Det finns flera exempel på svenska brottare som har kombinerat sin karriär i ringen eller avslutat den med nya uppdrag inom underhållning eller välgörenhet Här tar vi en titt på två av de största svenska brottarna genom tiderna – nämligen Frank Andersson och Mikael Ljungberg.
Det finns flera intressanta svenska brottarstjärnor som har gjort mer än att vara fantastiska atleter. Många kommer med säkerhet att tänka på Frank Andersson som gick bort 2018. Frank var en av världens bästa brottare under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Han vann tre VM-guld och tre EM-guld under en makalös karriär. Andersson fick Svenska Dagbladets bragdmedalj 1977 och tillhör de så kallade 56:orna, de svenska idrottsstjärnor födda 1956 – Björn Borg, Ingemar Stenmark, Linda Haglund och Thomas Wassberg – som under samma era hade stora internationella framgångar. OS i Los Angeles 1984 blev Franks sista stora internationella mästerskap. Hans mål var att vinna guld, men han fick nöja sig med att ta hem bronsmedaljen. Enligt legenden tog Frank emot medaljen, men gav senare bort den till en taxichaufför.
– Han är jättestor, en av de största. Varje mästerskap jag har varit på har folk frågat hur Frank mår, gamla motståndare och många ryssar. En stor brottare och en stor förebild för svensk brottning, förklarade OS-medaljören Ara Abrahamian till SVT Sport.
Frank hade i början av 1990-talet en kort karriär inom pro-wrestling. Han började inom New Japan Pro Wrestling i Japan 1991, och gick över till World Championship Wrestling (WCW) i USA 1993. 2014 gjorde han comeback och blev Stockholmsmästare i Sthlm Wrestling. Och efter att den karriären lades ner 1995 så sadlade Frank om och deltog i flera TV-program, som till exempel ”Kändishoppet”, ”Mästarnas Mästare” samt VIP-versionen av “Expedition Robinson”. 2011 dansade Frank loss i “Let’s Dance” i TV4 och han kom tillsammans med Charlotte Sinclair tvåa i tävlingen. Frank hade många strängar på sin lyra och bjöd gärna på sig själv oavsett det gällde brottning, dans, spela in låtar, promota poker online eller synas och höras på TV.
– Som person var han glad, utåtriktad och det var sällan man såg en deppig Frank. Det var väl det som skapade rubrikerna också, att han hade den där utstrålningen, säger Jan Kårström, en av Sveriges främsta brottare genom tiderna till DN.
I sin bok ”Frank: Sanningen om lögnerna” som gavs 2011 ville han berätta sin version om vem personen bakom alla skriverier var. Om du har lust att lära känna Frank lite bättre så bör du ta en titt på klippet nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=zUZUjUEW9Zc
Mikael Ljungberg var en unik svensk brottare som gick bort år 2004. Mikaels facit blev 17 internationella mästerskap, från VM i Rom 1990 till OS i Sydney 2000. Hans meritlista, ett OS-guld, två VM-guld och två EM-guld, VM- och EM-brons samt åtta SM-guld gör honom till en av Sveriges främsta genom tiderna.
Det stora genombrottet kom 1993 med VM-guld i Globen där Mikael slog ryssen Ibragim Sjochalov med 6–1, i finalen i 100 kg-klassen. Kung Carl Gustaf var prisutdelare och Mikael Ljungberg var namnet på alla läppar. I Sydney fyra år senare blev Ljungberg en rikskändis, i finalen poängbesegrade han David Soldadze och sprang runt med den svenska flaggan, en klassisk svensk idrottsbild. OS-guldet i Sydney blev också Mikaels sista tävlingsmatch, efter hemkomsten skadade han höger axel under ett träningspass. Efter två tidigare operationer i samma axel var karriären nu över. OS-guldet i Sydney var Sveriges första i brottning på 48 år, i Helsingfors 1952 tog tre brottare guld, Axel Grönberg, Olle Anderberg och Viking Palm. Mikael Ljungberg nobbades märkligt nog av av SvD:s bragdjury, men inte av dåvarande kronprinsessan Victoria, Mikael Ljungberg var hennes stipendiat 2001.
Mikael utsågs till ”Årets Göteborgare” 2000 och var flitig gäst i olika TV-program. Mikael hade flera sidor, vinnarskallen på brottarmattan, men också en mer känslosam och grubblande sida. Redan i mitten av 1990- talet hade han reagerat mot det meningslösa våldet i samhället och inlägget ”Öppet brev till Idrottssverige” startade en debatt som resulterade i ”Landslaget mot våld” med honom själv som affischnamn.
Hösten 2001 gav Mikael ut självbiografin ”Mjuka drömmar– hårda mål” vars innehåll gav en helt ny bild av personen Mikael Ljungberg än den vi lärt känna och hylla på brottarmattan. Utöver medaljerna och bragderna inom brottningen var Mikael aktiv för barnens väl. Han underhöll skolbarn med föreläsningar som var till för att motverka våld. Mikael hade ett genuint intresse av att göra livet för barn bättre. När han hade vunnit sitt OS-guld i Sydney åkte han till Östra Sjukhuset i Göteborg för att visa guldmedaljen för barnen.
Mikael brann verkligen för att glädja andra och då särskilt barn och hans gärning lever vidare via Mikael Ljungbergs minnesfond med syftet att skapa en bättre värld trots att han inte längre finns kvar i den.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer