Elin Cederroos boxartjejen från Västerås, tillika dubble världsmästarinnan i supermellanvikt (WBA/ IBF) blev glädjande nog nominerad till Jerringpriset den här veckan. Det är mycket välförtjänt och riktigt roligt för svensk boxning. Hur går det då till när man blir meddelad om en såpass stor och ärofylld sak. Hur tog Elin det själv, vad gjorde hon när hon blev varse om nomineringen? Jag messade den dubble världsmästarinnan och frågade om just detta!
– Hej, tack så mycket. Ja riktigt roligt. De ringde mig för några dagar sedan och berättade och bokade in en tid för radiointervju. Men jag fick såklart inte säga något till någon förrän efter att de själva gått ut med nomineringarna.
Jag blev såklart glad men det blev inte verkligt förrän i måndags när jag hörde mitt namn på radion och kunde läsa om nomineringarna. Oerhört ärofullt men samtidigt så tycker jag att min prestation absolut förtjänar det.
Vi här på Fighter Magazine kan inte annat än hålla med, Elin har gjort en makalös bedrift, på bortaplan dessutom mot starkt motstånd! Jerring-pristagaren utses på Idrottsgalan i Januari. De andra nominerade är: Armand Duplantis (Friidrott), Björn Goop (trav), Henrik Harlaut (freeskiing), Lag Hasselborg (curling), Victor Hedman (ishockey), Zlatan Ibrahimovic (fotboll) och Linn Svahn (skidor).
Ofiltrerat om Callum Smiths insats…
Nedan har ni mina uppriktiga känslor om Smith vs Canelo (förra helgen), skrivna i affekt, direkt på morgonen efter att den var slut, utan intryck från andra, Utan eftertanke och fritt från självrannsakan. Helt ofiltrerat. Varsågoda!
Efter en veckas hårt arbete på jobbet, skulle så storfighten mellan Callum Smith och Saul ”Canelo” Alvarez sätta lite extra guldkant på helgen för mig. Liksom krydda mitt korta veckoslut (jobbade lördagen). Ja ni vet, höga förväntningar.
Det var en fight vi alla hade längtat till och som nu skulle få sin upplösning, (de flesta trodde på en tuff uppgörelse) men med facit i hand så kan vi bittert konstatera att den faktiskt inte blev så lysande, knappt värd att förlora någon nattsömn över om jag skall vara riktigt ärlig. Den var en stor besvikelse rakt igenom.
Callum Smith hade nämligen en på förhand alldeles för stor respekt för sin namnkunnige motståndare. Det var uppenbart. Känslorna hade tagit över. Hade brorsan Liam möjligen varit där och varnat honom en gång för mycket ?
Han boxades i alla fall alldeles för försiktigt, snudd på ursäktandes, som ett litet barn som bara var glad över att få vara med och leka. Han hade inte självförtroendet med sig. Det brann inget ursinnigt inom honom. Någon utpräglad vinnarmentalitet eller ”jävlar-anamm” från hans sida kunde heller inte skönjas.
Det var bitvis lojt, långsamt och utan glöd. Han fightades i en konstant reträtt matchen igenom. ”on his bicycle” som amerikanerna brukar säga, (backandes undan). Någon initierad offensiv från honom kom i princip aldrig. Vi som hoppades på att de brittiska musklerna skulle spännas och slagväxlingarna skulle bli hårda och många, blev gruvligt besvikna. Det blev aldrig riktigt spännande.
Utgången kändes klar redan efter första gonggong-slaget. Smith ville ta sig igenom det här bara och ”bräcka brorsan” Liam (som ju blev avslutad på TKO i rond nio 2016 av Canelo). Det verkar ha varit planen. Spänningen, den enda, låg möjligen i om Callum skulle kunna fixa den detaljen (harva matchtiden ut), men inte ens det lyckades engagera mig. Jag zoomade ut fullständig, tyckte bara, kan inte det här vara över snart? Ett sömnpiller. Jag hörde, i efterhand, ihärdiga röster om att Callum ändå visat
upp extrem tapperhet när han var hårt ansatt av Alvarez där mot sluttampen och det får man ändå ge honom, absolut, håller med, en grundfast överlevnadsinstinkt, det hade han helt klart, men vi önskade ju så mycket mer. Ett okuvligt ”krigar-hjärta” en bestämdhet och en yrkesmässig stolthet. Enligt mina anteckningar vann han ju inte en enda rond. Det hela kändes enbart som ett långt, utdraget antiklimax, en seg transportsträcka. Canelos insats har jag för övrigt inget att invända emot. Han gjorde det som förväntades av honom. Nu hoppas vi att Billy Joe Saunders får en chans mot Canelo, har nämligen en känsla av att han kommer gå in med en annan inställning.
Med det sagt, vill jag inte sabla ner Callum Smith fullständigt, han är en bra boxare men den där benhårda vinnarskallen uteblev den här gången. Det är mänskligt och förståeligt att ta ”en enklare väg” någon gång. Han kommer tillbaka.
