I tider av mer hemmasittande och karantäner skapas mer utrymme att skåda inåt. Uppbrottet från vardagens sociala möten kan i sig vara påfrestande för den mentala hälsan, inte minst då det orsakats av en pandemi. Det kan också sätta fingret på vad vardagen egentligen består av. För att hantera allt detta vänder sig fler till meditation och framförallt mindfulness. I den här artikeln diskuteras några utgångspunkter och möjliga problem med att ordinera fler att börja skåda inåt.
Mindfulness, eller medveten närvaro som det kallas på svenska har snabbt blivit ganska mainstream. Det finns till exempel listat på vårdguiden 1177:s hemsida som en behandlingsform mot stress. I covid19-krisens spår syns också ett stort ökat sökintresse på mindfulness och andra meditationsformer. Kort sagt handlar mindfulness om att medvetet styra sin uppmärksamhet och successivt träna den på att vara kvar på ett och samma ställe. Som behandlingsform används den för att rikta uppmärksamheten mot nuet, vilken i vårt moderna samhälle ofta är någon helt annanstans. Den som tittat på TV ätandes med mobilen i handen och ett gnagande dåligt samvete över diskberget i köket vet vad en splittrad uppmärksamhet som egentligen inte är närvarande någonstans innebär.
Missriktad stress och ångest över framtid eller dåtid är mycket riktigt ett allvarligt samhällsproblem idag. Men jag hoppas att med den här artikeln ändå lyfta några perspektiv som skulle tala mot att använda mindfulness som en allmän lösning och urskiljningslöst rekommendera det för alla.
För att göra diskussionen tydligare och från en gemensam grund ska jag först gå igenom några grundläggande mindfulnesstekniker. Dessa är inte de enda teknikerna som finns och de går att variera i oändlighet. Men för den som är ny till ämnet kan de tjäna som introduktion och konkretisering för vad det praktiskt ofta handlar om.
Tre mindfulnesstekniker att utforska
En vanlig teknik är kroppsscanningen där utövaren successivt fokuserar på kroppens olika delar och känner efter hur det känns, ofta utan att försöka göra något åt vad som hittas. Detta har syftar till att skapa större kroppskännedom och stärka förmågan till acceptans utan agerande – en princip som ofta betonas inom olika slags meditation.
Ett annat vanligt vis att praktisera mindfulness är att fokusera på andningen genom att antingen passivt bevaka den med sin uppmärksamhet utan att försöka ändra den. Eller att först styra den att bli långsammare och djupare. Just för mindfulness är det inget magiskt med att använda just andningen. Men den är praktisk eftersom vi bär den med oss tills vi har större problem än framgångsrikt utövande av mindfulness. Andningen är på så sätt ett pedagogiskt ankare för att kunna utöva mindfulness oavsett plats.
En tredje vanlig men kanske lite mer avancerad mindfulnessteknik ( trots det presenteras den ofta i nybörjarkurser) är att utövaren betraktar sina tankar, möter dem och sedan släpper dem utan att agera på dem. En vanlig instruktion är att med eller utan visualisering släppa dem och låta dem passera. Vi ska återvända närmare till den här tredje tekniken lite senare.
Trion av tekniker som nu presenterats är väldigt användbara för att se efter hur kroppen känns och mår och skapa avslappning och avskärmning från omgivningen. Det tredje exemplet kan låta utövaren ta kontroll över sin tankeström. De kan användas dagligen och utforskas djupare år efter år för att hantera stress eller ge bättre självkännedom. För den som får upp intresset finns mängder av resurser tillgängligt gratis online.
Utifrån denna bakgrund är det dags att diskutera hur de uppenbarligen användbara och till synes nyttiga teknikerna fel använt kan skapa mer problem och snarare skada än bidra med nytta. Detta genom att titta på fenomenet “tröghet” och frågan om ”vem det är som kör, egentligen?” Innan det, några ord om det mänskliga tillståndet idag i 2020-talets början.
Det var inte bättre förr.
Att vara stressad i stor mängd och under lång tid är inte bra. Men vi blir det av anledningar. En populär bild är att tala om att vi har en hjärna som inte är anpassad för dagens stressiga samhälle utan är bättre på att hantera rovdjur än dagens hektiska och mer abstrakta samhälle. Utifrån detta används mindfulness för att minska stress i vardagen för att orka med dagens bestyr.
Detta är en på många vis felaktig, destruktiv och tröghetsdyrkande tankebild. Sant är att vi nås av en stor mängd information och på senare år allt oftare blir störda och pockade av smart teknologi som vill använda vår uppmärksamhet för att driva sin annonsaffär.
Det är helt enkelt inte sant att dåtiden skulle vara mindre stressfull eller mindre fokuserad på framtiden. Det är ett vanligt tankefel att tänka på våra förfäders samhällen som simpla, korkade och bara fokuserade på mat på bordet för dagen.
För att ge perspektiv på dagens stress och framtidsångest: De monolitiska kulturerna som sträcker sig i alla fall tillbaka till istidens slut bekymrade sig med astronomi och att resa monument över generationer. I tider som hade pest och invaderande steppfolk i nära historia restes stora gotiska katedraler. Vi oroar oss för en eventuell klimatkatastrof som negativt påverkar våra barns möjligheter framöver. Våra förfäder för femhundra år sedan fick bekymra sig om att dansken eller ryssen kunde bränna gården och fogden ta det lilla som blev kvar.
Att se på samtidsmänniskan som den första och enda som bekymrade sig om framtiden och därför är stressad är ett koketteri endast förunnat den historiskt ignoranta. Yuval Harari talar i sin berömda bok Sapiens om att den som inte blivit ihjälslagen, dött i en infektionssjukdom eller svultit ihjäl hör till historiens materiella vinnare. Att höra till den vinnarskaran betyder inte att ”vi har mer tid att känna efter” utan att vi vant oss vid en historiskt privilegierad tillvaro där konstant framtidsoro inte är normalläget. Osäkerhet inför tillvaro, sin egen och andras framtid är därför inte den nutida människans enskilda egendom. Den pågående pandemin kanske på så vis för oss närmare tidigare generationer genom att skaka om föreställningen att inget allvarligt egentligen kan hända oss i stor skala.
Men att världen var förskräcklig förr betyder inte att människan idag inte har rätt att vara stressad. Snarare pekar den ökande stressen på att något destruktivt finns också i vår vardag. Att då använda mindfulness för att motverka daglig stress under lång tid kommer till sist att vara en ojämn kamp. Det kan dra ut vägen in mot den ökända väggen men kommer inte för alla stoppa den helt. Konsekvensen blir att mindfulnessen till sist får användas för att hantera utmattningssyndrom och påminna om att inte falla tillbaka i gamla hjulspår. Narrativet med någon som gick in i väggen och efter det blivit beroende av mindfulness och avslappningsövningar känns nog igen av de flesta.
Tröghet.
Mindfulness som låter en människa släppa stress orsakad av sin omgivning kan alltså vara tröghetsskapande på så vis att det döljer förändringar som troligtvis behöver göras. Ett starkt betonande av acceptans kan göra gränserna suddiga mellan vad som inte kan förändras och vad som både kan och borde göra det. En mindfulnesspraktik som tar utövarens perspektiv på rätt och riktigt och sakernas tillstånd som underförstådda och stabila kan hjälpa till att stå ut. Men tolerans är inte en dygd om den sker i onödan.
Tillbakadragandet från världen och acceptans av sakernas tillstånd betonas olika i filosofiska system. Det är värt att lyfta eftersom att exempelvis de buddhistiska traditioner eller kristna asketismer som tydligt betonar tillbakadragande från världen som ideal också vilar i en bredare kontext av hierarkiska och stabilitetsbetonande samhällsstrukturer. Det behöver inte ses som en kritik nödvändigtvis men för skapandet av en personlig livsfilosofi bör individen vara medveten om vad annat som tas för givet i det nya system av tro och värderingar man kastar sig i.
Är det för de flesta ett tillbakadragande grundat på kapitulation och tilltro och överlåtande av historiens fortsatta utveckling till andra som verkligen eftersträvas i den personliga inre världen? Kanske, det är en framkomlig väg, men inte den enda.
Mindfulness kan alltså låta en människa stå ut med en destruktiv miljö och fördröja förändringar som kan vara nödvändiga – för vad är det som säger att impulserna vi känner är något som ska tystas eller hanteras? Att de inte har ett viktigt meddelande? Trots att de flesta inte riskerar att bli uppätna av tigrar och att vårt stressystem har gamla anor är det med just samma system fortsatt evolution kommer att ske.”Stresshanteringen” kan alltså i sin sämst applicerade form vara en del av att själv ta på sig osynliga bojor, ett verktyg för att fortsätta med beteenden som egentligen borde lämnas vid vägkanten. Uppbrott är inte alltid av ondo men att göra strategiska val för sin framtid är inte alltid enkelt.
Det leder vidare in på frågan vem är det som kör egentligen – om att en kultiverad betraktare är nödvändig för att kunna göra meningsfulla val utifrån vad mindfulnessen tar upp till medvetandets yta.
Vem är det som kör, egentligen?
I början av artikeln visade jag att mindfulness kan ses som en samling tekniker som låter utövaren rikta sin uppmärksamhet både inåt och utåt, sortera tankar och känslor. Men teknikerna ställer inte alltid frågan om vem som står bakom rodret och iakttar. Kanske är det för att i tider av ”du duger som du är” blir det problematiskt att utforska och omforma det egna jaget som betraktar tankar eller så är det en tillgänglighetsfråga – mycket mindfulness, andlighet och meditation är kommersialiserad och behöver kunna distribueras on demand. Oavsett om de spekulationerna stämmer eller ej kvartstår poängen: Det är inte säkert att ett mindfult sätt att vara skapar bättre val eller ger inre frid om utsikten tankar och känslor observeras från inte är tillräckligt klarsynt.
