Boxaren som klev av när han var som bäst – Intervju med Erick Roth

Q&A – Erick Roth

Minns du när du gick ner i boxningslokalen för första gången? Hur gammal var du och vilken klubb var det?

Jag tror jag var runt 7-8 år när min pappa tog mig till Oskarshamns Boxningsklubbs lokaler för första gången. Jag hade turen att bli fostrad där och fick en fantastisk boxningsutbildning. Ulf Ågren lade ner massor av år med att nöta grunderna med mig tillsammans med Claes Johansson och Alf Adolfsson.

Hittade du direkt några förebilder i din klubb som var bra och som inspirerade dig, som du lärde dig av?

Absolut! För att vara en så pass liten stad är det beundransvärt att man lyckats få fram så pass många bra boxare. Allt från diplom-mästare till senior-mästare med internationella meriter. Peter Jacobsson, Johan Ågren, Daniel Nord, Carl Jörneklint för att nämna några som var väldigt viktiga för min utveckling som liten. Peter hade vid denna tid lagt av men jag kommer ihåg att han var väldigt närvarande på klubben under mina tidiga år och körde en hel del med mig (och skrek). Johan Ågren var fortfarande aktiv när jag började. Han var ett skolboksexempel när det kom till det tekniska och jag lärde mig en hel del genom att bara titta på honom.

Jag har för mig att du var en stor talang väldigt tidigt, kan du berätta om din första framgångar! Var du framgångsrik som diplomboxare?

Det blev ett hundratal diplommatcher. Jag tar inte gift på det, men är rätt säker på att jag aldrig fick under 27 poäng (som då innebar ett diplom) i någon match som inte bröts i förtid. 3-4 diplom SM samt en mängd turneringssegrar blev det. Även debut i landslagssammanhang gjordes under denna tidiga del av karriären med turnering i Finland bl.a.

Vilka övriga meriter plockade du på dig som amatör?

Från ca 12 års ålder så började min pappa frekvent ta mig till BK Rapid och Västerås för träning med legendaren Kjell Fredriksson. George Scott var min stora förebild som ung så det var väldigt inspirerande för mig att bo och träna i samma miljöer som honom. Jag började då även representera BK Rapid, trots att jag bodde nere i Oskarshamn. Här började även Kjelle dra sig undan lite som tränare och hans son Johan Fredriksson (tvåfaldig svensk mästare i lättvikt) började ta över. Vid denna tidpunkt besökte även Benjamin Kalinovic (tvåfaldig svensk mästare, bronsmedaljör på UEM, europatitelhållare som professionell m.m.) BK Rapids lokaler för första gången, en person som kom att betyda väldigt mycket för min utveckling.

När jag var runt 14-15 år så separerade mina föräldrar. Träningen och det frekventa resandet till och från Västerås upphörde i princip helt. Trots detta så gick jag matcher lite oregelbundet med blandade resultat.

Jag hade det väldigt svårt de första två åren som ungdom. Dels för att jag inte tränade något men även för att jag var sen i utvecklingen rent fysiskt. Efter en finalförlust i ett ungdoms SM, där jag återigen representerade OBK, kom egentligen förändringen som var starten till det bättre då Johan Fredriksson tog mig åt sidan och sa till mig att jag borde satsa ordentligt eller lägga ner.

Sagt och gjort, så skedde flytten till Västerås när jag var 16-17 år. Johan med sitt taktiska kunnande började finjustera och anpassa min boxning utefter mina resurser. Han visste mycket väl min lite ovilliga inställning till träning men lyckades få mig att förhålla mig till hans upplägg till punkt och pricka. Detta i kombination med stenhård sparring med Benjamin Kalinovic, så började utvecklingen ta fart rätt omgående.

Två nordiska mästerskap och flera internationella turneringssegrar på juniorsidan följdes upp med ett väl genomfört JVM på Kuba där jag föll i kvartsfinalen. Kort därefter tog jag mitt första SM-guld som senior. Under denna period var jag väl som bäst då jag även tränade frekvent. SM-guldet var egentligen starten på ett rätt intensivt matchande internationellt som resulterade i några turneringssegrar (Copenhagen Box Open exempelvis) och pallplatser på ett par andra större turneringar. Totalt blev det fyra raka SM guld (03, 04, 05, 06) samt deltagande på internationella mästerskap i lättvikt. Jag ingick även i SOKs satsning mot Peking 2008.

Vem var den bästa boxaren internationellt som du slog?

Jag vet inte hur det ser ut idag men under mina år var det rätt vanligt med tveksamma domslut internationellt tyvärr. Jag hade turen att inte bli bortdömd speciellt många gånger faktiskt. De två gånger det skedde var det mot finska boxare, i Finland. En av dessa finska boxare var Joni Turunen, tidigare juniorvärldsmästare och olympier vid Sydney OS. Tror inte han lyckades träffa mig en enda gång men på något sätt lyckades han trots detta få segern (klart dessutom).

Den mest ”kända” jag mött för den bredare boxningspubliken är nog Danny Garcia (f.d. världsmästare hos WBA och WBC). Förlust med en poäng (27-26 eller liknande), men samtliga fem poängdomare hade mig som vinnare. De hade bara inte tryckt samtidigt när mina träffar registrerades.

Nu har jag bara nämnt motståndare där jag inte tilldelats segern, helt tvärtemot frågan. De absolut bästa jag mötte, de främsta från Kuba, Ryssland och Ukraina exempelvis, tillhörde den absoluta världstoppen. Forna öst var helt enkelt på en annan nivå mot övriga västländer. Det där riktiga internationella genombrottet som senior kom aldrig riktigt även om jag mötte de främsta och kunde känna att jag ibland kunde hålla jämna steg med dem. Det handlar trots allt om att slå dessa och det gjorde jag aldrig, hur nära jag än var.

Minns du din tuffaste match? Vem mötte du då, och hur gick matchen?

Kvartsfinalen på JVM i Kuba utan större konkurrens skulle jag säga. Mötte hemmaboxaren, Michel Sarria (Kuba), inför hans hemmapublik. 4000 kubaner på läktaren med diverse slagverk. Helt galen atmosfär som jag aldrig varit med om i boxningssammanhang. Detta var nog första gången i min karriär som jag känt att det hade inte spelat någon roll hur hårt jag hade tränat, jag hade aldrig haft en chans oavsett. Explosiv, omöjlig att träffa och slagstyrka som en häst. Hade inget att sätta emot där. Han vann sedan hela VM överlägset och blev utsedd till turneringens bästa boxare. Tyvärr hade han rätt hård konkurrens på hemmaplan i form av Mario Kindelán så han fick inte resa speciellt mycket som senior vilket var synd. Hade varit väldigt kul att se hur han erövrat världen, rätt säker att så blivit fallet om han bara fått chansen.

JVM är en av de främsta höjdpunkterna i karriären. Det gick bra för oss alla, Naim Terbunja, Modo Sallah och Bashir Hassan. I vår ringhörna hade vi fantastisk hjälp av Johan och Lars Svenssons från BK Örnen. Naim tog brons och vi övriga  avancerade till kvartsfinal.

Hur många matcher (amatör) blev det för dig totalt?

Strax över 100:a blev det tror jag. Efter SM-guldet 2006 blev det ett sista EM i Bulgarien där det blev respass i första omgången mot Rysslands representant. Därefter åkte handskarna av för gott (åtminstone de olympiska), 21 år gammal.

Du är ju obesegrad som proffs 2-0 (rätta mig om jag har fel), en match 2007 debuten och en match 2010. Hur kommer det sig att det inte blev någon fortsättning. Starten var ju minst sagt lovande!

Främsta anledningen var väl att jag helt enkelt inte hade något sug eller hunger. Och utan det så blir det svårt att navigera sig i en värld som den professionella boxningsscenen innebär. Badou Jack försökte få med mig när han tog sitt pick och pack och drog till USA för att bli världsmästare. Han lyckades, trots alla motgångar han mötte under resans gång. Jag hade garanterat satt mig på första bästa plan hem. Där är skillnaden. Jag hade vid denna tid börjat jobba, träffat min fru, och ville helt enkelt bara leva ett vanligt Svenssonliv. Jag valde aldrig riktigt att börja boxas. Jag ville lira hockey som liten. Boxning var aldrig min stora passion. Det råkade bara vara något jag hade fallenhet för. Men jag var aldrig riktigt villig att lägga ner det som krävdes för att bli bäst får jag nog motvilligt erkänna.

Har du varit duktig i någon annan idrott?

Anledningen till att jag hamnade i boxningslokalen var för att min pappa såg det som en bra kompletterande träningsform till friidrotten som upptog all min tid efter skolan. Han ville att jag skulle bli starkare, både fysiskt och psykiskt. Det gick rätt bra med friidrotten har jag för mig. Jag vann en hel del i de grenar och åldersklasser jag tävlade i. Lite kul är det att min främsta konkurrent från den tiden, Nicklas Wiberg, har det svenska rekordet i tiokamp. Är dock övertygad om att jag inte hade nått samma framgångar som honom om det hade blivit en fortsättning inom sporten.

Följer du boxningen på Viaplay och DAZN, är det ett stort intresse?

Tyvärr inte. Jag kollar när vänner boxas och kan se lite “highlights” av de större matcherna. Bortsett från det blir det väldigt lite som konsumeras. Sista stormatchen jag såg var nog Floyd mot Manny, och det var inte igår direkt. Kommande OS ska jag försöka se så mycket som möjligt av, alltid väldigt hög kvalité där.

Är annan kampsport som MMA och thaiboxning intressant för dig, följer du det?

Jag följer inget av det tyvärr. Thaiboxning är rätt ointressant kan jag tycka. MMA tycker jag däremot är underhållande och den sportsliga utvecklingen som skett är fascinerande. Boxningen har mycket att lära av MMA:n som helt kört över boxningen, både sportsligt och kommersiellt.

Faktaruta

Namn: Erick Roth
Född: 1984
Bor: Nacka, Stockholm.
Yrke: Verksam inom finansbranschen.
Familj: Fru och två söner.
Favoritslag: Vänsterkrok (och rak höger, gärna i kombination)

Läs Philips krönika om hur Floyd Mayweather lurat oss alla!

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!