Torres 13-0 i Spanien
Oscar Ahlin tog ju en välbehövlig seger i Torrelavega Spanien förra helgen på KO över tjecken Ondrej Budera. Den talangfulle svensken avancerade därmed till 20-2-0, 18 KO:s. Bra gjort, vad många kanske missade från den galan var att obesegrade norrmannen (med filippinska rötter), Bernard Angelo Torres (fjädervikt) var tillbaka med ännu en seger (på poäng), denna gång över rumänske Costin Ion. Torres står nu på 13-0, 5 KO:s.
Andy Ruiz bilpark imponerar
Jag är ju ett stort fan av f.d. tungviktsvärldsmästaren, Andy Ruiz från Mexiko och fick häromkvällen ett plötsligt infall av att vilja söka på den rundlagde boxaren och kolla upp vad som egentligen händer med honom och hans karriär. Han har ju inte boxats sedan 7:e december 2019 då han förlorade VM-bältena till Anthony Joshua. Inget tydde, såvitt jag kunde se, på att något konkret var i görningen för honom just nu men jag gjorde även en spontansökning på YouTube och hittade klippet nedan där den ”stekiga” ex-mästaren visar upp sina flotta bilar, ja han har en imponerande samling fordon och verkar njuta av sin ”nyrika” sits efter de lukrativa VM-fighterna. Han förnekar sig inte ”livets goda”, den gode Ruiz, kolla in klippet här nedan!
Fury om ett möte med Joshua
Vill Tyson Fury verkligen möta Anthony Joshua efter dennes övertygande seger över bulgariske utmanaren Kubrat Pulev nu senast? Frågan ställdes i underhållningsprogrammet ”The Jonathan Ross Show” nyligen som ”The Gypsy King” gästade och svaret överraskade inte. Självklart vill han det, och får vi tro Fury själv kommer den att bli av. Se intervjun med Fury här nedan!
(Tack till Björn Berge)
Frankie Randall har gått ur tiden
Amerikanske boxningsmurveln, (ESPN, USA Today m.fl.) Dan Rafael gjorde mig uppmärksam på att 80-talsikonen och f.d. Världsmästaren i lätt weltervikt, Frankie ”The Surgeon” Randall gick ur tiden blott 59 år gammal dagen före Julafton (23/12). Riktigt tråkigt. En färgstark profil. Randall en av de tekniskt mest begåvade boxare som kommit från det stora landet i väster. Jag minns hans episka bataljer mot världsnamn som Julio Cesar Chavez, Juan Martin Coggi, Edwin Rosario, Fred Pendleton m.fl. – den stilrene proffsboxaren var även en dekorerad amatörboxare med ett flertal Golden Gloves-titlar och deltagande på de olympiska uttagningarna för USA inför Moskva-OS 1980 (silver).
Muhammad Ali doc på självaste Julafton
”Ali & Cavett: The Tale of the Tapes” en dokumentär från 2018 konsumerades lite oväntat på självaste julafton hemma hos min svärmor omgiven av den absolut närmaste släkten (fru dotter och svärmor – 4 pers helt enligt FHM:s riktlinjer). Väldigt exklusiva ej tidigare beskådade (av mig) intervjuer från förr med kanske 70-talets mest populäre talkshow-värd i USA, Dick Cavett rullade upp i parti och minut. Dick Cavett som utvecklade nån sorts vänskap med ”The Greatest” och fick förmånen att intervjua honom otaliga gånger, kommenterar i dokumentären de gamla intervjuerna själv, och med är även kända Ali-experter såsom Thomas Hausser, Michael Marley och Larry Merchant (Boxningsankare på HBO)! Dokumentären finns tillgänglig på HBO Nordic och rekommenderas varmt.
”The Real Deal Junior”
Såg att Evander Holyfields grabb, Evan Holyfield född 1997 (23 år) går i den gamles fotspår, den 12:december knep han nämligen sin femte raka seger som proffs i Jonesboro, Georgia (hemmaplan mer eller mindre).Holyfield junior som är något lättare än sin far (lätt mellanvikt) vann på TKO över en viss Donnis Reed. Evan är därmed stadigt obesegrad (5-0, 4 KO:s). Vad månde bliva av denne ”Söder-grabb” boxandes utifrån Houston, Texas, USA.
Jørgen ”Gamle” Hansen ”bio-pic” på Netflix
Ett danskt boxningsdrama, ”Den bäste mannen” i regi av Mikkel Serup och med Mikkel Boe Følsgaard i huvudrollen som danske proffsboxaren Jørgen ”Gamle” Hansen, verksam som boxare mellan 1969-1982, betades av under Annandagen en schyst dansk rulle från 2017. Värd att spana in, finns på Netflix!
(Tack till Tommy Strömstedt)
(Foto: Elin Cederroos)
Kommentarer