Michael Jordan tog under 90-talet sex mästerskapsringar i NBA-slutspelet. Han kom in i ligan när basketens popularitet var i en nedåtgående spiral, och blev den efterlängtade internationella superstjärnan sporten behövde. Därefter har ingen tvivlat på NBA:s status i hemlandet och har dessutom legat som grund till en internationell expansion av varumärket. UFC har ännu inte sett något liknande.
Serien “The last dance”
Det var under förra året som Netflix släppte sin nya special kring Chicago Bulls framgångsresa under 90-talet där ikonen Michael Jordan är i huvudrollen. Efter att ha sett klart serien kan jag lugnt konstatera att filmmaterialet är unikt och har inga problem att fylla ut avsnitten. Något som fick mitt direkta intresse under gårdagen i anslutning till serien var ett inlägg på twitter av en MMA-journalist. Han ställde frågan om vem som är eller har varit UFC:s Michael Jordan och den efterföljande diskussionen blev minst sagt hetsig. Testosteronstinna unga män slängde ut profiler så som George St-Pierre, Jon Jones och Anderson Silva med motiveringar som snarare såg ut att likna ett snöbollskrig i en lågstadieklass, än en givande argumentation. Jag förkastar dock samtliga svarsalternativ då frågan är felställd, UFC har ännu inte upplevt någon Michael Jordan.
George St-Pierre och Jon Jones är fullgoda exempel på det man benämner som GOAT och jag har inga tvivel på att de är de främsta som ännu satt sin fot i oktogonen. Däremot är det ingen av dem som sålt mest biljetter eller spridit sporten till nya miljöer. MMA är ännu en ung sport och utifrån det korta tidsspannet som den varit professionellt verksam, finns det enligt mig en solklar fighter som haft större betydelse för sporten än någon annan.
McGregors genombrott en atombomb
2015 hade jag påbörjat mitt sista år av gymnasiestudier och var efter Floyd Mayweathers match emot Manny Pacquaio under våren övertygad om att jag sett allt kampsporten hade att erbjuda. Nu skulle de största namnen avrunda sina karriärer och jag skulle behöva nöja mig med att se om de legendariska matcherna. Men bara några månader därefter visste helt plötsligt alla, ointresserad som intresserad vad en irländsk kille med ett exceptionellt knockoutslag hette. Om Alexander Gustafssons första möte emot Jon Jones ledde till en explosion var Conor McGregors knockoutvinst emot Jose Aldo en smärre atombomb. MMA:n kändes för första gången folklig och inte mindre blev uppmärksamheten i de amerikanska talkshowerna och sportsändningarna under hans dubbelmöte med Nate Diaz.
Conor McGregors är för MMA:n den solklart mest betydelsefulla personligheten som existerat. Tack vare hans storslagna matcher tilläts den växa på alla håll och fronter, så när ESPN för två år sedan pungade ut enorma summor för att få rättigheterna till UFC är det en viss person man bör tacka.
Muhammad Ali var ännu större
Däremot har Conor aldrig varit och kommer aldrig bli sportens motsvarighet till Michael Jordan, då Jordan slog igenom i en fas där basketen var på nedgång medans MMA har varit en av världen snabbast växande sporter sedan millenniumskiftet. Boxningen har däremot redan haft åtminstone två om möjligt ännu större ikoner än Michael Jordan, i tungviktarna Muhammad Ali och Mike Tyson. Ali definierade tungviktsboxningen under en längre period och blev med sin vassa tunga och politiska uttalande en av världens absolut mest kända personer. Mike lät sig till en början fokusera på arbetet i ringen men ju större han blev, desto mer hände det även utanför. Men även innan de största skandalerna tog plats var han ökänd och bar på liknande vis som Muhammad Ali, proffsboxningen på sina egna axlar.
McGregor blir ingen Michael Jordan
Jag är därför rädd att boxningen haft sin sista riktigt stora världsstjärna, visst Tyson Furys saga trollbinder de flesta men problemet är att allt för få utanför kampsportsvärlden ens hört talas om den. Däremot kommer det finnas en tid om bara några år då dagens MMA-stjärnor som Jon Jones, Conor McGregor och Khabib Nurmagomedov tackat för sig och fått ett avslut på sina respektive rivaliteter. Lägg på ytterligare 10 år och se att Dana White har närmat sig pensionsåldern och lär leta efter sin efterträdare. UFC kan då inte fortsätta slå sina olika rekord för evigt och det är först när tillväxten går neråt som organisationen och sporten kommer behöva en hjälte. Den idrottaren som vid den tidpunkten slår igenom och blir en lysande stjärna vid en desperat tid har då all potential att bli ett samhällsfenomen likt Michael Jordan, men det blir inte Conor McGregor.
Läs min krönika om Max Holloways seger här!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer