En kväll med många positiva överraskningar såg ett flertal matcher bjuda på saker som ingen hade förväntat sig. Oväntade avslut varvades med oförklarligt utdragna poängmatcher.
För Randy Couture har det tekniska registret decimerats till att pressa clinch mot burgallret och trötta ut med dirty boxing. Första ronden mot Mark Coleman såg inte heller ut att bli mer än så. Men efter att den svarslöse hammaren hade blivit uppmjukad, la Couture in en ny växel och vågade gå på avslut i andra ronden. Nedtagning följdes av slagserier, vidare till ryggtagning och något så ovanligt som en submission. Ovillig att klappa ut lät Coleman sig själv somna av strypningen, men vaknade till rejält efter matchen när Tito Ortiz fällde en kommentar på väg ut från arenan. Coleman svarade med en utmaning och diverse svordomar, och allt tyder därmed på att båda veteranbrottarna har minst en match till i sig.
Efter en lång och anonym karriär har Chael Sonnen bestämt sig för att sikta mot stjärnorna. Han inledde med att snacka ner allt och alla han kom åt i presskonferenserna innan galan, och fortsatte sin presentation i buren. Som väntat räckte inte Nate Marquardts brottning till för att undvika ryggläge. Sonnen applicerade en grötig, enkelspårig strategi med nedtagningar och ground’n’pond som inte kunde avsluta, men som gott räckte. Efter att ha ofrivilligt spelat rollen av guardfighter i fjorton av femton minuter, fick en utmattad Marquardt erkänna sig utklassad på poäng. Tycka vad man vill om Sonnen, men han levde upp till galans epitet “Relentless”, och lär bli ihågkommen i fortsättningen. 60 papp för bästa fight blev det dessutom.
Matt Serra pensionerade Frank Trigg, får man hoppas, med en enkelhet som vittnade om hur lite som finns kvar i tanken på “Twinkle toes”. Med sitt stora övertag i längd och räckvidd kunde Trigg inledningsvis leka prickskytte. Men Serra lunkade oberörd framåt utan att blinka av de slag som träffade. Trigg saknade kraft och ryggade dessutom baklänges så fort han fick ett kontringsslag i retur. Halvvägs in på ronden kom de slutligen tillräckligt nära varandra för att Serras kompakta armar skulle nå fram. Två svingar och Trigg föll som en fura, innan han slogs ut på marken.
Efter en rond av ryckig boxning som verkade lida av ömsesidig respekt, såg andra ronden mellan Paulo Thiago och Mike Swick ut att bli likadan. Korta hetsiga utfall från båda hållen träffade mest luft och inte mycket skedde. Med drygt tre och en halv minut kvar på andra small det till slut. Swick fick in en cross, som fick Thiago att backa och vilt svinga tillbaka. En vänsterkrok fick den snabbfotade amerikanen att ramla baklänges och innan han kom ur dimman satt huvudet fast i en strypning. Thiagos D’Arcestrypning var lika elakt tight som den var snabb, och ett par sekunder senare kunde brassen fira sin seger över en sovande Swick.
Demian Maia hade jobbat på sin boxning, mer än någon hade kunnat ana. Även om hans rörelser bitvis såg aviga ut, var det inget fel på hans självsäkerhet och fokus. Dan Miller som uppenbarligen endast hade förberett sig för att undvika markkamp, fastnade i en defensiv gameplan där han mot alla odds blev utboxad. Trots att Maias slag inte orsakade märkbar skada, blev Miller fullständigt kontrollerad även stående. Efter två i stort sett identiska ronder, visste amerikanen med all säkerhet att han låg under. Men Maia fortsatte styra slagväxlingen och kunde därtill lägga in lite markkamp i slutet av matchen för att säkra sin första decisionseger i buren.
Melvin Guillard har en atletisk förmåga som är snudd på unik, även i lättviktens talangpool av fysiska fenomen. Men brassen Ronys Torres höll jämna steg med sin reaktionsförmåga och blixtsnabba dyk. Resultatet blev en hejdlös flygtur över tre ronder utan en lugn sekund. På grund av matchens hetsiga karaktär blev det mest scrambles och enstaka attacker, men tempot höll intresset uppe fram till en poängseger för amerikanen.
Bra fart syntes även mellan lättviktarna Mac Danzig och Justin Buchholz som gick igenom alla distanser och positioner över femton minuter. Poängplockande med svep och passeringar gav segern till Danzig.
Kvällens största besvikelse, eller upset, stod matchen mellan Rolles Gracie och Joey Beltran för. Den storväxte Gracien visade sig vara i dålig form och tveksamt förberedd för sin debut. Beltran var betydligt mindre och helt omeriterad i all form av grappling, men kunde ändå undvika nedtagningar, escapa marksituationer och slutligen slå till sig en TKO-seger på den utmattade Gracien redan i början av andra ronden.
Chris Tuchscherer fick med sig en utbuad decision efter en ganska slarvig holmgång med kanadensaren Tim Hauge. Efter två jämna ronder som mest orsakade trötthet, fick Hauge en andra andning i sista ronden och slog som besatt för att avgöra på marken. Tuchscherer överlevde knappt tills klockan ljöd, men fick trots det domarna med sig.
Nykomlingen Phil Davis använde brottning av hög klass för att kontrollera Brian Stann i varje rond fören solklar poängseger.
Robert Emerson vann med två ronder mot en över Philipe Nover, efter en jämn och omväxlande fight.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer