Inför UFC 94

Zuffas förmåga att skapa balans mellan sina cards sviker aldrig. Lördagens event är noga genomtänkt, där svaga matcher klämts in som utfyllnad utan att det märks vid en första överblick. De stora fighterna överglänser mer tveksamma matchningar och cardet lämnar inget i övrigt att önska. Som helhet betraktad, är UFC 94 ett måste för alla fans av sporten, vilket inte minst syns på att galan snabbt sålde slut alla platser på burens hemmaplan MGM Grand i Las Vegas.

WW title: Georges St-Pierre (17-2-0) vs. BJ Penn (13-4-1)

UFC kunde ha tagit en liten risk och matchat upp den här superfighten som man hade gjort i proffsboxning. En trygg framtidsinvestering hade lagt bort titlarna och satt en catchweight som neutral spelplan mellan viktklasserna. Istället blir det ”GSP” som riskerar bältet, och Penn som får kliva upp i vikt. Egentligen mer prestigefyllt än nöden kräver, men vem klagar? Det här är den största fighten i sportens historia, om man endast ser till koncentrationen av talang som ställs upp i oktagonen. Tillsammans täcker Penn och St. Pierre in precis allt vad MMA står för.

Kanadas stolthet är något av världens främsta grovjobbare i sporten. Om han saknar något, är det den abstrakta mystik som konkurrenterna på pound-for-pound-listan har. GSP fightas grundläggande enligt instruktionsboken, men gör det bara bättre än alla andra. Snabbare, starkare, bättre timad, mer avslappnad, mer precis. Felfria gameplans och perfekta förberedelser. Han är kort sagt vad alla som tränar MMA, oavsett nivå, försöker uppnå i världens alla träningslokaler och gym. Ingen kommer anklaga underbarnet ifrån Hilo för att vara en arbetshäst av samma klass. Penn är elitgängets slacker, en livsnjutare med lätt blasé inställning. En surfares livsåskådning intryckt i en fighter. Men han vet något som ingen annan kan greppa. En förståelse för gamet som sätter lagarna ur spel. Ett sällan påpekat faktum är att han aldrig förlorat den första ronden. Aldrig. Inklusive kampen mot Machida, bägge fighterna mot Hughes och den klassiska förlusten mot Pulver. Samt inte minst, första mötet mot St. Pierre. Det Penn har i rond ett, har ingen annan, och skulle han kunna sprida det över en halvtimmes fight, har man förklaringen på varför inte ens GSP:s perfektion ger några garantier om seger.

LHW: Lyoto Machida (13-0-0) vs. Thiago Silva (13-0-0)

Symmetrin på pappret är tilltalande, en illusion av den perfekta matchningen. Men trots exakt samma records, nationalitet, längd, och viktklass, finns solklara skillnader. Machida har nått toppen tack vare en unik stil som ingen riktigt listat ut en lösning på. I jämförelse är Silva en rättfram brawler som helt saknar en edge i det här mötet. Lite förenklat byggde Machida hela sin karriär på att plocka isär den typen av fighter som han åter ska möta på lördag. Silva har utlovat att pusha och jaga för få till lite gammal hederlig slagväxling. Med andra ord planerar den unge brassen att göra vad precis vad hans motståndare vill att han ska göra. Det bådar inte gott.

LHW: Stephan Bonnar (14-4-0) vs. Jon Jones (7-0-0)

Stort kliv ner i graden av betydelse. Bonnar har planat ut som en gatekeeper i divisionen och tappade på vägen all hype ifrån succén i The ultimate fighters första säsong. Som burens dörrvakt i -93 kg, har han nu jobbet att testa fenomenet Jones. En 21-årig brottare som för bara ett år sedan testade på MMA för första gången, och nu sitter på UFC:s main card. Det finns inte så många alternativ om den här killen. Antingen är han den mest osannolika talang sporten har skådat, eller en lyckad kombo av viss talang, timing och tur, redo att gå rakt in i väggen när han för första gången möter en någorlunda högt rankad motståndare.

WW: Karo Parisyan (26-5-0) vs. Dong Hyun Kim (11-0-1)

Burens kaxigaste armenier hade inte mycket respekt att erbjuda ”Stun gun” Kim inför lördagen. Övertygad om att han kommer vandra rakt över den koreanske judokan, begår kanske Parisyan samma misstag som han tidigare gjort vid upprepade tillfällen. Självförtroende är en tillgång. Att ta ut segrar i förskott brukar däremot vara mindre lämpligt. Kim står inför ett stort test, men samtidigt sitt livs chans att klättra högt på welterviktens skyhöga rankinglista. Mycket judo i buren blir det oavsett, med clinchdueller att se fram emot.

LW: Nate Diaz (10-2-0) vs. Clay Guida (24-6-0)

Kultmatch. Inte bara en utan två killar som struntar blankt i saker som stilpoäng, vårdat utseende, records hit och dit, civiliserat beteende, social talang eller en sån sak som att vinna för den delen. De gillar att slåss, mer än något annat, och hade antagligen gjort det för en hundralapp om det var så. Mindre snack och mer verkstad, i en fight som går på ren glädje över chansen att banka på en likasinnad kollega. Kan omöjligt gå fel det här.

WW: Jon Fitch (21-3-1) vs. Akihiro Gono (28-13-7)

Snudd på mismatch. Gono lider svårt av den traditionella bushidomentalitet som effektivt håller på att avsluta karriären för japanska old school-fighters. Bred teknisk talang, med mycket kreativitet både stående och på backen. Men även en total avsaknad av gameplans, strategi och vinnarskalle. Han har sänkt Salaverry med historiens snyggaste snurrspark, och gått stendöda decisionmatcher mot helt okända journeymen. En skön snubbe med en arsenal av häftiga tricks, men så långt ifrån västerländsk idrottsdisciplin man kan komma. Inte riktigt rätt egenskaper för att möta en defensivt fläckfri, metodisk och outtröttlig maskin som Fitch.

LW: Manny Gamburyan (10-4-0) vs. Thiago Tavares (17-3-0)

Vinna eller försvinna, lite så. Den sympatiske armeniern Gamburyan har ett seriöst problem med den efterhängsna otur som han inte lyckats skaka av sig. Ibland känns det som om högre makter inte vill att han ska lyckas. Före detta framtidshoppet Tavares lider av sin egen barnsjukdom. Han har all önskvärd teknik, ett överflöd av rutin och grym fysik. Men strategiskt brister det. Match efter match fastnar han i någon slags sparringsession som visserligen är klanderfritt imponerande på alla distanser, men utan killer instinct när det behövs. Med oroväckande många förluster som borde blivit segrar, är det hög tid att visa stabil form. Får båda.

WW: Chris Wilson (13-4-1) vs. John Howard (10-4-0)

Wilson kan enklast beskrivas som en något sämre variant av Jon Fitch. Det borde räcka väl för att ge nykomlingen Howard en kalldusch till debut. Debutanten är hygglig stående, men har fått stryk av betydligt sämre namn än vad som väntar på lördag.

LHW: Jake O’Brien (10-2-0) vs. Christian Wellisch (9-3-0)

Utfyllnad. Två före detta tungviktare som försöker sig på en lägre vikt för att hänga kvar. Brottaren O’Briens största merit var att spela rollen av skruvstäd för en mördande trist decision över Heath Herring. Wellisch är i jämförelse en ganska mediokert allsidig slagskämpe utan mer än stryktålighet som anmärkningsvärd egenskap.

WW: Matt Arroyo (3-2-0) vs. Dan Cramer (0-0-0)

Två bortglömda TUF-karaktärer på studiebesök i den riktiga buren. I dokusåpan profilerades Arroyo som ”jiu jitsu-fenomen”, vilket han eventuellt kan leva upp till när han möter en kille som Cramer, vars främsta egenskap som lyftes fram i TV-rutan, var att han ser bra ut.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!