Idoler och förebilder måste man ha som ung boxare. De behöver inte vara de allra största namnen som Muhammad Ali, Mike Tyson, Sugar Ray Leonard och Marvin Hagler som de flesta i min generation hade som ”hjältar”. Jag gillade dem också såklart men de ikonerna och deras otroliga meriter på andra sidan Atlanten i en avlägsen proffs-värld som inte ens existerade i Sverige (som t.o.m. var förbjuden) kändes så fjärran, och mer eller mindre ouppnåeligt i min begränsade värld.
De stora boxningsklubbarna nyttjade Lisebergshallen flitigt!
Jag tränade och tävlade i boxning på 80-talet (1984-1990) då YouTube och streamingtjänster inte existerade. Ville man se boxning fick man göra det på plats, live och som göteborgare då oftast i boxningstäta ”Lisebergshallen” (numera riven och förpassad till de sälla jaktmarkerna) när Hisingens BK, Majorna BK eller min egen klubb, Redbergslids BK arrangerade galor i den klassiska handbollsarenan.
Det var inte super-ofta men när det hände var det riktiga höjdpunkter / glädjestunder för en ung ambitiös boxare som undertecknad. Mina första verkliga idoler var de som fick möjligheten att boxas i Lisebergshallen inför publik. På den allra största av idrottsscener i Göteborg. Det var min stora dröm och ett givet mål på vägen, att någon gång få boxas i den hallen och visa upp mina färdigheter där. Det var en strävan redan från tidig ålder.
Det var ju där mina verkliga hjältar visade upp sig och på just den scenen som de förkroppsligades. Det var där, på de galorna, jag hämtade motivation och inspiration, nödvändig för att orka träna vidare. Jag minns de där kvällarna i Lisebergshallen med hjärtlig värme och stor glädje. Det var ofta på tisdagar vill jag minnas. Den vita tavlan ovanför hallen hade texten ”Boxning” och tiden förstås (19:00). Budskapet lyste extra starkt där i höstmörkret för en boxningsintresserad yngling. Ibland tog jag spårvagnen till Korsvägen tidigare på dagen bara för att se om texten hade kommit upp.
Nationella tävlingar mixades med internationella
Hursomhelst galorna i Lisebergshallen varierade med olika konstellationer, ibland var det nationella tävlingar med något affischnamn som dragplåster kanske Roland ”Tigern eller golvläggar’n som han också kallades” Ericsson, Bengt Cederqvist, Lotfi Ayed eller Håkan Brock. Eller så hade den
arrangerande klubben tagit dit ett utländskt gäng, jugoslaver, tyskar, danskar eller amerikaner eller t.o.m. afrikaner. Kvällstidningen GT och morgontidningarna GP och Arbetet var ofta närvarande och skrev om evenemanget dagen efter. Det var en höjdare när man kunde läsa dessa referat och se bilderna i efterhand.
Mina tidiga idoler som tog plats i nämnda hall var allt ifrån de ovan nämnda stjärnorna eller de grabbar i min egen ålder eller något, något äldre som kanske inte var dragplåstren men snudd på, sådana som, Anders Bokås, Steve Strömblad, Tommy Snare, Lumumba Nokrach, Kalervo Alanenpää, Jimmy Mayanja och Mille Marcovic för att nämna ett gäng pugilister, mer eller mindre kända som äntrat ringen på denna i Göteborg, legendariska plats för boxning. Våren 2018 välkomnade denna klassiska fighting-arena brittiska ”Cage Warriors” till sin repertoar, det skulle bli det sista nävkamps-arrangemanget i denna arena (hallen revs 2019). Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att Lisebergshallen även var ”The place” för MMA-galan ”The Zone” under flera år. Är det Partille Arena som skall bli Göteborgs boxnings och kampsports-Mecca nu? Det återstår att se!
Nådde jag då mitt mål att få boxas i Lisebergshallen undrar ni kanske? Jodå hela tre gånger. Naturligtvis aldrig som affischnamn. Så bra blev jag aldrig.
Kommentarer