Söndagskrönikan: Vatche “Senan” Wartanian, (intervju) – Ibrahim Bakhtiari och Gallen vs Browne

Vatche ”Senan” Wartanian (46) är en omtyckt boxningsprofil som i Stockholmstrakten, på senare år kanske är mest känd som ena halvan i tränarduon ”Senan & Sasha (den andre halvan förstås gamle landslagsrivalen Alexander ”Sasha” Lindgren – de har mötts åtskilliga gånger i ringen), vem har inte hört den fyndiga frasen ”Träna med Senan och Sasha, eller träna fel”? Vatche Wartanian har hursomhelst en färgstark och händelserik boxningskarriär att blicka tillbaka på, och kan i mångt och mycket betraktas som lite av en ”professor” i sporten, han har varit med om det mesta, smakat på hetluften både nationellt och internationellt, och bland annat varit proffs i boxningens verkliga huvudstad, Las Vegas, Nevada. Jag har alltid varit väldigt nyfiken på ”Senans” proffs-sejour på andra sidan Atlanten så jag kontaktade honom nyligen för ett snack om tiden där borta och lite annat händelserikt i hans boxarliv. Ta del av det mötet här undertill!

Q&A Vatche ”Senan” Wartanian (46)

Vi tar det från början, när började du boxas, vilket år och i vilken klubb? Vad fick dig att börja med boxning?

Jag började boxas 1991 och min första klubb var IF Linnéa. Det var en kompis som drog med mig dit och jag fastnade direkt. Jag var ganska stökig i den åldern så boxningen var perfekt för mig.

Kommer du ihåg när du för första gången kände att, jäklar jag har talang för det här, jag kan bli riktigt bra? Var det någon match, sparring, eller någon bra kille som du spöade som gav dig den insikten?

I början så var det bara kul att få fightas, men efter några månader kom Yngve Johansson och Mats Ruthström som var tränare för matchgruppen upp till mig och frågade om jag ville börja matcha. Jag sa ja direkt utan att riktigt veta vad jag gav mig in på. Jag hade ju bara tränat några månader. Men jag gjorde min första match i början av året 92. Sedan gjorde jag några matcher till och ställde upp på JSM. Jag tror att jag gjorde min 4:e el 5:e match när jag mötte fjolårets svenske ungdomsmästare i min första match och jag slog honom ganska klart, (Johan Carlsten) fick lite skriverier i någon lokal tidning i Falun där JSM gick, och lovord från förbundskaptenen som var Lennart Bernström på den tiden. I matchen efter förlorade jag mot Kamran Kabinejad som redan var landslagsman. Där och då bestämde jag mig för att boxning skulle bli min grej. Jag skulle bli bäst!

Tittar man på webben så kan läsa sig till att du har gjort åtminstone 7 seniorlandskamper, stämmer det? Gjorde du även J-U-landskamper? Var du en ”late bloomer” så att säga?

Jag har gjort 7 landskamper som senior, deltagit på Tammerfors turneringen, Sweden Box Open där jag tog silver, och kvalat till EM under OS-kvalet i Liverpool. Jag började boxas ganska sent så jag hann inte med så mycket junior-boxning.

Sasha, din parhäst vid sidan om Paul i den populära podden ”Ringhörnan” brukar ju pika dig om att du trots alla landskamper inte fått till det på Senior-SM och vunnit det där SM-tecknet (som ju Sasha lyckades med ett år) hur nära har du varit att vinna SM? Vilka år har du varit med och vilka boxare har stått i vägen för dig?

SM var inte min turnering. Jag har inget ordentligt svar på varför det aldrig funkade för mig på SM. Jag slog alla före och efter SM, och behöll därför landslagsplatsen. Jag tror att jag gjorde 7 SM-turneringar och tog brons i mitt sista SM år 2000. Det mästerskapet grämer mig faktiskt än idag. Jag mötte Mosa Sayed från Uppsala i semifinal och trodde att jag hade vunnit glasklart. När jag hörde att siffrorna var 8-8 så kände jag på mig att det skulle gå åt andra hållet. Roger Pettersson som alltid satt och dömde vid sidan om hade matchen 17-4 till mig. Så det var faktiskt det mest knäckande som hänt mig i amatörkarriären. När man äntligen fick det att stämma på SM så blev man blåst.

Du är ju en rutinerad amatörboxare som mött allt och alla under det tuffa 90-talet, hur många matcher har du gått egentligen, på ett ungefär? Vet du det?

Jag har gjort 93 amatörmatcher.

Vem var din tuffaste rival om landslagsplatsen under dina år som amatörboxare? Och vem var den tuffaste (mest meriterade boxare) som du mött Internationellt?

Min största rival om landslagsplatsen var Sasha Lindgren. Jag tror att vi har rekord i Sverige i inbördes möten på elitnivå. Vi har mötts nio gånger. (6-3 till mig), Tonton Semakala och Tomas Jansson möttes sju gånger och är närmast tror jag. Det var alltid tuffa och intressanta matcher mellan mig och Sasha. Det var fullsatt vid ringen när vi möttes. Vi fick t.o.m. mötas på internationella turneringar när vi slagit ut motståndet på varsin sida. Man blev aldrig av med honom liksom, ”skratt”
Sasha var faktiskt min tränare under mina sista år som proffs och idag gör vi ju “Ringhörnan” ihop. Så man kommer väl att få dras med honom ett bra tag till ”flin”. Jag kommer faktiskt inte ihåg specifikt vem som var mest meriterad internationellt . Men man mötte ju hela världseliten. Lenny Daws är en Engelsman jag slog som amatör, och han vann nån titel senare som proffs. Vi försökte få till en match mot honom men det blev aldrig av.

Du blev ju proffs 2000 (rätta mig om jag har fel) och boxade din senaste proffsmatch 2015. Du har kört som proffs i 15 år men boxat högst sporadiskt (17 matcher – 10-4-3, 2 KO:s) – under denna tid, var började din proffskarriär och varför har det blivit så glest mellan matcherna?

Jag gjorde 2 landskamper till efter mitt sista SM som jag vann mot Danmark och Skottland. Sedan bestämde jag mig för att ta steget över som proffs. Jag hade varit i los Angeles på träningsläger 1999 och dom ville ha över mig, samtidigt så var svensklägret i Miami intresserade och sa att jag skulle testa där. Jag var väldigt osäker för att jag visste ju ingenting om kontrakt och hur saker och ting funkade. Jag åkte till Miami där Tonton Semakala, Attila Levin och Ismael Koné var aktiva. Tonton och jag hade ju boxats ihop länge och han ville att jag skulle komma dit. Vi tränade där i fyra månader under Rick Madrid men inget hände och det blev inga matcher. Jag åkte tillbaka till Sverige och var på väg till Los Angeles när Tonton ringde mig och sa att allt hade löst sig i Las Vegas. Så jag åkte dit och efter en sparring så hörde en manager av sig och ville signa mig. Men som utlänning i Staterna på den tiden var det svårt att få kontrakt med en promotor, och det gjorde så att man inte fick matcha reguljärt.

Jag vet ju att du var proffs i USA under en tid, vilka år var detta? Var i USA befann du dig? Vilka gym tränade du på och vilka fighters blev du polare med?

Jag var i U.S.A mellan 2000-2006 och bodde i Las Vegas. Jag tränade på Top Rank, Johnny Toccos och Nevada Partners. Det sistnämnda ägdes av den legendariska domaren Richard Steele som blev promotor ett tag. Jag gjorde två matcher för honom. När man bor i Vegas och tränar boxning på den nivån så får man mycket vänner inom boxningen. Jag sparrade bara med världsmästare och contenders under min tid där. Jag blev nära vän med Diego Corrales, Laila Ali, Kevin Kelly, Justin Juuko, Montell Griffin och Cesar Bazan. Diego gick ju bort tidigt i en MC olycka och det var en jobbig tid faktiskt. Vi hängde och sparrade mycket ihop. Sedan kom ju forna Sovjet grabbar som Muhammed Abdullaev, (OS-2000) Almazbek Raimkulov och Ruslan Chagaev som man tränade och hängde med.

Skulle du beskriva din tid i staterna som en härlig tid eller var det bitvis ”grisigt” (läs tufft) och jobbigt? Försörjde du dig med något annat yrke när du var där?
Vad jobbar du med civilt idag, hur mycket boxning konsumerar du på TV och skärmar? Är du fortfarande lika intresserad som när du var aktiv?

Man kan säga både och. Det var härligt i boxningstermer. Man hade bra sparring och när det flöt på med matcher så var det grymt. Jag hade ju något år när jag boxade sex matcher och trodde det skulle släppa. Men så fort du slog promotorns boxare så slutade dom att ringa ”skratt”.
Man fick försörja sig som dörrvakt vissa tider. Sedan så gjorde jag lite affärer vid sidan om. Köpte hus, renoverade och sålde. Men mesta tiden så flöt boxningen. Det var 2003 tror jag som jag fick ett samtal om att möta Alex Velardez på en dags varsel, som jag tröttnade. Jag tog matchen och blev lovad en interim-titelmatch om jag slog honom. Matchen gick på TV och jag vann. Tre månader senare fick jag ett samtal. “Grattis” sa Brad Goodman som var matchmaker för Top Tank. Jag tänkte direkt att jag skulle få datum till matchen som jag var lovad. Men istället fick jag höra att Velardez hade blivit Champ dagen innan. Jag fattade ingenting och frågade varför han sa grattis? Han sa att nu kunde jag säga att jag har slagit en Champ. Efter det skrev jag på ett kontrakt med ett nystartat promotionsfester-bolag i Tyskland ”Elite Boxing”. Gjorde två matcher och vann båda. Min tränare kom dock i kläm med promotorn och vi rev kontraktet. Jag gjorde sedan några strömatcher under några år för att komma tillbaka men hade ledsnat. Och har man ledsnat så gör man inte bra ifrån sig. Jag är i alla fall glad att jag fick avsluta med en vinst på hemmaplan i Örebro 2015.

Jag följer boxning och MMA. Jag hjälper Tonton på Djurgården Box Club med elitgruppen. Och gör podden ”Ringhörnan” med Sasha, Paul och Christian (Sashas tvillingbror)
Jag tränar faktiskt hårt än idag. Kanske blir comeback när jag e 50 ”skratt”!

Bara en sista fråga, jag har hört att du gjort ett skådisjobb, för en sisådär 8/9 år sedan i en film som heter ”Shoo Bre” vilket är supercoolt, har du lust att berätta lite om det?

Jag blev uppringd av en regissör som jag kände, och som har följt min boxningskarriär. Han ville att jag skulle provspela för en biroll i en kommande filmatisering av boken Shoo bre. Jag skrattade bara, hade aldrig sysslat med sånt, men gick ner och testade. Hade fått ett manus att plugga på i två månader. Testet gick åt helvete. Allt jag hade pluggat på var som bortblåst. (Har aldrig vart bra på att plugga) Jag var på väg därifrån men blev övertalad igen av en skådespelar-coach att testa en annan variant. Jag skulle få reda på vad scenen skulle handla om och skådisarna skulle gå på manus. Jag fick “freestyla”. Dom var nöjda och jag fick vara med på en film för första gången i mitt liv med en ganska stor roll.

Sjukt häftigt, du är ju en legend ”Senan”, tusen tack för att du ville vara med i ”Söndagskrönikan” här på Fighter Magazine.

Tack själv, det var bara kul att få vara med!!

Faktaruta

Namn: Vatche “Senan” Wartanian
Bor: Solna
Född: 1974
Familj: Fru och två döttrar
Klubbar som aktiv: IF Linnéa och Rinkeby International
Favoritslag: Höger uppercut mot kropp.
Tränare som amatör: Mats Ruthström, Yngve Johansson, George Iliuta, Erik Bredler och Lasse Myrberg
Tränare som proffs: Miguel Diaz, Paddy Fitzpatrick och Sasha Lindgren
Vikt som proffs: Lättvikt, lätt welter, welter och sista matchen i super welter.
Vikt idag: Supermellanvikt
Favoritboxare: Finns så många. men Kostya Tszyu är en av dom.
Det visste du inte om mig: Två saker, jag har stoppat Vince Phillips i första ronden när vi sparrade. Och jag har spelat fotboll i junior-allsvenskan.

FRAMTIDSMANNEN

Ibrahim Bakhtiari är 19 år gammal (fyller 20 i juli månad) och boxar för Hammarby Boxningsklubb. När Söndagskrönikan når honom har han en dag kvar på landslagslägret i Kumla för U22 laget som skall representera Sverige på EM (förhoppningsvis) senare i år.
Fem boxare deltog på lägret, Nebil Ibrahim, Alan Zangana
Peter Ahlberg Hampus Broman och förstås Ibrahim. Bakhtiari säger att han i nuläget inte är aktuell för nämnda mästerskap men jagar en landslagsplats och hoppas på landslagsuppdrag i år, det är sannolikt bara en tidsfråga innan det stora genombrottet kommer. Den duktiga Hammarby-boxaren har två JSM-silver sedan tidigare och har förekommit flitigt i de yngre ungdoms och j-landslagen. Han debuterade på SM förra året (2020) där han förlorade en jämn och tajt match till svenske mästaren, Milad Mazdak – boxar gör han i lätta welterviktsklassen (63-64 kg). På lägret har han sparrat tufft med Hampus Broman och Peter Ahlberg. Runt 45 matcher har Bakhtiari hunnit med så här långt i karriären och han är långt ifrån färdig. Började boxas för knappt fem år sedan (2016).

Australiensisk tungviktsuppgörelse den 21 april

Mitt i veckan, på en onsdag, den 21 april på ”Win entertainment Centre” i Wollongong, New South Wales, Australien, kolliderar tungvikts-seniorerna, Paul Gallen och Lucas ”Big Daddy” Browne i ett synnerligen hajpat och uppsnackat inhemskt möte ”Down Under”. Gallen var ju uppe i fight så sent som i december månad då han spöade f.d. UFC-fightern, Mark Hunt i en hejdlöst tuff boxningsfight. Lucas Browne å andra sidan, har inte fightats sedan november 2019. De australiensiska boxningsfansen är exalterade över denna kollision i tyngsta viktklassen och det med rätta. Båda herrarna har löd i nävarna och de kan avgöra före tid. Erfarenheten ligger naturligtvis hos snart 42-årige Browne med 31 matcher i ryggen (29-2, 25 KO:s) och ett otal titelmatcher bakom sig. Gallen är förvisso bara marginellt yngre (39) men har stor erfarenhet som idrottare då han även varit professionell rugby-spelare på högsta nivå.

Läs om Malin Hermanssons titelmatch mot tyska Mandy Böhm här!

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Söndagskrönikan: Vatche “Senan” Wartanian, (intervju) – Ibrahim Bakhtiari och Gallen vs Browne

Teddy Stenmark

Kommentarer