Påskläsning: 10 saker du inte visste om sumo

1. Sumo kommer från riktig kampkonst

Japansk närkamp utan vapen har funnits i olika former mycket länge. De äldsta hänvisningarna finner vi i ”Nihon Shoki” (720 e.Kr.), en krönika över japansk forntidshistoria. I kapitlet benämnd Chikara Kurabe [ungefär ”jämföra krafter”] beskrivs ett systematiserat sätt för obeväpnad kamp. Liknande system hade funnits i Kina och Korea sedan långt tidigare och det är troligt att impulser kom därifrån. I ”Chuyuki-Burui” från 1120-talet, beskrivs en brutalare föregångare till Sumo-brottning – Sumai no sechie – som ett årligt återkommande evenemang till hovets förnöjelse. Vid början av Kamakura-perioden (1192) blev rustningsbrottningen, kumiuchi, en integrerad del av samurajernas utbildning för överlevnad på slagfältet och bildade senare grunden för jujutsu och sumo.

Även om tecknen för sumo (相撲) betyder ”att slå varandra” så handlar det mest om att få omkull motståndaren eller tvinga honom ut ur ringen och tävlingsytan (dohyo), som mäter 4,55 meter i diameter. Nästan alla medel tillåts. Knytnävsslag, sparkar, hårdragning och grepp i skrevet är de enda undantagen. Det finns ett 82 godkända sätt att vinna på, så kallade kimarite, som baseras på fyra grundtekniker: 1) Lyft (yorikiri), då man tar tag i motståndarens bälte (mawashi) och lyfter ur denna ur ringen. 2) Tryck- och knuffar (oshidashi), då man försöker knuffa sin motståndare ur ringen eller ner i backen. 3) Stötar (oshi-zumo), då man slår på motståndaren med handflatorna för att försöka knocka denne eller få denne ur balans. 4) Kast (nage-zumo), då man med eller utan grepp på bältet kastar motståndaren ner i ringen.

2. Religiösa rötter

Sumo härstammar alltså från krigskonsterna, men har även präglats av en Shinto-ritual som utfördes innan skördetid. Syftet var att de starkaste männen skulle visa sin kraft inför gudarna som ett tecken på respekt och tacksamhet i hopp om att få en bra skörd. Vid sumo-tävlingar lever denna tradition vidare genom ritualer och dekorationer. I början av varje match erbjuder förra matchens vinnare ett träkar med vatten till nästa brottare för att symboliskt rena munnen och kroppen. I taket ovanför ringen hänger en tronhimmel som indikerar att ringen är en helig plats och innan brottarna träder in i ringen tar de en handfull salt och kastar in i ringen för att ytterligare rena den från onda andar. Sedan ställer de sig i var sin sida av ringen, ansikte mot ansikte, sträcker ut sina armar och lyfter sina handflator för att visa sina avsikter med en rättvis kamp. På detta följer det karaktäristiska stampandet i marken (ju tyngre sumo, desto mäktigare stamp) från sida till sida som föregår alla matcher. Alla dessa inslag indikerar att sumo fortfarande är mycket nära förknippat med sitt religiösa ursprung och fortsätter att genomsyra den strikta vardagen för nutida sumobrottare.

3. Psykande matchstart

En match startar inte förrän brottarna står framför varandra och har lagt båda händerna på marken samtidigt (tachi-ai). Denna regel leder ofta till att sumobrottarna försöker lura varandra till att tro att de är redo genom att inta startposition och låtsas börja lägga ner sina händer på marken för att sedan ångra sig och resa på sig igen. Och sådär kan det hålla på i flera minuter innan de till slut är igång. När matchen väl kommer igång och en vinnare kan koras oftast redan efter några sekunder. Matchen är över när en av brottarna antingen kastas ur ringen eller om någon del av hans kropp förutom fotsulorna nuddar marken utanför ringen.

4. Livets hårda (tränings-)skola

Med tanke på deras fysiska utseende är det lätt att tro att sumobrottare lever sköna liv med en relativt avslappnad inställning till kost och träning. Tvärtom. Sumobrottare (rikishi) lever under extremt hårda förhållanden på träningsskolor som för tankarna till fängelser. Den tuffa livsstilen som råder för en traditionell sumobrottare anses vara den svåraste och mest disciplinerade av alla sporter i världen. En sumobeya, ett sumostall, där brottare som lever tillsammans enligt strikt hierarki. De lägst rankade brottarna jobbar som tjänare till de högre rankade brottarna och förväntas städa och laga mat åt sina överordnade. Efter träningarna får de duscha sist av alla och till middag får de äta resterna av de högre rankades måltid. Ju högre upp i rank en brottare kommer desto högre status får han i stallet.

Sumo utövas under turneringar (basho) som hålls varannan månad hela året. Tre av dessa turneringar hålls i Tokyo, medan övriga hålls i Osaka, Nagoya och Fukuoka. Dessa turneringar är 15 dagar långa för brottarna i elitserien (makuuchi) och division 1 (juryo), där brottarna går en match om dagen. I de lägre divisionerna brottas deltagarna bara varannan dag – 7 dagar. Den som vunnit flest matcher vinner.

Makuuchi är den högsta av sex divisioner i den professionella varianten av Japans nationalsport, sumo. Makunouchi betyder ”innanför ridån” och visar på den enorma skillnad det utgör att vara sekitori, avlönad sumobrottare med ett stort antal privilegier. Den som når ranking som yokozuna, den högsta, kan se fram emot en månadslön på lite över 200 000 kronor. Efter varje match man vinner håller domaren fram sin solfjäder (gunbai) där det ligger ett stort antal kuvert, vart och ett med 30 000 yen i. Mellan 300 000 och 600 000 yen för en vunnen match är inte ovanligt, eller mellan 20 och 40 000 kronor. Den som vinner hela turneringen får en vinstbonus på 10 000 000 yen eller 700 000 kronor. En årsinkomst på närmare 10 miljoner kronor är således inte onormalt för en högt rankad brottare.

5. Diet och viktökning
Till skillnad från de flesta andra kampsporter kategoriserar inte sumo sina deltagare i viktklasser, utan här är huvudsaken att bli så stor som möjligt. Ju större en brottare är desto bättre anses hans förutsättningar vara i ringen. För att sumobrottare ska kunna uppnå den perfekta sumo-kroppen, tränar brottarna mer än fem timmar om dagen. Maten fördelas på två enorma måltider, där varken frukost eller mellanmål ingår. Vid lunch äter brottarna däremot en massiv portion av chankonabe, en proteinrik gryta innehållande kött, grönsaker och ris. Det enorma matintaget följs av en lång tupplur som gör att kalorierna får slå rot. Vid middagstid väcks brottarna för att än en gång få i sig samma enorma matintag innan de går och lägger sig igen. I genomsnitt kan en sumobrottare äta upp till 10 000 kalorier per dag. Rökning är numera förbjuden, men de flesta sumobrottarna ser till att konsumera öl och sake i stora mängder för att lägga ytterligare kilon på kroppen.

 

6. Sumobrottare är in nödvändigtvis tjocka
Den enorma kroppsbyggnaden som kännetecknar sumobrottare är ett relativt ungt fenomen inom den japanska nationalsporten. Det var inte förrän en bra bit in på 1900-talet som den typiska giganten till sumobrottare började ta form – innan dess var sumobrottare mindre och hade ofta mer väldefinierad muskulatur. Men långt från ifrån all vikt är fett. Enligt studien ”Upper limit of fat-free mass in humans: A study on Japanese Sumo wrestlers” är den genomsnittliga fettprocenten hos sumobrottare visserligen 26% (jämfört med 11% för kroppsbyggare och 12% för otränade), men när det gäller fettfri massa (muskelmassa) ligger sumobrottarna i topp: Den största sumobrottaren i studien hade 121 kilo fettfri massa, vilket på hans längd motsvarar 0,65 kilo fettfri massa/cm. Den nuvarande Mr. Olympia, Phil Heath, hade drygt 109 kilo fettfri massa år 2012, vilket på hans längd motsvarar 0,625 kilo fettfri massa/cm.

En av vår tids största sumomästare var Chiyonofuji Mitsugu (1955-2016) var ganska lätt med omkring 120 vältrimmade kilo. Chiyonofuji vann 31 turneringar, endast överträffad av Taihō Kōki och Hakuhō Shō. Han vann fler turneringar i 30-årsåldern än någon annan brottare. Chiyonofuji hade totalt 1 045 segrar under sin karriär, vilket är två färre än Kaiō Hiroyuki som nådde 1047 segrar.

7. Gyoji – den plikttrogne sumodomaren

Sumodomare, eller gyoji som de kallas i Japan lever ett minst lika intressant liv som brottarna. Redan vid ung ålder träder domaren in i sumovärlden och stannar där tills de pensionerar sig. Precis som brottarna lever de i hierarki där de rankas och betygsätts beroende på sin förmåga i ringen. De traditionella kläderna som de har på sig är klassificerade efter rang och ju högre upp i rang de får desto mer hedersamma namn får de bära. För en gyoji innebär domaryrket strikt lojalitet, plikt och heder. Den kniv som domaren bär under en match är en symbol för deras avsikt att begå rituellt självmord (seppuku) om han skulle göra ett misstag. Den högst rankade gyoji (motsvarande Yokozuna för brottare) tar hedersnamnet Kimura Shonosuke, men till skillnad från en Yokozuna kan titeln endast hållas av en person åt gången.

https://www.youtube.com/watch?v=97_BR8AIQIs

8. Håruppsättning och klädsel med kulturell förankring

När en sumobrottare går med i ett stall förväntas de låta håret växa ut för att kunna sätta upp det i en traditionell knut som härstammar från samurajernas håruppsättningar under Edoperioden. Under turneringar lägger en specialistfrisör ner 10-15 minuter per brottare för att olja håret och sätta upp det i en uppsättning som påminner om en krysantemum, blomman som är den japanska kejsarens sigill. Den här hårstilen sägs ge ett visst skydd i början av en match då motståndarna går emot varandra. När en sumobrottares karriär är över klipps hans hår av under en traditionell ceremoni. Aktiva sumobrottare måste till vardags gå klädda i yukata, en kimonoliknande rock. Vanliga kläder och skor är förbjudna. Sumobrottare förväntas även vara lågmälda och uppträda som riktiga samurajer oavsett om de tävlar eller är hemmavid.

9. Litet utrymme för utländska brottare
Under lång tid fanns det inga restriktioner alls vad gällde antalet utlänningar inom sumobrottning och ofta rekryterades brottare från bland annat Mongoliet. Idag är utländska sumobrottare inte lika välkomna och får endast uppta en plats per stall. Trots dessa restriktioner har utländska sumobrottare lyckats nå framgång och erkännande. Takanoyama Shuntaro, även känd som ”Skinny Sumo”, är en tjeckisk sumobrottare som med sin imponerande framgång bevisat att varken storlek eller nationalitet inte alls behöver spela någon roll. År 2011 uppnådde ”Skinny” slutligen Makuuchi, den högsta divisionen inom sumobrottning.

10. Inga kvinnliga brottare och körförbud
Kvinnor får inte utöva professionell sumobrottning, endast på amatörnivå och då framför allt i väst. I Japan tillåter inte det officiella Sumoförbundet, JSA, ens kvinnor att gå in i sumoringen eftersom det anses strida mot den traditionella synen på renhet. Detta förbud orsakade en del problem när det satt en kvinnlig guvernör i Osaka mellan år 2000 – 2008. Enligt tradition presenterar guvernören ett pris i ringen i slutet av turneringen, vilket den kvinnliga guvernören förbjöds att göra. Hon försökte vid upprepade tillfällen uppmana JSA att tillåta henne att utöva sin traditionella roll som guvernör men lyckades aldrig. Kampen pågick tills hennes mandatperiod var över. Ja, hur absurt det än låter så är det faktiskt sant. För övrigt så har även JSA infört förbud för sumobrottare att köra bil . Om en sumobrottare bryter mot regeln leder det till böter.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!