Obesegrade tungviktsboxaren Pezhman Seifkhani (10-0) gjorde en mindre roll i senaste ”Beck-filmen” Döden i Samarra som hade premiär på Cmore på nyårsdagen. Den tuffe Örebro-fightern spelade där Omar Al Wakid, en snubbe som hamnar i handgemäng med poliserna Oscar (Måns Nathanaelson) och Josef (Martin Wallström). ”Pez” gjorde ett ypperligt jobb och filmen var inte dålig heller. Jag kontaktade Seifkhani på Nyårsdagen för att höra lite om den ”nya karriären”
Q&A
Fråga: Tja Pezhman, jag såg dig i senaste Beck-filmen, grymt jobbat champ! Får man fråga hur lång tid det tog att spela in dina scener? Det var ju en rätt avancerad slagsmåls-sekvens där, var den svår att få till?
Svar: Tack så mycket Teddy! härligt, slagsmålsscenen måste ha tagit 10,5 timmar tror jag! För mig var det inte så svårt jag kom ju ihåg alla slag som jag skulle utdela men problemet var ju att man var tvungen att ta om så många gånger för att de skulle filma utifrån en massa olika vinklar hela tiden så det blev lite tjatigt men det var jävligt kul i alla fall!
Fråga: Blev du polare med skådisarna?
Svar: Ja med Martin Wallström blev jag det. Jag spenderade mest tid med honom och Måns (Nathanaelson) I och med att det var vi som alltid hade roller samtidigt, men dom var jättesnälla allihopa och dom tyckte det var mer imponerande att jag var proffsboxare än att dom själva var skådespelare, ”skratt”. Jag sa till dem att om vi kunde byta jobb så hade jag gjort det alla dagar i veckan, två gånger på söndagen!
Fråga: Jag blev så paff när jag såg att det var du, minns att jag sade till min omgivning, ”helvete det är ju Pezhman!! Hur fick du rollen?
”Skratt” Jag blev faktiskt chockad själv. Niklas Ohlsson som var rollbesättare för Beck skickade ett mail till mig och frågade om jag var intresserad och berättade lite om karaktären, och att han trodde att jag skulle passa perfekt.
Självklart så skulle jag dit och improvisera också framför regissörerna. Det var jobbigt, för det var ju första gången jag gjorde något sådant men jag var bara mig själv och det stod mellan mig och fyra andra fighters tydligen!
Han (rollbesättaren) hade sökt på Google på svenska tungviktsfighters, då hittade han mig och fyra andra, så de skulle välja ut vem som passade allra bäst när vi på plats improviserade, och de tyckte att jag vann med hästlängder. Så jag var helt överväldigad, jag trodde verkligen inte att jag skulle få rollen!
Grattis till det champ, och Gott Nytt år!
Patricia Berghults tuffa tillvaro utmärkt belyst av SVT
SVT:s kampsportsvänlige reporter, Petter Öhrling gjorde nyligen ett kort och behövligt reportage för SVT Sporten om obesegrade (14-0) regerande WBC-mästarinnan (interim-bältet) och IBO-diton på samma vikt, Patricia Berghult. Utgångspunkten var Patricias tuffa omständigheter trots sin status under pandemin, hon får jobba halvtid och klara sig bäst hon kan, medans en manlig motsvarighet hade varit ekonomiskt oberoende. Väldigt skevt och orättvist. Berghult har gjort alla rätt. Borde vara i en drömsits, men icke! Proffsboxningen har alltjämt långt kvar att gå ur ett jämnställdhetsperspektiv sett! Läs artikeln och se inslaget från SVT Sporten på länken här bredvid, Patricia Berghult Sveriges mest okända världsmästare
Håkan Brock om varför hans karriär så abrupt tog slut när han skulle vara som bäst
I oktober 1984 mötte Håkan Brock en ung amerikansk boxare i den då ganska prestigetyngda Tammerforsturneringen, denne unge man hade strax före detta förlorat knappt till Henry Tillman i de Olympiska uttagningarna för Los Angeles OS 1984. Hans namn, som ni säkert klurat ut nu, var förstås Mike Tyson. Jag snubblade över en mycket intressant och fyllig kommentar på Facebook av Håkan själv där han i detalj redogör om den specifika matchen mot den då 18-årige landslagsmannen från USA, Michael Gerard Tyson och hur det kom sig att han (Håkan), när han var på toppen av sin fantastiska karriär, inte förmådde få maximal utdelning. Brock var vid tidpunkten en av världens absolut främsta tungviktare
Håkans egna ord
Tyson är född 30/6 1966, och var 18 år 1984 i oktober, när matchen gick. Men han vann., domarsiffrorna var 59-58, 59-58, 59-58, 59-59, 59-59. Så en jämn match, jag hade boxat OS på sommaren och detta var den första turneringen efter det. Därefter blev han proffs och gick sedan hela vägen.
