Inför TUF-finalen och WEC

TUF: Team Liddell vs. team Ortiz

Säsongen av mellanviktare som slogs om ett kontrakt, coachade av ärkerivalerna Chuck Liddell och Tito Ortiz, var ingen höjdare. Överlag släta fighters utan stjärnpotential, och de båda coacherna har käbblat i åratal och dessutom redan fightats två gånger. Men som traditionen bjuder samlas det bästa till en finalkväll som brukar hålla samma klass som vilken Fight night som helst. Alltid är det minst en match som levererar långt över förväntan.

MW: Court McGee (10-1-0) vs. Kris McCray (6-0-0)

Det ligger något fascinerande i att en före detta heroinpundare kan resa sig till att bli UFC-fighter, och McGee är vad som på amerikansk tv brukar kallas för “inspirerande”. Samtidigt säger det något om konkurrensen i dokusåpan. Ingen av de mer drogfria deltagarna var uppenbarligen bra nog att skicka hem McGee. Men MMA är mer än fysik och den skäggige “krossaren” har en kreativ och avslappnad inställning till att fightas. I jämförelse är McCray slätare, som en råstark brottartyp med ett minimum av teknisk variation. En vältränad favorit enligt teoretiska analyser, mot osannolik underdog med publikfriande personlighet och tacksam bakgrundshistoria. Helt okej dramaturgi där.

LHW: Matt Hamill (9-2-0) vs. Keith Jardine (14-8-1)

Två före detta TUF-are som befinner sig i brant utförsbacke. Någon av dem behöver seriöst vända trenden på lördag. Vid det här laget står det klart att Hamills största brist inte är den hörsel han saknar, utan förmågan till utveckling. Monsterstyrkan och allt rörligt flow han har i sin brottning, tycks inte kunna översättas till andra moment. Hans boxning är fortfarande stelopererad och det är tveksamt om han vet vad jiu jitsu är. Jardine med sin skeva rullande stil är långt mer utvecklad, men beroende av matchning och dagsform. När han får utrymme för drunken boxing och metodiska low kicks går ingen säker. Men, tveksam haka och defensiva brister är den eviga akilleshäl som på en sekund kan förvandla “Dean of mean” till roadkill i brutal stil. Ödesmatch, i synnerhet för Jardine som inte har råd med en fjärde förlust på raken.

MW: Chris Leben (19-6-0) vs. Aaron Simpson (7-0-0)

Efter en kort succé som TUF:s första bad boy, blev “The crippler” mellanviktens minst glamourösa dörrvakt. De senaste åren har rullat på med ungefär hälften vinster och hälften förluster, och en jämn men förutsägbar karaktär i buren. Det är helt klart en vink från Zuffa att mata Leben till brottarmaskinen Simpson. “A-train” är stabil och vältränad som endast en elitidrottsman kan vara, vilket kompenserar för begränsad teknisk nivå. Fyra killar på raken i UFC har fått vika sig för Simpsons framfart, och det är inget tvivel om vem som antas använda den här fighten som språngbräda i karriären.

LW: Spencer Fisher (24-5-0) vs. Dennis Siver (15-7-0)

Ett litet guldkorn på cardet som har goda chanser att sno showen. Väderbitne thaiboxaren Fisher är en sympatisk harmoni av ärrvävnad, fighterhjärta och rapp slagkraft. På marken är det sämre ställt, men det är ingen issue den här gången. Hästsparkande stridsvagnen Siver har inte den mest eleganta kickboxningen i världen, men när han träffar smäller det. En fight som troligtvis aldrig kommer att nå marken, vilket för en gångs skull är positivt.

I övrigt består cardet av den egentliga uttagningen från dokusåpan till riktiga UFC. Med andra ord, diverse deltagare som inte nådde finalen får en sista avgörande chans att impa på Dana White. Jamie Yager visade att afro, sexpack, karatesparkar från helvetet och en på tok för stor käft räcker långt, och är med på main card. En seger för principen om att ouppfostrade glappkäftar är den mest pålitliga produkten från TUF. Entusiastiske Brad Tavares och kassaskåpet Josh Bryant är andra namn som med lite tur kan skapa sig ett nytt hem i buren.

WEC 49

WEC är för närvarande ett förvirrande varumärke som Zuffa inte behandlar alltför varsamt. Bland annat tycks de vilja tona ner själva namnet på showen, med avsaknad av loggor i buren och ingen direkt kapten för skutan. Bristen på identitet hos WEC har nu dessutom blivit än värre sedan man valde att fokusera på lättvikten, den handikappade divisionen som aldrig kan bli mer än UFC:s B-lag. Före detta mästaren Jamie Varner (16-3-2) toppar cardet på söndag mot persiske prinsen (jo, han kallar sig bokstavligen så) Kamal Shalorus (6-0-1). Den senare sportar resultatet av löjligt mycket muskler, en halv livstid på brottarmattan, och en mer entusiastisk än skarp arsenal av käftsmällar. Dubbat som “slugfest” i marknadsföringen. Kan bli kul. Men som sagt, lättvikt i WEC är och förblir killarna som av någon anledning inte får tävla i riktiga buren.

Galan är fortfarande sevärd, då den är fylld med riktigt starka namn i de lättare klasserna. Mark Hominick, Wagnney Fabiano, Raphael Assuncao och Diego Nunes är pålitliga toppnamn i sina viktklasser. Vad de gör på undercard kan man undra, men så ligger landet. WEC brukar alltid leverera, åtminstone i de viktklasser som verkligen räknas.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!