Dags för MGM Grand och viva Las Vegas. Lättviktstiteln står på spel med svallande heta känslor bakom. En åldrande slagskämpe gör ännu ett tappert försök på att blåsa liv i sin karriär, och Huntington beachs meste bad boy tackar för sig med en kamp mot burens märkligaste fighter.
”Ill will” låter som något halvtaskigt ifrån 80-talet med van Damme i huvudrollen, men efter 84 galor är det mycket begärt att varje event ska få ett bra namn. Det syftar i vilket fall, om man vågar tro hypen, på ordkriget mellan Penn och Sherk. Den senare var mästare, torskade för steroider, svor att han var oskyldig och blev bitter. In kom Penn, snodde titeln och skrek inför en lyrisk Londonpublik att ”Sherk, du ska dö”. Sedan har det tjafsats på. Men om något illustrerar ”ill will” på galan, är det nog snarare Dana Whites uttalande om att han sannerligen hoppas att Ortiz får spö i sin avskedsmatch.
[b]Lightweight title: BJ Penn (13-4-1) vs. Sean Sherk (35-2-1) [/b]
Stilkrig som går bortom det vanliga upplägget med brottare vs. striker vs. grappler. Detta är matchen mellan bohemen som fightas på känsla, mot grovjobbaren som byggde framgång av disciplin och hårt arbete. Tycka vad man vill om Penn, de som inte ser mannen från Hilos gudabenådade talang har missat något. Det räcker med att se första ronden i vilken match som helst, även de fyra han förlorade. Han har överlägset dominerat de första fem minuterna mot alla han mött, i fyra olika viktklasser. Ingen annan fighter kan visa samma kontroll över gamet som Baby Jay när han är på topp. En topp som dessvärre är ostadig, och ofta faller offer för bristande motivation, kass kondis och vad som liknar ren tristess. Sherk är hans motsats, en endimensionell maskin som gärna hade gått 10-rondare om han bara fick. Frågan är inte var den här matchen hamnar rent fysiskt, utan var den hamnar mentalt. I Penns värld där ingen hänger med, eller i Sherks, där ingen orkar stå emot.
[b]Light heavyweight: Wanderlei Silva (31-8-1) vs. Keith Jardine (13-4-1) [/b]
Ny brawler på väg upp i leden möter gammal brawler i brant utförsbacke. Stor underhållning utlovas. Silva befinner sig i en ovan sits inför mötet. Sluggern ifrån Curitiba byggde sin karriär på att vara bully och skrämma livet ur alla han mötte, och tvinga ner sina offer på defensiven. Det höll bara så länge han var skrämmande, vilket tre förluster på raken talar emot. När Jardine, peppad ifrån segern mot Liddell, kliver in i buren kommer han knappast vara rädd. Hungrig däremot, på att säkra ännu en skalp hos den förra generationens hjältar. Antagligen hade Silva kunnat dominera matchen om han tillät sig gå på en double leg eller två. Men gamla hundar vill inte lära sig sitta och läder kommer flyga i vad som kan bli yxmördarens sista strid.
[b]Light heavyweight: Wilson Gouveia (10-4-0) vs. Goran Reljic (7-0-0) [/b]
American Top Teams Gouveia är en svårplacerad herre. Officiellt är han främst en grappler, men han vann sin senaste på KO. Det var dessutom en smäll från ingenstans, efter att Gouveia blivit utklassad på marken av Jason Lambert fram tills de sista fem sekunderna av matchen. Kroaten Reljic gör sin debut i buren och har mycket att backa upp den med. Som träningspartner till Cro Cop och Roger Gracie, med ett obesegrat record, är nykomlingen ett intressant ämne. Reljic har en vinnarskalle av rang, och är av det tystlåtna självsäkra virket. Men han ställs mot den mest oförutsägbare av UFC:s lätta tungviktare, och då kan allt hända.
[b]Light heavyweight: Tito Ortiz (16-5-1) vs. Lyoto Machida (12-0-0) [/b]
Det ligger något väldigt sorgligt över den här avskedsföreställningen. Ortiz kommer lämna UFC vad som än händer, och då talar vi om en man som aldrig ens gått en amatörmatch någon annanstans. Han är UFC, han bor i UFC, och Dana White vill inget hellre än se honom försvinna. Det hör till saken att ”Huntingtons beach bad boy” (ett namn han för övrigt snodde av Tank Abbot), inte klarar av att vara tvåa. Torskar han på lördag förlorar han allt. För ”Ryotos” del handlar det i vanlig ordning om att bevisa att den där luriga poängkaraten han kör i buren, faktiskt funkar. Igen. För trettonde gången. Eftersom fansen fortfarande inte riktigt vågar tro på det där han sysslar med.
[b]Light heavyweight: Thiago Silva (12-0-0) vs. Antonio Mendes (14-2-0) [/b]
Tolv raka vinster varav tio på KO. Det är svårt att inte gilla Silva, och så har han ju helt rätt efternamn för jobbet också. Genom att spöa sönder hypen som hette Houston Alexander, tog ATT:s främste knockoutartist Alexanders plats som burens nya publikfavorit på de där bänkraderna som vrålar efter blod och medvetslöshet. Inget roligt utgångsläge för debutanten Mendes som aldrig mött någon på A-nivå förut. Passande nog är de båda thaiboxare med ursprung i Brasilien, så aporna på den där bänkraden lär bli nöjda.
[b]Middleweight: Ivan Salaverry (12-5-1) vs. Rousimar Palhares (16-1-0) [/b]
Hur lyckas Salaverry hänga kvar? Här är mannen som gått 3-3 i buren och fått en match bortplockad ifrån en TV-sändning eftersom den ansågs sövande tråkig. Fint exempel på vad amerikanerna kallar en ”under achiever”, en som har alla förutsättningar men aldrig lyckas göra något av dem. Vinna eller försvinna borde vara läget mot nykomlingen Palhares, en vass grappler ifrån Brazilian top team. Trivial information: innan de här killarna blev fighters var amerikanen socialassistent och brassen bonde. Om inte det skapar motivation vet jag inte vad som hjälper.
[b]Light heavyweight: Rameau Sokoudjou (4-2-0) vs. Kazuhiro Nakamura (11-7-0) [/b]
Det blir en gemensam walk of shame in till buren för de här två, samtidigt som Dana White gnuggar händerna och tänker att: ”Just det, vad var det jag sa.” Två stjärnskott ifrån PRIDE som blev platt fall fiasko när de testade lyckan i buren. ”Soku” kan visserligen knocka elitfighters på tio sekunder, men han kan också ligga hjälplöst på rygg och flämta i en kvart visade det sig. Nakamura gick ifrån orädd, driven och lovande, till något blekt och anonymt. Judo mot judo är det stilmässiga upplägget, men killarna kommer behöva släppa lös betydligt mer än så om de vill stanna kvar.
[b]Lightweight: Rich Clementi (39-12-1) vs. Terry Etim (10-1-0) [/b]
Clementi tycker inte han får någon kärlek, och kallar sig ömkande för “no love”. Men att gå 4-3 i UFC och utstråla dryghet rekryterar inte nya fans. Liverpools slanke grappler Etim är i jämförelse en riktig charmknutte, som fightas på det där passionerade sättet som endast britter kan. Stark fördel till amerikanen på pappret, men frågan är om inte publiken kommer ge sin kärlek till utlänningen för omväxling skull.
[b]Welterweight: Jon Koppenhaver (6-1-0) vs. Yoshiyuki Yoshida (9-2-0) [/b]
”War machine” Koppenhaver visade i en säsong av TUF att han inte kommer vinna några nobelpris inom en snar framtid. Men det klassiska kriget mot polaren Rollins vann däremot publikens hjärtan. Räkna med publikstöd mot debuterande hypen Yoshida. ”Zenko” anses vara en dold hemlighet på den japanska MMA-scenen, men än har inte den hårdslående judokan ifrån ”Tokyos gulingar” (hans team heter verkligen så om man översätter det) tagit en stor seger.
Cardet avrundas med två matcher som ser väldigt undercard ut. Britten [b]Jason Tan[/b] (5-1-0) varade en minut mot Marcus Davis i sin debut, men får en chans till mot en lovande korean med namnet [b]Dong Hyun Kim[/b] (9-0-1). Kan bli roligt att höra Bruce Buffer läsa upp det förresten, med tanke på vad ”dong” betyder i USA. Sist men störst, i kroppsmassa räknat, har vi en tungviktskamp. [b]Christian Wellisch[/b] (9-2-0) som gått 2-1 i buren utan att riktigt imponera utgör ena halvan. Den andra är [b]Shane Carwin[/b] (8-0-0), ett 120 kg tungt monster till man som skrapat ihop idel vinster i mindre shower runt om i USA. Ingen taskig matchning, men tungvikten i UFC har på alla sätt som är fel börjat likna samma division i proffsboxningens värld.
Text: Andreas Bruzelius
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer