I dagens debattfyllda samhälle så kommer ofta säkerheten på fråga när det gäller kampsporter. Vi tar en närmare titt på boxarens mest uppskattade, och ouppskattade, vän. Domaren.
Föreställ dig två människor som tränar minst åtta pass i veckan. dag ut och dag in övar de på att slå, stå och hitta luckor i den andres försvar. Dessa fighters tar sina kunskaper till en högre nivå genom tävling. De utsätter sig själva för risker och extrem stress genom att kliva upp i ringen och möta sin motståndare.
Hur hade det gått om man inte hade haft en domare involverad? Hur hade det varit om utövarna inte hade haft ett par externa ögon som objektivt, och stressfritt, bedömer hälsa, tecken på omtöcknat tillstånd och ännu viktigare tittar utövaren i ögonen för att se om de är ”närvarande” eller om de är skadade och riskerar att skadas svårt om kampen får fortsätta?
Förr i tiden så kunde matcher hålla på i flera timmar. Det var så blodiga affärer att England till slut förbjöd pugilismen. Det var inte för ens ett regelverk kom till som boxningen kunde ta mark bland gemene man igen. Och domarens roll blev oerhört viktig. Utvecklingen från att se till att boxarna ”boxades” till att skydda dem mot skada har gått fort. Det var inte längesedan en viss Ingemar Johansson blev uttömd av en domare för att han ”boxades fegt”. Någonting som senare reviderades efter hans seger mot Floyd Patterson.
Det har funnits exempel, bra och dåliga, på domarens viktiga roll i modern boxning. Matchen mellan Denis Lebedev och Guillermo Jones är ett klassiskt exempel på boxning ”gone wrong”. Med en domare som fullständigt ignorerar säkerheten för kombattanterna mot fansens och omvärldens tryck. Detta skadar givetvis sportens rykte men vad som är än värre är att risken mot en medmänniskas hälsa ökar hundrafalt.
Ett oerhört bra exempel är matchen mellan Carl Froch och George Groves i November 2013 då domaren, Howard Foster, stoppade matchen i nionde ronden. Till historien hör att Groves hade dominerat Froch i de nio första ronderna, med en nedslagning i första ronden. Alla var med på att Groves var på väg att chocka världen. Då helt plötsligt exploderar Froch med en serie som får upp Groves på repen. Vad som sedan följer, och vad världen ser, är att domaren helt plötsligt stoppar matchen i favör till Froch. Mannen de kallar för ”The Cobra”.
Jag var själv rätt tveksam till beslutet och dömde ut det. Men efter en genomgång med en boxningsmentor och att noga ha kollat på filmerna så kan man se att Groves ben är ostadiga och att han vacklar mitt i slagserien. Det man inte ser är hans ögon, som domaren Howard Foster ser tydligt från sin vinkel. Han bedömde här att Groves var i sådan form att han inte kunde försvara sig och att han riskerade stor skada. Jag hyllar Foster för hans modiga beslut att stå emot vad alla andra tycker och göra sitt jobb, att skydda boxarna. Kanske räddade han Groves karriär och viktigare, hans liv. För när man hamnar i en utsatt situation med en av de hårdaste, och precisionsslående, boxarna i världen så är det lätt att bli skadad.
Så den viktigaste moralen i denna historien, som tränare, utövare och åskådare är att inse att domaren fyller en oerhört viktig roll, det är hans/hennes jobb att se till att säkerheten för boxarna är optimal. Och som domare är det viktigt att komma ihåg att du gör ingen en tjänst om du låter matchen fortgå för länge. Det är även viktigt att ge våra domare en eloge för det tryck de utsätter sig för genom att kliva upp i ringen. De får utstå mycket med skrikande fans, skrikande tränare och missnöjda boxare. Kom ihåg att de finns där för dig. Åskådaren, tränaren och utövaren.
Tack till domarkåren som gör sitt jobb!
Innan stoppet så räknade jag till 25 rena träffar mot Groves huvud av Froch. Här är stoppet i slow-motion.
Kommentarer