En dag är det dags för den sista matchen, och för Hamid ”Akira” Corassani slutade karriären på sämsta sätt. Här berättar han om de mörka dagarna efter den slutliga knocken i januari 2015, hur han tog reda på vem han var utanför buren, samt vad en XBox och hörnan har gemensamt.
Kampsport kan vara en livslång passion, men en karriär som proffsfighter i de tuffaste fullkontaktsligorna har ett betydligt kortare bäst-före datum. I en tid där vi förväntas lönearbeta minst 40 år av livet är det ett faktum att man inte kan vara aktiv fighter hela den tiden. En naturlig övergång har varit att ta på sig fostran av nästa generations kämpar. Populärkulturen är full av Mr Miyagis och coach Mickeys. Verkligheten har Cus D’Amato, Archie Moore och Yip Man.
Men vad händer i den där känsliga tiden när karriären står vid ett vägskäl? Hur rör sig tankarna hos någon som inte är gammal och grå, men ändå nåtts av insikten att redan för sista gången har stått öga mot öga sekunderna innan match?
I sluttampen av ett soligt MMA-Academy resonerar Hamid ”Akira” Corassani kring detta. Han är just nu en märkbart trött kolloledare efter en intensiv vecka som tränare för entusiaster från alla delar av världen. Nu driver Akira en egen klubb, coachar både amatörer och proffs på tävlingar. Han fullkomligt lyser av engagemang. Det är svårt att tro att bara för några år sedan ville vår första TUF-stjärna inte ens tänka på fighting, än mindre vara på mattan.
– Det var en period där jag inte ens gick ut på två månader, kanske öppnade balkongdörren och tog lite luft. Det var mycket, mycket deprimerande, mycket mörkt. Jag tänkte ”jag kommer inte klara av det här”. Jag pallade inte leva längre. Nu har jag mycket distans till det vi pratar om, men det var tungt, minns Akira.
Bakgrunden var det abrupta slut en annars framgångsrik fightingkarriär gick till mötes på Tele2 Arena, en mörk natt i januari 2015. Inför en fullsatt arena och miljoner i tevepubliken knockades Akira. För tredje gången i lika många matcher. Detta trots att han sista åren hade en teknisk utveckling som gått spikrakt uppåt. Sluggern på The Ultimate Fighter hade bytts ut mot en rörlig och strategisk fighter, skolad av gamets toppcoacher. Nu var det kroppen som inte kunde hänga med längre. Över ett år senare pratar han öppenhjärtat om den sista tiden i UFC:
– Det var en mardrömsgrej i sig själv, jag kände att jag var på väg ut. Jag märker det sista tre matcherna, eller kanske sista fyra från Peralta där någonstans. Jag börjar bli sänkt liksom, av slag jag åt till frukost förut. Hjärnan var bara en gegga. Jag pallade inte mer, jag märkte det i sparringen, man fick flashes och så körde jag hem, allt starkt ljus gjorde ont i huvudet… Det kunde bli suddigt när jag kör och jag fick verkligen fokusera bland alla bilar. Det ville man ju inte erkänna, inte för sig själv heller. Jag går in till matchen och vet egentligen att det är slut.
Vad hände sen?
– Jag blir knockad inför 29 tusen pers. Sen kommer jag in på hotellrummet, via Skype bestämmer jag och mitt ex att det är bäst att jag inte kommer tillbaka till USA. Det tvingade mig att flytta hem till Sverige igen. Det var inte meningen att jag skulle komma hem till Sverige igen. Samma sak som att det inte var meningen att jag skulle bo i New York – jag åkte ju till New York för tre veckors semester. Men livet kastade mig tillbaka till Sverige. Då fick jag helt plötsligt flytta hem till morsan igen, 33 år gammal med en 12 års proffskarriär. Ganska tungt eller hur?
Hur tog du det?
– Karriären är över, knockad inför 29 tusen OCH ett långt förhållande är slut. Min hund är kvar i New York, mina bilar och resten blir bara ren formalia, plus praktiska grejer som ska tas efteråt, och det ska man ha ork till också… JÄVLAR vad tungt och mörkt det blev liksom. Nu har jag inte mått så här bra på sju år – men jag har aldrig mått så jävla dåligt som den där mörka januari månad. Hemma hos morsan, tillbaka i pojkrummet som jag lämnade när jag var 14 år gammal, säger han.
Identitetskrisen var ett faktum, och hade det inte varit för gamla vänner hade kanske MMA-kapitlet i Hamids liv kunnat ta slut där. Så blev det inte, ödet ville annorlunda. Efter ett par veckors isolering började telefonen ringa.
– När de ringde mig sa jag ”nej, jag orkar inte”. Men det ringde igen, och de var ju gamla kompisar så till sist tänkte jag ”vi testar”. Vi började bygga gymmet med våra egna händer. Renoverade och så, allt kändes mörkt fortfarande men så började vända.
– Jag hade varit offentlig, i en TV-serie som flera miljoner sett. Jag hade varit känd i ett annat land, USA med en TV-kultur utan dess like. Vad fan, nu är den tiden borta, vem är jag nu. Behöver jag vara någon? Det var väldigt märkligt, Hamid, vem är han liksom? Hela själen hade borrats upp och det var dags att bygga en foundation på riktigt. Där började polletten trilla ner, jag är ju jag för fan! Jag har familj och vänner, så mycket annat som kan definiera mig och mina värderingar. Men jag var fortfarande fruktansvärt kampsportsintresserad. Jag kände att detta är ju mitt liv, istället för att jobba mot det är det bara följa med och nu sitter jag här.
Hur känner du att rollen som coach påverkar dig?
– Nu tävlar jag genom mina fighters. Jag brukar på skoj säga att nu är det inte jag som behöver ta stryket längre. Jag försöker få dem att göra alla rätt nu, och tävla genom dem. Det är verkligen som att spela Xbox, jag sitter vid sidan och skriker massa koder – det enda som saknas är handkontrollen. Men jag kanske börjar ta med mig en sådan, haha. Det är jävligt kul att se folks utveckling, att fånga de där misstagen jag gjorde. De som fightas, det var jag. Jag står och tittar på mig själv.
FOTO: Mattias Persson
HAMID ”AKIRA” CORASSANI
Årsmodell: 1982. Gör: Huvudinstruktör på klubben Redline i Malmö. Meriter: Proffskarriär i MMA mellan 2007 och 2015, 19 matcher plus 3 i TUF. Tillhörde teamet runt Frankie Edgar mellan 2011 och 2015. Övrigt: Spelar gitarr och talar flera språk flytande.
TIPS FRÅN AKIRA – SÅ BLIR DU EN BRA COACH
1. Släpp allt ego. Det är din fighter som tävlar, du finns där för att stötta med teknik och erfarenhet, inte för att synas själv.
2. Var ärlig med vad du kan och inte kan. Alla kan inte vara experter på allt. Som coach har du troligen varit med längre och har kontakter. Hjälp dina fighters med nätverk för att lära sig mer, istället för att isolera er för er själva.
3. Brinn för det du gör. Fullkontaktssport är inte utan risker, du är skyldig dina fighters ditt fulla engagemang. Det är en plikt att göra sitt bästa även om man har en dålig dag.
– Det här är på riktigt, som coach borde du svalt ditt eget ego för länge sen. Du får peka på en annan klubb och säga ”jag är ledsen du har blivit sönderslagen dina tre senaste matcher, snälla gå till de där, de vet vad de håller på med”. Varför skulle inte coacher ha licens? Det tycker jag, säger Akira.
TIPS FRÅN AKIRA – SÅ HITTAR DU RÄTT KLUBB
1. God stämning. Luktar det dålig stämning och är tryckt när du först kommer ner på en klubb? Risken är att det sprids ovanifrån. Klubbkultur är ofta något som byggs från toppen och ned. Den sociala miljön är viktig för att orka lägga timmarna som krävs.
2. Personkemin. Funkar du med dina träningskamrater och tränare? Det är ingen tillfällighet att många av de största har haft nära relationer med sina tränare. Att klicka med sina coacher är viktigt, det är ju dem du måste lita på när det börjar dra ihop sig för match.
3. Vad säger resultaten? I slutändan ljuger inte siffrorna, lyckas en klubb under lång tid prestera på hög nivå finns med säkerhet ett recept som fungerar.
Kommentarer