Efter UFC 84 – Ill will

Ill will är redan omtalad som en av UFC:s bästa galor någonsin. Det var en kväll befriad ifrån tvivelaktiga avslut och halvhjärtade prestationer. De kom, de fightades, och det kändes som rätt män segrade.

Så värst mycket illvilja fanns inte på ”Ill will” när dammet hade lagt sig. Frågetecken rätades ut och rivaliteter punkterades med det tillfredställande resultatet för publik och tittare. Kanske borde eventet kallats ”Welcome” istället.

Buren välkomnade ett gäng med hungriga debutanter där ingen visade den tveksamhet och stelhet som ofta sabbar chansen för nykomlingar. [b]Rousimar Palhares[/b] (8-1) plockade ner, buntade ihop och drog ut veteranen [b]Ivan Salaverry[/b] (12-7) med en lätthet som fick mellanvikten att stanna upp. Den kompakta grapplern ifrån BTT såg först förvånad ut, sedan vilsen en sekund, varefter han började skutta runt och jubla. Salaverry har aldrig fastnat i en submission tidigare. Nu gjorde han det på 2:36 i första.

Judokan [b]Dong Hyun Kim[/b] (10-1-1) visade sig vara helt rätt man på rätt plats i UFC.s welter. Brittiske [b]Jason Tan[/b] (5-3) är inte en utövare av världsklass, men Kims kontroll var inte mindre imponerade för det. Högt tempo, säkra nedtagningar och toppkontroll malde ner britten tills Mazzagatti tyckte att det fick räcka i början på rond tre.

Publiken välkomnade varmt [b]Jon Koppenhaver[/b] (5-2), men [b]Yoshiyuki Yoshida[/b] (10-2) välkomnade sig själv med att elegant kasta, kontrollera och strypa ”war machine” till sömns. Allt inom 56 sekunder, där den japanske welterviktaren hade full kontroll hela tiden. Weltervikten fick just två nya utmanare ifrån Asien, Yoshida och Kim, som höjer nivån på den redan talangspäckade divisionen.

[b]Shane Carwin[/b] (9-0) presenterade sig ännu snabbare. Bjässen ifrån Colorado siktade med ett-två-kombinationer, fann avstånd och träffade [b]Christian Wellisch[/b] (8-4) rätt på hakan sådär som det brukar se ut i filmer. Tandskyddet flög åt ett håll, Wellisch säckade ihop åt det andra. 46 sekunders punktering. Dana White blev så impad att han utlovade en extra bonus till debutanten.

Han är ung, kaxig och krigar med hjärtat. Obesegrade [b]Thiago Silva[/b] (13-0) växer i buren med varje match. Europeiska brassen [b]Antonio Mendes[/b] (14-2) chockstartade med en spark som fick Silva att tumla omkull, men den yngre av de två brassarna kämpade sig beslutsamt tillbaka och kunde briljera med sin markkontroll och ground’n’pound för en TKO efter 2:24. Silva reste sig, blängde på sitt offer, gick fram till kameran och ryckte på axlarna innan han drog tummen över halsen. Drygt och arrogant, men på något sätt får han det att se snyggt ut, unge Silva.

Kroaten [b]Goran Reljic[/b] (8-0) tryckte till [b]Wilson Gouveia[/b] (10-5) med pannan på invägningen (ryktet om en ”skallning” var något överdrivet), och de två nuddade inte handskar när fighten började. Rivaliteten bottnade i skriverier på Internet, vilket numera tycks vara standardmodellen för att reta upp UFC-fighters. I vilket fall blev det en match att minnas. Southpawn Reljic var ruggigt lik sin mentor Mirco Filipovic, och avlossade enskilda attacker med vänster ben och arm som hade gjort ”Cro Cop” stolt. Brassen tog det med ro, och kontrade sig tillbaka in i matchen. Just när det verkade som att debutanten var på väg att krokna i början på rond två, vände allt på några sekunder och Gouveia dråsade ihop och blev utslagen.

[b]Wanderlei Silva[/b] (32-8-1) tog saken i egna händer och välkomnade sig själv tillbaka till en svunnen tid. Det fanns inga nya gameplans, rakare slag eller mer genomtänkta strategier. Full fart framåt, med vevande armar tills [b]Keith Jardine[/b] (13-4-1) sov på canvasen. Följt av kyssar till kameran och apvrål uppe på burkanten. Det var Silva ifrån förr, orginalet, och i en handvändning erövrades publikens hjärtan som om det varit Saitama Arena runt 2002. 36-sekundersknocken lämnade Jardine utslagen i över fem minuter, men den forne prisjägaren uppgavs senare ha lämnat sin hjärnröntgen med positivt besked.

Under en kväll med så många nya ansikten fanns även en avskedsmatch med ett gammalt. Elva år har han bott i buren, och nu skulle [b]Tito Ortiz[/b] (15-6-1) avsluta sitt förhållande med UFC, med att försöka knäcka nöten [b]Lyoto Machida[/b] (13-0). Och nog försökte veteranen så gott han kunde. Men det blev ännu en seger för ”Ryotos” hit-and-run, där han undvek precis allt som Huntingtons bad boy försökte göra, och kontrade precis lagom mycket för att ro hem en decision. Publiken gnällde, Ortiz blev frustrerad, men i slutändan kan ingen komma ifrån faktumet att Machidas stil vinner. Gång på gång.

Kvällens avslutning blev en värdig sådan. [b]B.J. Penns[/b] (13-4-1) möte med [b]Sean Sherk[/b] (32-3-1) hade sina likheter med matchen innan. Det blev en seger för den smarta, tekniska fightern, över den fysiske och starke. Även om Penn inte springer efter att ha träffat, vilket gjorde stor skillnad i ljudvolymen på läktarna. Efter ett inledande, misslyckat nedtagningsförsök valde Sherk bort sin brottning och utmanade på boxning istället. Penn, avslappnad och fokuserad, föll in i rytmen som hans utmanare valt, och började plocka isär ”the muscle shark” med sin jabb och enstaka högerslag. Sherk vevade tillbaka, med explosiv kraft i sina väldiga armar, svingandes efter Penns ansikte. Men det blev mest luftträffar, och även när nävarna nådde sitt mål rubbades inte lugnet och kylan i underbarnet ifrån Hilo. I slutet av rond tre kunde Penn avgöra med ett knä och knyta bältet av odisputabel storhet kring midjan. Med mikrofonen i hand utmanade han sedan George St. Pierre, till publikens vrål av uppmuntran. Penn må vara pånyttfödd och mer seriös, men hans motivation kräver fortfarande större utmaningar, även om de ligger bortom hans viktklass.

På presskonferensen efteråt hade alla taskiga vibbar ersatts av försoning. Reljic och Gouveia utbytte respekt, Penn bjöd in Sherk till Hawaii, båda Silvas visade tacksamhet och respekt för motståndet. De enda som inte klarade av att bli polare igen, var Dana White och Tito Ortiz, som käbblade på. ”Vi måste träffas och prata som två vuxna människor, vilket vi tyvärr inte är”, konstaterade White för den skrattande pressen. Än tycks inte den sagan vara slut.

Bonusarna som delades ut låg på generösa 75.000 dollar. Silva (Wanderlei) fick för bästa KO. Debutanten Palhares femdubblade sitt arvode med priset för bästa submission. Gouveias och Reljics match fick priset för kvällens bästa, med två bonusar utdelade till de båda krigarna.

Resultat övriga matcher:

[b]Rameau Thierry Sokoudjou[/b] vann på TKO mot [b]Kazuhiro Nakamura[/b], sedan japanen skadat knäet efter en hård nedslagning i slutet på rond ett.

[b]Rich Clementi[/b] fick en solklar poängseger med 2-1 i ronder, sedan hans kontroll över nedtagningar avgjort det jämna mötet mot britten [b]Terry Etim[/b].

Text: Andreas Bruzelius

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Kommentarer