Krönika: Möller på resande fot

Av: Niklas Möller

Att träna utomlands

Då var det dags att bege sig iväg ett halvår som utbytesstudent vid Stevens Institute of Technology i Hoboken USA. Studierna i sig har aldrig oroat mig. Man kan direkt ana skolupplägget med att man väljer ett par kurser, sedan införskaffar man sig en hög med böcker. Man pluggar sedan till och från och slutligen kommer en tenta och man är klar, simple as dirt. Men hur kommer det att bli när man ska träna kampsport utomlands och hur kommer folk att se på en?

På Berserk MMA pratar coacherna alltid mycket om kärnan kring ödmjukhet och respekt, samt att alla är välkommen oavsett sexuell läggning och etnicitet och bakgrund. Detta kanske kan kanske låta främmande för den oförstående som inte sysslat med kampsport, då macho-kultur och pennalism kan tänkas vara det som dominerar. Men tro mig, på Berserk är vi oss själva, ödmjuka och familjära, i buren är vi fighters. Väl på plats började jag göra lite efterforskning genom att googla olika gym. Då fitness-trenden har slagit genom på bred front så finns det en uppsjö alternativ och varianter på gym att välja på. Mest träffar får man på termer som; Box-fitness, MMA combat endurance, Fighter fit training med mera. Inget ont menat kring detta upplägg som träning, men som fighter är detta inte vad jag sökte efter. Något som har blivit otroligt populärt är att stora organisationer ofta står bakom gymmen, så det är lätt att luras att man ska få den bästa träningen genom att gå till ett UFC-fight gym eller Everlast Boxing centre, eller motsvarande. Men detta är endast för den som vill svettas genom att slå på en boxningssäck utan någon som helst teknik under ledning utav en instruktör och discolampor, för en osmakligt hög summa pengar. Sparring och teknik är inte agendan för någon utav dessa aktörer, även fast man kan tro så vid första anblicken.

Efter sex-sju olika besök utav ren besvikelse efter besvikelse så fann jag tillslut i en avlägsen del av Hoboken (ovanpå en biltvätt) nämligen Edge Gym, speciellt känt för sin brottning där bl.a Frankie Edgar, Shogun Rua m.fl genomför sina camps innan match. När jag väl klev innanför dörren så är den första jag möter David Branch. En fighter med meriter som bälteshållare i både Mellanvikt och Lätt Tungvikt i WSOF, svartbälte i BJJ, UFC-kontrakt etc.  Hans blick sög nästan själen ur mig när jag stod där med mina väl inslitna brottardojor över axeln och frågade om det var här man kunde träna kampsport. Tänkte direkt att nu har man tagit sig vatten över huvudet när svaret från Branch var, ”Yeah sure, we are just about to start the first session for tonight.”

För er som inte känner mig som individ och fighter så har jag min bakgrund från brottningen. Jag har vad man kan säga en renodlad Blitzer-stil, där man går rakt på för krig med nedtagning och således stöter jag ofta på problem när jag möter någon med ett sensationellt fotarbete. Det vill säga, känslan infann sig omgående om att jag inte skulle ha en chans mot den här kalibern utav fighters. Nåväl, presenterade mig och fick göra entré på mattan för deras “201 MMA session”. Lyckligtvis så visade det sig att några utav proffsen tog en egen del av mattan då Branch skulle försvara sitt bälte om tre veckor. Trots detta så hade jag fortfarande ingen aning om vad som väntade mig då det fanns många högljudda ungdomar på plats från förorten som stod och munhögg med varandra. Tankarna for runt i huvudet på mig: Hur hårt kommer dessa fighters att köra? Hur är upplägget på passen? Kommer någon överhuvudtaget vilja träna med en blek svensk som står och ser helt tappad ut vid sidan av mattan?

Men när Jeff Marsch, en utav coacherna för Edge kliver in med sina brottarskor förändras stämningen helt. Från att ett gäng kaxiga individer som tuppfäktas verbalt så tystnar alla och välkomnar sin coach och sätter sig i en näst intill perfekt cirkel för genomgång av dagens agenda. Jag inser direkt att Edge har nog en liknande inställning som Berserk MMA, här är alla välkomna och man respekterar varandra. Då jag var ny så ställer sig alla upp och kommer fram och hälsar mig välkommen på mattan med ett fast handslag. De som kom försent fick direkt en belöning utav 100 push-up’s och 50 burpees. Motivet var tydligt, kommer man sent så måste man ta igen förlorad träningstid! Jag kände att jag hade hittat helt rätt gym. Sparringen startar där agendan är offensivt spel där din partner öppnar för attack och du ska direkt svara för att återta initiativet. Parvis rullar vi igång på ett för mig otroligt lugnt tempo. Coach Marsh har lämnat mattan och en Thailändsk boxnings-gud vid namn Gee Lil’Bomb Jay tar över. Han går runt och plockar ut detaljer för alla, visar förbättringar och tips inför kommande hårdsparring.

För mig kändes ”flowet” bra direkt, satte ett par riktigt fina snap-hookes, där man plockar motståndarens jabb, kliver ut för ny vinkel och svarar med en hook där jag avslutar med en tung low-kick. Fick direkt självsäkerhet och möttes respekt av de andra när vi roterade inom paren. Självkänslan satt i varav jag följde upp med ett 201-Grappling pass direkt inpå.
Men vad jag egentligen kom för var att få träna freestyle wrestling fullt ut, då Grekisk-Romersk stil är den klart mest representerade utav de två stilarna i Europa. Efter dubbelpasset så kände jag mig relativt mör men blev ombedd att medverka under nästkommande try-out för freestyle som skulle äga rum nästa dag. Min fysik har känts bra hela sommaren, likaså konditionen… Tills nu. En timma brottning var kravet. Efter 48 minuter intensiv nedtagnings-session kombinerad med riktigt tuff sparring så började kroppen strejka totalt, benen kunde knappt bära mig och nacken kändes som en telefonstolpe. Men målet var nära, endast 12 minuter kvarstod.  Som ett slag i ansiktet så kom Edge’s berömda fysträning upp på agendan, ren brottarfys utan krussiduller med fokus på intensitet och explosivitet. Som om kroppen inte fått nog med stryk redan. Efteråt så stod självfallet de erfarna brottarna som vinnare, näst intill oberörda utav mjölksyran. Själv låg jag utslagen på rygg i en pöl utav svett. Jag tror dock att min insats imponerade då en utav brottarna, Mike hjälpte mig upp och sa ” I do like to see you train with motivation of a Champ, but wrestlers never rests on their back.”

Efteråt tror jag aldrig att jag möts utav så många tack och handskakningar och värmande ord. Alla hälsade på varandra och stannade kvar efteråt för att diskutera allt mellan himmel och jord, precis som hemma på Berserk MMA.

Jag blev helt mållös utav att se så många proffs med meriter som NCAA champions, WSOF bälteshållare etc. ha en sådan ödmjuk inställning till alla deltagare och träningskamrater på EDGE. Jag tror att detta är något som är väldigt genuint för kampsport som helhet oavsett om du befinner dig i Sverige eller på andra sidan Atlanten. I vardagen är vi alla helt normala personer med en karaktär av otroligt stor ödmjukhet och respekt. Man utvecklar en självsäkerhet och man utvecklas med hjälp utav sina träningskamrater som vi inte dömer utefter träningskläder eller bakgrund. Att se varandra utvecklas och få hjälpa varandra under vägens gång tror jag är något som många skulle behöva ta lärdom utav. SÅ vart du än reser och vill träna, så kommer du att känna dig hemma när det kommer till kampsport.

Förhoppningsvis får vi läsa mer om Möllers resa och erfarenhet…

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!