Exempelvis ska en individ med starka destruktiva känslor utan verktyg att hantera dem i min mening inte rekommenderas mindfulness. Någon med redan skakig uppfattning om sig själv eller världen bör nog inte alltid ge sig i kast med att omforma sin inre betraktare eller dyka för djupt i de intryck som når dyker upp vid en närmare betraktelse. Vad jag säger med det är att varken mindfulness eller meditation nödvändigtvis är för alla. I var fall inte isolerat och från början. För en stressad idrottare kan mindfullness utan en ordentligt förankrad periodisering och säsongsplanering resultera i ökad stress – för det är inte säkert att de självskådande teknikerna i sig kan upptäcka behovet av att omstrukturera träningsupplägg.
Mindfulness som betonar acceptans och tillbakadragande från världen skapar också motsättning för viljestarka individer som redan agerar mot utsatta mål – ifall de inte också har lärt sig använda teknikerna på ett sätt som faktiskt stödjer ambitionerna. Precis som verktyg kan teknikerna vara olika skärpta och lämpliga i olika sammanhang. Vid första ögonkast är det paradoxalt de som har en klar och sund bild av vilka de är och var de vill som har största nyttan av teknikerna, men de upplever inte alltid att de behöver dem. Ser vi mindfulness som ett en behandlingsform för stressade eller nervösa – varför ska de som har koll på läget då använda dem?
Skaffa ett system för att välja
En förutsättning för verkligt effektiv mindfulness är inte att släppa alla måsten – utan att diskriminera mellan dem. När det dåliga samvetet över disken bubblar upp mitt i Netflixandet, kan det släppas för att serien just nu faktiskt är viktigare?
För alla som inte har eremiten och asketen som livsmål är det på så sätt målbildsarbete och ambition som behöver föregå och verka i samarbete med mindfulness. Netflixandet kan faktiskt vara en del av välbehövlig återhämtning som en ho med disk saknar rätt att inkräkta på. Utan målbilder grundade i klara ambitioner riskerar mindfulnessteknikerna snarare hålla människor kvar i en sörja av utifrån påtvingade godtyckliga måsten – vad vi ofta kallar det ökända ekorrhjulet.
https://www.youtube.com/watch?v=Ci8ZAj6Z8C4
Ett system för målsättande, planering och progression kan alltså ses som en struktur som låter verktyget mindfulness bli verkligt användbart. Det här är inte tillfället att i detalj gå igenom den uppsjö av allmänt kända system för målbild och självutveckling som finns. Men de är inte svåra att hitta och finns i allt från coachning, idrottspsykologi, psykologiska eller esoteriska system. Det är bara att välja efter eget tycke. Poängen här är att mindfulness utan filosofi och system för utveckling av människan snart visar sig vara en återvändsgränd som lämnar individen bara medveten om sin alienation och interna självmotsägelser.
Den verkliga poängen med mindfulness
Mindfulness kan vara en effektiv verktygslåda för att bli “herre i sitt eget hus.” Men kan inte ses som en universallösning. Impulsen det allmänna ropet för mindfulness ute i samhället uttrycker något i grunden sunt: Fyll inte ständigt sinnet med ny stimulans och var uppmärksam på vad du gör för att inte förlora dig i dina tankar.
Men det ger inte nödvändigtvis insikten som minskar behovet av att ”självbehandla” – för många är som bekant vägen in till meditation och mindfulness genom sökande efter bot mot stress och annan mental belastning. Upptäckten av mindfulness öppnar då en ny dimension i annan takt av stress men löser den nödvändigtvis inte. Ordentligt utvecklade kan mindfulness låta ett stabilt sinne välja när känslouttryck eller tankar inte längre fyller nytta och då släppa dem. Författaren, opinionsbildaren och filosofen Sam Harris illustrerar detta i en nyligen släppt podcast om meditation under kris där han exemplifierar hur han med hjälp av mindfulness insåg att han lät sin oro över covid19 spilla över på att negativt påverka hans umgänge med sina barn. Men att kunna göra det valet har han uppfyllt många underförstådda måsten – genom en väg olika lång och snårig för olika människor. Jag är övertygad att den vägen måste påbörjas samtidigt som mindfulness praktiseras för att uppnå största nytta.
Ignoreras den djupare och mer omfattande mentala träningen som tangerar filosofiskt, existentiellt, nästan andligt tänkande reduceras mindfulness och andra östligt influerade verktyg till symtomdämpande åtgärder. Vilket innebär att delar i ett holistiskt system tas ur sin kontext och används utifrån mer mekanisk ”skolboksmedicinska” perspektiv på hälsa och prestation.
För att bli verkligt kraftfull behöver mindfulness utövas sida vid sida med en vilja att växa och en acceptans för förändringar. I vårt individualistiska och livsbejakande samhälle är en vilja till handling det naturliga utloppet för dessa impulser varför ett strukturerat målbildsarbete bör vara en del av att föra in mindfulness eller meditation i vardagen. På så sätt kan mindfulness bli en del av ett framgångsrikt sätt att leva sitt liv.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer