Vad är coaching egentligen?

De tränare jag ställt denna fråga till, oavsett idrott, har oftast inte funderat så mycket över vad det är för skillnad på att vara instruktör eller tränare och att vara coach. Vilket inte är så konstigt eftersom översättningen av det engelska ordet coach till svenska blir tränare. Då jag istället frågat om de ser någon skillnad på hur de agerar när de ”coachar” nybörjare och elitutövare har svaret oftare visat på vissa skillnader. Ibland inte. Frågan är då: finns det något värde i att se vad det kan vara för skillnad på att ”coacha” nybörjare och elitutövare? Och för att spetsa till det ännu mer, är det någon skillnad på att ”coacha” under träning och vid tävling?

Svaret på frågorna ovan är enligt vad jag lärt mig: ja… Först några exempel från min egen erfarenhet. Redan tidigt lärde jag mig en del om tränarrollen från kurser inom Budoförbundet och framför allt från olika tränare jag hade inom Karate, Ju-Jutsu, Kick- och Thaiboxning här hemma och i Japan, USA och Thailand. Precis som de flesta lär sig hur de skall agera som tränare. En av de viktigaste pedagogiska lärdomarna fick jag redan som 16-årig instruktör i Ju-Jutsu – förklara anledningen till hur en teknik skall utföras så mottagaren förstår… något som gick helt emot vad de asiatiska tränare jag tränade för gjorde. Men det hindrade inte mig från att blanda en Japansk – Thailändsk – Svensk pedagogik utifrån dessa kulturer.

Men inte förrän jag började plugga prestationspsykologi i mitten på åttiotalet, och något år senare coaching, upptäckte jag en hel del saker som påverkade mitt sätt att agera som tränare till att bli vad jag kallar att vara coach. En första lärdom handlar om hur vår hjärna fungerar. För att kunna utföra en teknik behöver vi kunna föreställa oss hur den skall utföras, vi behöver kunna se eller känna i kroppen hur den skall utföras. Det är det instruktionen handlar om, att förmedla hur utförandet går till. Sen provar fightern tekniken och tränaren ger feedback på hur utförandet såg ut. Jag hade som de flesta tränare lärt mig att rätta till de fel jag såg… genom att påpeka vad som var fel. Det jag insåg var att för att kunna utföra och förbättra tekniken bör den inre föreställningen eller ”filmsnutten” förbättras. När jag som tränare påpekar vad fightern gör fel, riskerar jag att förstärka fel föreställningar eller redigerar in fel utförande i utövarens inre visualisering.

När jag utbildar coacher och vi diskuterar feedback får jag ofta frågan om inte den aktiva måste få veta vad den gör fel? Mitt svar är att det beror på… om den aktiva absolut inte förstår vad den skall förbättra kan det vara av värde att förklara vad som är fel, men bara som en sista utväg. För att undersöka hur det fungerar att istället för att rätta fel, bara ”rätta rätt” (= förstärka vad fightern kan förbättra) provade jag att konsekvent bara tipsa om förbättringar under en tvåveckors period. Det kunde låta så här: ”Vrid in höften lite mer”. För varje förbättring gav jag också beröm: ”Bra där var höften med, kände du skillnaden i tillslaget?”

Efter att ha testat att ”rätta rätt” och berömma jämförde jag vad som hänt under den perioden, med hur lång tid det normalt tog för eleverna att lära in en ny teknik. Det visade sig att det tog ungefär hälften så lång tid att lära sig en ny teknik. Samtidigt tyckte de som tränade att det var roligare och att deras självförtroende växte i takt med att de hittade rätt teknik, men också för att de kände att de hade ett positivt stöd under inlärningen (”rätta rätt” och ge beröm). Vartefter utvecklade jag sättet att återkoppla till hur tekniken fungerat i en övning till att också omfatta att hjälpa fighterna att själva tänka till och komma underfund med vad de behövde rätta till. Det kan låta så här när en fighter tränar en rak höger som exempel:

Ok det ser i grunden bra ut, vad skulle du kunna göra för att få lite mer tryck i tillslaget?
Mmmm vrida in höften lite mer…
Ok testa… hur kändes det?
Jag fick mycket mer tryck nu…
Eller hur, vad kan du mer göra för att få till ännu mer kraft?
Hmm, jo jag kan vrida in kroppen lite mer…
Bra, där satt den! När du både får med höften och vrider in överkroppen lite mer ökar du kraften en hel del, med hur många procent skulle du tro?
Ja minst 30-40 procent känns det som…

Ja, ja har en del sagt, när man tränar en mycket erfaren elitutövare kan ju det där fungera… vilket ju samtidigt besvarar hur en skillnad i att träna nybörjare mot att coacha eliten kan se ut. Samtidigt menar jag att detta kan man börja med ganska tidigt. Förenklat skulle man kunna säga att i steg ett för nybörjare instruerar man, visar och beskriver hur tekniken skall utföras. Eleverna testar och du ger feedback genom att ge tips om förbättringar: ”Vrid in höften… Sträck ut armen…”, d.v.s. ”rättar rätt” och ger beröm. Redan i steg två skulle du kunna börja att återkoppla genom att ställa frågor. Vilket mycket väl kan vara andra, tredje eller fjärde gången någon tränar en teknik och de redan fått de grundläggande instruktionerna! Förutsatt att du vill att de skall börja tänka själva, d.v.s. förstå vad de behöver göra för att få tekniken att fungera. Ett exempel från Haninge Coach Academy’s kurs Ledarskap och Coaching, From Good to Great som vi avslutade här om lördagen beskriver ganska bra vad som kan bli effekten av att ställa coaching-frågor. När jag träffade deltagarna efter kursomgång ett frågade jag vad de tagit med sig från det första kurstillfället där vi pratat och övat på mycket av det som är beskrivet i paragraferna ovan. En av deltagarna, som jag anser har gått från tydlig kampsporttränare till mer av en coach, gav mig svaret:

– Jo jag har testat att ställa mer frågor och det har verkligen fungerat. När jag visat en teknik frågade jag gruppen (som bara tränat någon månad), vad såg ni i tekniken jag visade som är viktigt att tänka på när ni tränar den? Eleverna hade förstått tidigare instruktioner och såg därför och kunde svara på coachens fråga. Det han var mest nöjd med var ändå den feedback han fick av flera i gruppen efter passet: ”Det här var det roligaste passet vi varit på…”. ”Tack för en jättebra träning…”

Det viktiga med detta sätt att jobba är att få eleverna att tänka själva och snabbare verkligen förstå vad tekniken går ut på. I början handlar det mer om att de repeterar tidigare instruktioner de fått för att upprepa dessa och påminna sig om vad de behöver vara medvetna om när de tränar in tekniken. Senare handlar det mer om att komma till egna insikter om vad de behöver förbättra. Detta skapar både en effektivare inlärning och fighters som senare kan tänka själva och ta snabba beslut. Framför allt snabba intuitiva beslut mitt under match. Tror du det har någon betydelse för deras utveckling och möjlighet att nå eliten?

Om svaret på den frågan är ja, då kommer du förhoppningsvis vara intresserad att läsa mer om coaching i nästa artikel här i Fightermag.

Vad skillnaden är på att coacha under träning och match bygger bland annat på hur vi kan träna fighters att bli bättre på att ta snabba intuitiva beslut under match. Vilket ger en vink om att det vi gör på träning bör bygga upp både tekniken och den mentala förmågan att få ut tekniken i match. Men frågan om vad skillnaden är på att coacha under träning och match är inte besvarad, även om det finns antydningar om vad för skillnader det kan vara i denna artikel… Mer om det i nästa artikel.

Po Lindvall
Master Practitioner Coach (EMCC)

EMCC Vice President Research

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!