Det sägs att Mike Tyson var 14 år och på plats när det svenska OS-laget med tungviktaren och sedermera proffset och europamästaren Anders ”Lillen” Eklund i spetsen finslipade formen hos Cus D’Amato och Floyd Patterson uppe i bergen i Catskills, New York inför OS i Moskva 1980. Den då tonårige Mike var en för svensk-gänget anonym grabb på gymmet som hängde på repen och kastade beundrande blickar på den storvuxne svensken och hans lagkamrater när de sparrade. Föga visste man då vilken formidabel boxare de hade där i gymmet, rå och ofärdig förstås men extremt talangfull och träningsvillig, som en oslipad diamant.
Från anonym till lokal tungviktsfavorit i New York-trakten
https://www.youtube.com/watch?v=iJtMS9tOmK8
Drillades av Atlas och Rooney i Cus D’Amatos anda
Mikes anonyma tillvaro skulle dock snart ändra sig. Den lokala boxningssfären i New York fick ganska omgående upp ögonen för den färgstarke ynglingen. Vem var den där kraftige 14-åringen som knockade sina motståndare var och varannan gång han gick i ringen?, Cus D’Amatos hjälptränare, Teddy Atlas och dennes tränarkollega f.d. proffsboxaren, Kevin Rooney hjälpte till att bygga upp mystiken kring Mike, specialtränade honom hårt och systematiskt med Cus klassiska “recept”, den beryktade “Peekaboo-stilen” och formade honom i tidig ålder till en livsfarlig striker – de tog honom ofta i början till s.k. “smokers” (osanktionerade galor på gym och andra mindre smickrande ställen) Mikes framfart var minst sagt spektakulär redan från början, det finns ingen officiell dokumentation eller statistik över hur många sådana där osanktionerade matcher Tyson gick som ung boxare men det var åtskilliga och de skedde enligt källor tidigt i karriären (när han var okänd) men även parallellt med den officiella amatörkarriären som ångade på ordentligt och var segerrik.
Mike knep två nationella Junior Olympics på rad
Mike vann 1981 “The National junior Olympic Tournament i 91 kg (fyra segrar, samtliga på RSC1). Året därpå 1982 upprepade han den bedriften, gick fyra matcher och stoppade samtliga på RSC – ännu en nationell titel och en guldmedalj till samlingen. Mike försökte sig på seniormästerskapet redan 1982 (The AAU tournament – Amerikanska mästerskapen) men fick där se sig besegrad av starke Al Evans (som sedan blev proffs) på KO, vilket var lite av en chock för “Team Tyson”, men ingen större skada skedd ändå, det gav Mike erfarenhet och råg i ryggen. 1983 hade den färgstarke New York-ynglingen växt till sig och tog sats mot “The National Golden Gloves” (senior). Mike betade av fyra segrar (tre på KO och en på poäng) innan han i final ställdes mot amerikanske landslagsboxaren, Craig Payne. Mike förlorade kontroversiellt på poäng mot denne och fick nöja sig med silver.
https://www.youtube.com/watch?v=a0rJyNRZXVU
1984, USA:s bäste tungviktare, men missade OS genom snöpliga förluster till rutinerade Henry Tillman
1984 var Tyson 17 och skulle fylla 18. Vid den nationella Golden Gloves-turneringen det året var “Iron Mike” eller “Big Head Mike” som han kallades som riktigt ung, en av USA:s absolut bästa tungviktare, kanske den allra bästa, han vann också planenligt den nationella Golden Gloves titeln och besegrade en rad starka namn. Via den triumfen kvalificerade han sig automatiskt till den Olympiska uttagnings-turneringen (för OS i Los Angeles 1984), denna avlöpte i Fort Worth, Texas i juni det året. Där besegrade han så starka namn som Kelton Brown, Avery Rawls och Henry Milligan, men torskade tveksamt till blivande OS-boxaren, Henry Tillman på poäng. På det s.k. “Olympic Trials Box Offs” i Las Vegas som följde på det, vann Mike över Olian Alexander men noterade ännu ett tveksamt (snöpligt) domslut till den hale och mycket rutinerade Tillman. Där och då dog, Tysons OS-dröm. Den kompakte jänken hann dock med ett sista landslagsuppdrag för USA, det tog plats i Tammerfors-turneringen (oktober 1984) i Finland där han besegrade ungraren, Istvan Szikora (3-2) och i final svenske Håkan Brock. Håkan var Tysons sista motståndare på amatörscenen. Därefter trädde ju som bekant den berömda proffsepoken i kraft! Intressant att notera var det faktum att Mike Tyson som faktiskt även knep guld i de amerikanska juniormästerskapen (U19) 1984, var högaktuell för det JVM som tog plats i Bukarest, Rumänien 1985, där bland annat kubanske storboxaren, Felix Savon tog guld (91 kg). Mike var given i det laget men då hade han redan hunnit debutera som proffs. Tyson mot Savon, det hade varit något det! Vem hade vunnit den? En fråga vi aldrig kommer att få något svar på, men likväl en intressant frågeställning! Hur många amatörmatcher gick då “Iron Mike”? Det finns olika uppgifter om detta på nätet och de varierar kraftigt, men den mest trovärdiga källan är ändå Wikipedias och Boxrecs, 48-6 (38 knockouter), enligt ett flertal källor så var fem av Mikes amatörförluster högst diskutabla. I mångt och mycket är (tycker jag) Mike Tysons amatörperiod minst lika fascinerande som proffsdelen och den kunde ha varit ännu mer framgångsrik om Mike bara hade satt yrkesdelen på vänt ett litet litet tag, kanske deltagit på VM i Reno (hemmaplan) 1986 och lagt siktet mot OS 1988 och därefter blivit proffs. Hade det varit bra? Möjligen, vem vet? kanske, en utopi i alla händelser, “Sliding-doors-momenten” i Mike Tysons karriär är många och hans resa mot toppen kunde ha tagit olika vägar. Att han i slutändan skulle nått toppen var nog ändå oundvikligt!
Fotnot: En rolig detalj kring Mike Tysons turneringsseger i Tammerfors 1984 är att i samma landslag (USA) ingick blivande proffsstjärnan, Johnny Tapia som där boxades i lätt flugvikt, han föll dock tidigt i turneringen mot en finländare!
https://www.youtube.com/watch?v=r4CwTD4nxZI
Läs Philips krönika om “The Maulers” sista chans här!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer