“Att jaga ett OS-guld som svensk är i min värld omöjligt”

Kamran Kabinejad bor idag i Örebro och är en uppskattad eldsjäl och huvudtränare i den lokala boxningsklubben. Men för ett antal år sen var det Kamran själv som boxades i ringen, och han hann göra en hel del matcher.

Jag tror jag började med boxning som 14 åring med några få diplommatcher. Sen gick det snabbt för mig och efter bara tre matcher var jag med i ungdomslandslaget. Sen så har jag följt hela vägen via ungdom-, junior- och seniorlandslaget till den dagen jag blev proffs. Jag tror att jag är uppe i runt 150 matcher. Jag har åkt på 19 förluster och det är dem man minns mest, förlusterna svider. Jag var med på en hel del landskamper allt ifrån i Neapel till Tammerfors. Var med på EM-kval, OS-kval och VM 1997, sen kände jag att det fick räcka.

Men satsningen som amatörboxare tog sen ett abrupt slut. Efter att varit nära OS 1996 och genomfört VM 1997 kände Kamran att han hade fått nog. Han menar att det är ytterst naivt och tro att man i Sverige ska kunna nå stora framgångar på OS, i ett land som aldrig vunnit guld och bara knipit .. medaljer.

Det går inte, inte i Sverige. Att jaga ett OS-guld som svensk är i min värld omöjligt. Med de resurserna vi har och den satsningen vi gör, det är omöjligt och slöseri med tid. Så jag valde att kliva över som proffs och åka runt lite.

Tiden som proffs blev förhållandevis kort. Men Kamran hann åka runt på flera olika platser i världen och bli tränad av stora tränare så som Muhammad Alis tränare Angelo Dundee.

Jag var en sväng i Washington med Sugar Ray Leonard där jag var i tre månader och fick ett hyfsat kontrakt. Men jag var inte nöjd med själva träningen och det kändes helt fel för mig. Sen var jag tre månader hos Angelo Dundee och det funkade inte riktigt heller. Åkte sen till Miami till Norman Wilson där vi klickade och där var vi ett bra gäng med bland annat George Scott. Det blev dock inte så många officiella matcher. Fick hålla på och byta promotor samt manager fram och tillbaka.

“Det är en på 10 miljoner som blir miljonär på att boxas”

Efter den sista vändan i USA valde dock Kamran att det fick vara nog. Proffssatsningen hade nått vägens ände, och den tvåfaldige SM-mästaren valde att hänga upp handskarna på hyllan för att flytta hem till Örebro.

Jag kände att jag inte kunde lägga ner mer tid på det utan flytta hem och börja om. Jag hade vanligt jobb som projektledare i kommunen. Det var många problem med droger och rastlösa ungdomar och då var frågan om jag kunde skicka in ansökan och dra gång ett projekt kring boxning. Jag kände mig klar med boxningen, men gav det ändå ett försök och startade klubben 2001. Klubben har blivit rätt framgångsrik och är idag en av Sveriges största boxningsföreningar. Man tog in de här absolut värsta ungdomarna och gav de en mening med livet och fick de att tänka om med hjälp av boxningen som verktyg.

I ett samhälle som blivit allt mer individualistiskt och resultatorienterat. Är det lätt hänt att det blir även så i boxningens värld. Men Kamrans inställning till sporten är en helt annan och är noga med att poängtera hur man måste skapa en balans för sina träningsboxare.

Min filosofi har alltid varit att prio ett för mina boxare är att få mat i magen och tak över huvudet. Så man måste kombinera de två sakerna och inte bara fokusera på att vinna medaljer. Föreningarna idag bryr sig inte om var sina medlemmar bor, vad de äter och deras framtid.

Att man som ungdom ska gå in med målsättningen att enbart leva på sin boxning, är inte heller något Kamran vill stå bakom. Han ser det som en orealistisk målsättning som snarare kan stjälpa än hjälpa en boxares framtid.

Jag vill inte ha en boxare som säger att hen vill bli heltidsproffs. Det finns inte. Ett dygn är 24 timmar. Du ska sova 8 timmar, träna 4 timmar, så vad gör du de andra timmarna? Man måste ha en egen försörjning. Vi är inte som USA. Kolla på boxare i Sverige. Vem lever på sitt namn? Vem lever på sin kampsport? Det är inte många. Så även om du är en duktig boxare måste du tänka på att det är en kort tid vi gör det här, tänka på din framtid. Det är det som är min starka grej som tränare. De har bara boxningen så länge de sköter det andra. Min mekaniker, läkare och advokat, de har alla tränat här hos mig när de var yngre. Och de var ungdomar från gatan som nu har lyckats. Sen har vi alltid ifrån pizzabagare, busschaufförer till taxichaufförer. Men alla gör någonting och går vidare i livet.

Han tycker inte heller att det är rätt att vara för nostalgisk som boxare. Kamran menar att det man bör ha en tydlig plan redan från starten och hålla sig till den. Då vardagen som proffsboxare är betydligt mindre glamurös än den bild som ofta målas upp. 

När du är nybörjare har du ungefär 6 år på dig. Har du inte sen uppnått någonting på den perioden då ska du inte fortsätta. Då får du göra något annat och lämna plats åt dina andra egenskaper. Det finns en gräns för hur länge du kan offra dig själv.

När jag var i USA fick vi 2000 dollar i månaden och det var fucking 1999, så det var mycket pengar. Men du är som deras travhäst, de skiter i om du är skadad. Du ska ändå springa. Det är ingen som ger dig pengar för att du är snygg haha. Men folk ser inte det där. Vi har det så jävla bra i Sverige men vi förstår det inte. Det går inte att sitta och kolla Netflix om du satsar i USA eller England.

“Svenska boxningsförbundet har tagit kartell på boxningen”

De problemen som finns i svensk boxning i dagsläget väljer Kamran att till stor utsträckning skylla på boxningsförbundets strategi, eller kanske snarare avsaknad av strategi.  

Det svenska boxningsförbundet har tagit kartell på boxningen. Det är ett visst sätt du får tävla och träna på och de har tagit ifrån de olika klubbarna sina identiteter och istället skapat en och samma mall för allihopa. Det hade funkat om vi kunde få 20 personer i samma viktklass att konkurrera mot varandra. Men du kan ju inte göra en satsning mot OS-medalj utan några pengar från staten. Jag var själv borta i tre månader från familj och jobb för att organisera läger och vara på VM. Då fick jag 3000 kronor, kom igen liksom.

Ett tydligt exempel på den här problematiken med boxningen i Sverige är den situation som uppstod inför en av Kamrans galor i Sverige. Då ströks tungviktsstjärnan och affischnamnet Pezhman Seifkhanis match, och det gav katastrofala ekonomiska konsekvenser för arrangemanget.

Tre månader innan mina galor måste jag skicka ett namn på de boxarna vi ska möta. Om den boxaren inte kan boxas, då får jag inte ersätta boxaren utan matchen blir struken. Det här hände oss på en gala där Pezhman Seifkhani skulle möta en från Nigeria, men som inte fick visum. Den matchen blev då struken och vi fick inte boka in någon annan. Galorna säljer ju biljetter på grund av affischnamnen. Pezhman är ett stort affischnamn och i min mening Sverige Mike Tyson, det fick ingen bättre avslutare än han. Får vi inte upp honom i ringen då kollapsar biljettförsäljningen. Jag gick back en kvarts miljon på den galan. Det gör att det blir svårt att driva proffsboxning i Sverige. Känns som att man alltid trampar i uppförsbacke.

På frågan om hur svårt det är att vara promotor i ett Sverige som motarbetar proffsboxning är han också tydlig med sitt svar. Kamran som driver den svenska promotorn Fight-Life Promotion säger följande:

Det är jättesvårt. Det funkar ju hyfsat på den nivån när boxare går 4 till 6 ronder men sen går det inte längre. För att ju högre antal ronder, desto dyrare blir allting med motståndare och arrangemang. Den avgörande faktorn är att det är en myndighet som ska avgöra vem vi får möta. En myndighet som inte har en aning om vem tex. Pezhman Seifkhani är utan ser bara matchen på papper. Någon som blivit stoppad i ringen tre gånger kan ibland inte få komma in i landet och boxas. Det är som om att fotbollslag behöver vara obesegrade för att få spela matcher i Sverige. Det är sådana krav de har.

Därför ser det ut som att hans boxare numera kommer få förflytta sina matcher utanför Sveriges gränser, bortom myndigheternas kluriga regler. 

Vi har sökt oss utanför för att få till längre ronder. 4 ronder det är ju fan nybörjarnivå. Jag måste få in mina boxare i ringen igen. Det är resan, invägningen känslan de måste få in igen. De har varit borta i ett år. Det blir 8 ronder för Pezhman nu på Malta och förmodligen sen 10 ronder. Samma med Calic och Berghult.

Claressa Shields vill inte möta oss!

En av Team Fight-Lifes absolut största stjärnor är kvinnliga interim mästaren i WBC, Malmöfightern Patricia Berghult. Efter att hon vann bältet under 2019 har vi dock inte fått se henne försvara sina bälten.

Det har varit flera datum för hennes som har flyttats. Det är på grund av pandemin och läget hon sitter i med tre olika organisationer (WBC, IBO och RBO). För att få till en match måste hon gå en stor match, hon kan inte möta vem som helst.  Nu senaste blev ingen match då vi måste vara i karantän i 10 dagar om vi åker till USA. Men jag vill bara få upp henne i ringen. En uppvärmningsmatch så hon kommer igång likt alla andra. Hon kan inte gå direkt mot Claressa Shields för de har ju helt andra förutsättningar med tärningar. De sparras fullt ut medan vi knappt får ha folk i lokalerna, vi har mycket emot oss så det är svårt. Jag kanske får fundera på att sätta upp henne i maj mot vem som helst, utan att sätta bältena på spel.

Världens damboxning har de senaste åren handlat om två specifika namn. Amerikanskan Claressa Shields och norskan Cecilia Braekhus. Patricia Berghult ska enligt vara Kamran vara öppen att utmana dessa storstjärnor, men blivit nobbad varje gång. 

Jag har erbjudit att vi kan möta Shields! Men de är inte intresserade. Vi har erbjudit gång på gång. Vi har ju ett interimbälte så om det är någon hon ska möta så är det ju oss. Men det kanske inte ger de så mycket publicitet. Vi har också varit efter Cecilia Braekhus. Men hon är inte heller intresserad av att möta oss. Så vi vill ju vara där och möta dem allra bästa, men de nobbar oss.

På frågan om vad som händer härnäst tänder Kamran Kabinejad till i sitt svar. För även om det just nu går mycket emot han och hans planer, så vill han efter sommaren försöka gasa på som vanligt. 

Vi hoppas att vi kan få göra comeback nu. Funkar det i Malta så kan det bli aktuellt med en gala här hemma vid midsommar och hoppas på lite publik annars blir det live-sändning. Om det sen öppnar upp sig efter sommaren kör vi fullt ut!

Här hittar ni Kamran Kabinejad på Instagram!

Läs här Teddys intervju med Mikael Cederhof!

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!