han inte sagt något till ens sina tränare och han är nu fortsatt delägare i Allstars och att han får se vad som nu händer. Men han känner djupt inom sig att han inte längre ”har det” som krävs.

Jaha hur summerar man då Alexander Gustafssons fantastiska karriär? Hans betydelse för sporten MMA i Sverige är förstås enorm. Han var och förblir ansiktet utåt för svensk MMA. Han var den förste som tog ner Jon Jones och Daniel Cormier, han var otroligt nära två gånger att vinna UFC-bältet i lätt tungvikt.

Det finns så otroligt mycket att skriva om Alexander, allting han gjort i karriären och även utanför. Han är idag 32 år, har 2 barn och lever det liv han vill. Han är nöjd och troligen är det då helt rätt att sluta. Jag önskar förstås att han kunde sluta på topp men MMA är en tuff sport. En grym sport ibland.

Jag vill personligen passa på att tacka Alexander Gustafsson för allting du gjort och även passa på att tacka alla coacher och träningskompisar likväl. Det ni gjort är makalöst!

Det är smaklöst att nu prata om vem som ska fylla ”tomrum” och liknande. Han fick frågan av en journalist på presskonferensen efter galan och svarade lite svävande, men lyfte fram kommande talanger som Khamzat Chimaev och att han aldrig tränat med någon så stor talang tidigare. Själv vill jag inte i denna krönika skriva så mycket om tomrum och vem som ska fylla det. Det går inte att fylla ett tomrum som Ingemar Stenmark, Björn Borg, Ingemar Johansson eller Alexander Gustafsson lämnat efter sig. Nej, låt det istället komma nya som gör sin grej och skapar nya rum. Det finns alltid plats för stjärnor och det fanns det även samtidigt som Alex. Det är dock väldigt svårt att bli en och det är därför vi bara haft en sådan stor stjärna hittills; hans namn är Alexander Gustafsson.

Fakta

Record 18–6

Meriter:

• SM-mästare i boxning 2003
• KP Cup Boxning tungviktsmästare 2008 och 2009
• Tensta Box Open tungviktsmästare 2009
• Grapplers Paradise 4 (-99 kg) vinnare av turneringen 2008
• Fight of the Night 4 gånger I UFC (Jon Jones, Jimi Manuwa, Daniel Comier, Glover Teixeira)
• Performance of the Night I UFC (Jimi Manuwa)
• World MMA Awards Fight of the Year I UFC 2013 och International Fighter of the Year 2013
• ESPN Fight of the Year 2013
• Sherdog All-Violence 3^rd Team 2011, 2^nd Team 2013, Fight of the Year 2013
• Foxsports.com Fight of the Year 2013
• Yahoo! Sports.com Fight of the Year 2013
• MMAJunkie.com Fight of the Year 2013, Fight of the Month (oktober) 2015, May Knockout of the Month 2017
• MMAFighting.com Fight of the Year 2013
• MMAWeekley.com Fight of the Year 2013
• 3 titelmatcher I UFC:s lätta tungviktsdivision
• Nominerad till pris på Kampsportsgalan (17 gånger, ej medräknat vinsterna): Årets Förebild 2018, Årets Kampsportare 2018, Folkets Pris 2018, Årets förebild 2017, Folkets Pris 2017, Årets förebild 2016, Folkets Pris 2016, Årets Kampsportare 2015, Folkets Pris 2015, Årets förebild 2014, Folkets Pris 2014, Folkets Pris 2013, Årets förebild 2012, Folkets Pris 2012, Årets Kampsportare 2011, Folkets Pris 2011, Årets genombrott 2010.
• Vunnit pris på Kampsportsgalan (5 gånger): Årets förebild 2015, Årets Kampsportare 2014, Årets Kampsportare 2013, Årets Kampsportare 2012, Folkets Pris 2010.

Tack The Mauler!

 

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!