Jag fortsatte som amatör och vann sjutton matcher på rad och blev då rankad etta i världen. Inför sista matchen EM i Budapest, maj 1985, hade jag fått en blodpropp i vänster axel, så där förlorade jag första matchen.
Det tog ytterligare två år innan läkarna förstod, att det var en trombos. Sedan blev det mest skit, även om jag vann de flesta matcherna och t.o.m. blev proffs ett tag i USA.
Tyvärr ville jag inte erkänna för mig själv, att det var slut, så jag fortsatte till 1991. Kanske kan nämna att Tyson började boxas 1977, som elvaåring, jag började 1981, som tjugoåring. Men han vann vår match, om än knappt. Och dum som jag var, med facit i hand, fortsatte jag till 1991, proffs i USA de två sista åren.
Jag trodde hela tiden, eller önskade, att läkarna skulle kunna fixa proppen, vilket de inte kunde. Inte ens idag går det att lösa sådana problem, Operation, så blir det nya blödningar och risk för nya tromboser. Klaffarna i venen var förstörda för alltid, så blodet stod bara och hoppade fram och tillbaka.
Så var prognosen då, idag har jag ingen aning, om de gjort framsteg på det område. Det kändes som att boxas med en blodtrycksmanschett uppumpad runt armen, mycket dålig cirkulation.
Men alldeles för mycket vilja.. som gjorde att jag fortsatte. Kanske inte så bra med facit i hand. Anledningen till proppen var, att min första tränare inte ville jag skulle styrketräna, med vikter, men han förespråkade armhävningar, men bara smala, ingen bröstträning, gjorde säkert närmare ettusen stycken sex dagar i veckan.
Självklart litade jag på tränaren, allting hade ju gått perfekt, fram tills dess. Detta gjorde att främre ”delta” blev för kraftig i förhållande till bröstet och huvudvenen från armen kom i kläm.
Så vad som hänt annars, är en gåta..
Håkan Brock 2019
Värdelöst vetande men sjukt intressant
Ryan Garcia och WBC-mästaren, Devin Haney skall enligt uppgifter från World Boxing Source ha mötts 6 gånger som amatörer och tagit tre segrar vardera. Helt jämnt alltså, blir det en sjunde gång som proffs? Information på webben gör också gällande att aktuelle Garcia som kunde ses nyligen i ett möte mot Luke Campbell, började boxas redan som sjuåring, blev nationell mästare vid ett flertal tillfällen i olika ålderskategorier, och fick ihop ett imponerande matchfacit på 215-15.
Ny film om Muhammad Ali släpps i Januari
Den 15:e januari släpps en ny film med legendaren Muhammad Ali i fokus, på Amazon Prime. Filmen heter ”One Night in Miami” och handlar om ett speciellt möte på ett hotellrum i Miami 1964 efter Cassius Clays överraskande VM-seger över Sonny Liston. Fyra historiskt viktiga personligheter i 60-talets USA strålar samman i ett hotellrum för ett mycket intressant samtal, dessa fyra personligheter var: Cassius Clay (som strax därefter skulle byta namn till Muhammad Ali), Malcolm X, Jim Brown och Sam Cooke. I veckan släpptes en ny trailer för denna spelfilm. Se denna på klippet nedan!
Skottlands nye Joe Calzaghe
Frank Warren tror att skotske Willy ”Braveheart” Hutchinson är den ”nye” Joe Calzaghe och jag är böjd att hålla med. Den gänglige boxaren född 1998 håller precis som sin nämnde föregångare, Joe Calzaghe, till i supermellanvikt, är obesegrad 13-0, 9 KO:s som proffs och var en enastående amatör, både europamästare (2014) och världsmästare som junior. Hutchinson har en gudabenådad blick för boxning och är både hård och träffsäker. Det är få som tvekar över Hutchinsons potential. Han har alla verktyg för att bli en superstar. För två år sedan skrev han kontrakt med Frank Warrens Queenberry Promotions och den ärrade promotorn är mer än nöjd över sin adept! Kolla in den ”nye” brittiske supertalangen på klippet nedan!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer