Philadelphia ska få träffa buren för första gången på lördag, när UFC:s turné har vägarna förbi. Som första galan efter det stora jubileet, har svångremmen dragits åt lite. Ett spännande main card och väldigt mycket utfyllnad är vad som väntar.
Matchmaker Joe Silva och Zuffas fightertoppskänsla för timing har gjort en lurig uträkning igen. Det här är ett ganska billigt card, i arvoden och dollar sett. Men det hänger två retfulla frågetecken över kvällens huvudmatcher vilket gör att galan omöjligt kan missas. Kan BJ och spindeln skärpa till sig när det verkligen gäller? Alla vill veta.
LW title: BJ Penn (13-5-1) vs. Kenny Florian (13-3-0)
En underskattad titelmatch utan uppenbar dramaturgi. Två män som alltid briljerat med teknik mot råstyrka och nedlagt bufflar till motståndare, möter nu en av samma sort. Och åtminstone för Penns del, är det dåliga nyheter. Florian spelar och förfinar exakt samma spel som “The prodigy” skapade som sitt eget. Blick och känsla, timing och förståelse för gamet, med en hög teknisk nivå bakom. Skillnaden är framför allt att när Penn kör den skolan, prisas han som en virtuos. När Florian gör det, ifrågasätter tjugo stolsrader hans sexuella läggning. En av dem förväntas alltid vinna, den andre anses gång på gång ha haft tur. En missuppfattning som tilltalar Florians chanser.
Penn är en bångstyrig bad boy, Florian är en polerad akademiker med sidbena. Däri ligger främsta orsaken till att en av dem är solklar favorit. Ironiskt nog är familjen Penn en ganska mäktig släkt på ön Hilo, medan Florian kommer från ett fattigt invandrarhem. Trots det anses underbarnet från Hawaii alltid vara hundra gånger mer street och ghetto. Nåväl, teknisk breakdown: mästaren har dubbelt så mycket rutin, men han har även hälften så mycket disciplin som utmanaren. Florian saknar Penns aggressiva hunger, men har å andra sidan ett extremt svårknäckt försvar. Båda har vass boxning och ett riktigt mörkt svartbälte i BJJ. Fem ronder av svårförutsägbar matchbild väntar, i tidernas titelfight på det tekniskt intellektuella planet.
LHW: Anderson Silva (24-4-0) vs. Forrest Griffin (16-5-0)
Hjärt-lung-räddning för popularitet, och en väldigt märklig matchning. Zuffa stod inför mardrömmen att deras utropade “världens främsta fighter”, började laja runt i buren och peta sig till poängvinster medan fansen vaggades till uttråkad sömn. Varken titelmatcher eller påstått farliga utmanare kunde locka fram aggressioner hos spindeln Silva. Lösningen som nu ska testas, är att hysta upp honom en viktklass mot burens mest våghalsiga brawler, i ett rent experiment för att se hur man väcker en sovande björn till champ. Lite märkligt ja, men helt klart underhållande. Vilket är hela poängen.
MW: Amir Sadollah (2-0-0) vs. Johny Hendricks (5-0-0)
Som sagt, inte det mest påkostade cardet. Omåttligt populäre Sadollah var en heroisk korsning mellan Askungen och Rocky när han mot alla odds tog hem en säsong av TUF. Den sympatiske 28-åringen var lika delar tacksamhet och mirakel. Sedan kom skador in i bilden, vilket gör att hans riktiga UFC-debut kommer först nu, ett drygt år efter succén. Bryr sig publik och fans fortfarande? Kan Sadollah fortfarande göra en Rocky i elfte timmen? Mångsidige vildmannen Hendricks ska ta reda på saken.
MW: Kendall Grove (12-5-0) vs. Ricardo Almeida (10-3-0)
En föredettingarnas strid för att vända trender som inte ser ljusa ut. Grove var årets TUF-hjälte 2006, men bleknade sedan och är idag en journeyman i mängden. Almeida var något av en tidig Demian Maia runt sekelskiftet, men misslyckades med att visa upp sin påstådda magi i comebacken förra året. Stort behov av seger för båda, i en tid där vem som helst kan få sparken från oktagonen.
LW: Josh Neer (25-7-1) vs. Kurt Pellegrino (19-4-0)
Festlig holmgång som har lagts in här. Det man saknar i teknik kan kompenseras för med ren hårdhet och viljestyrka, vilket de här lättviktarna illustrerar. Pellegrino stod en gång i buren och garvade åt att hans framtand slagit ett hål rak genom underläppen, vilket han visade för publiken med ett leende. Neer är byggd av samma virke. Divisionens tuffaste hårdingar, i årets machomatch.
LW: Shane Nelson (13-3-0) vs. Aaron Riley (27-11-1)
Rematch som present av Zuffa. Första mötet skedde i mars och gick till Nelson, i vad som deklarerades vara en ren domartabbe. Alltså mötas igen. Nelson är en av väldigt många TUF-veteraner på cardet. Riley är som alltid, en rutinerad snubbe. Man kan även påpeka att han liknar en gammal porrskådis, vilket han dessutom är. Det har jag gjort så många gånger att det börjar bli uttjatat, men, fortfarande kul.
WW: Tamdan McCrory (12-2-0) vs. John Howard (11-4-0)
Han den där 193 cm långe ultranörden med helskägg och glasögon är tillbaka. En skön kille McCrory. Howard är en otestad nykomling som gjorde något av ett upset i sin debut. Borde bli en intressant boxningsmatch om inte annat.
MW: Thales Leites (14-2-0) vs. Alessio Sakara (17-7-0)
Ena dagen titelfight, nästa bryskt uppväckt nere på botten av ett fightcard. Hårda bud för Leites. Sakara lever fortfarande på sin svit av matcher som avgörs i första ronden, där den sluggande italienaren varannan gång får spö och varannan gånger knockar. Dana White gillar sånt och håller fast vid Sakara trots 4-4 i buren. Striker vs. grappler och Leites som klar favorit.
WW: Matthew Riddle (2-0-0) vs. Dan Cramer (1-0-0)
Riddle bor kvar hemma hos sin mamma, Cramer hade aldrig gått en fight innan han hamnade på TV. Lägstanivån på TUF-matcherna är inte att leka med.
LW: George Sotiropopulos (9-2-0) vs. George Roop (9-5-0)
Mer TUF. Ser mer och mer ut som en Fight night det här. Han med det bökiga namnet är australiensare. När Roop tillfrågades om vad han ansåg om motståndet, påpekade han att Sotiropopulos har ett coolt namn. Jag tror det säger allt.
WW: Jesse Lennox (14-1-0) vs. Danillo Vilefort (9-2-0)
Två överblivna talanger från WEC som har flyttats över. Det kanske kan räcka med det.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer