Eddie Hearns Fight Camp i Brentwood, Essex bjöd på god underhållning och festiv stämning. Trots att regnet hängde i luften var stämningen på topp, och den till antalet (drygt 300) ganska begränsade publiken var taggade till max. Att Conor Benn uteblev var självklart ett tråkigt ”tapp” men i det stora hela gjorde det inte så mycket. Showen rullade på fint ändå, och stod sig bra kvalitetsmässigt. En solid gala som hade något intressant i varenda match.
Anthony Fowler säkrade match mot Liam Smith
Godbitarna avlöste varandra, som Anthony Fowler mot stryktålige tysken, Rico Mueller lyste upp sommarkvällen – Fowler avslutade tysken resolut på TKO i rond 8 och beredde därmed vägen för ett hett, efterlängtat inhemskt möte med världsboxaren Liam Smith senare i höst (efter Fowlers vinst avslöjade Hearn att den matchen var spikad och klar). Det var en imponerande uppvisning från Fowler. Och förstås huvudmatchen Leigh Wood mot kinesiske världsmästaren (WBA superfjädervikt) Xu Can där britten skrällde med superb, effektiv boxning och ett ganska överraskande sent stopp i 12:e och sista ronden. Wood satte en riktig propp som sänkte mästaren, han kom upp men översköljdes strax därefter av Woods serier varpå domaren gick emellan och bröt.
Jack Cullen tämjde roboten Yildirim
Via Skolboxning (text-book-stuff) med en ypperligt ”styv” och träffsäker jabb tämjde vältränade Jack Cullen, turkiske Avni Yildirim i en tät match om IBF:s internationella supermellanvikts-bälte. Lägg därtill gedigna insatser från ”nybörjarna” Sandy Ryan och Campbell Hatton. De gick segrande ur sina matcher. Allt detta var gott nog, jag hade nog nöjt mig med detta, men showen stora begivenhet var i mitt tycke ändå en helt annan match, nämligen en cruiserviktsbatalj.
Kvällens snackis levde upp till förväntningarna
Cruiserviktsmatchen mellan, irländske Tommy McCarthy och Chris Billam-Smith. En klassisk kraftmätning mellan två urtyper, teknikern (McCarthy) och ”punchern”, hardhittern, (Billam-Smith). Den fighten hade också snackats upp ordentligt av DAZN:s experter på plats så förväntningarna var stora. ”Den här matchen blir häftig och oviss sa de och poängterade även det faktum att grabbarna hade ett genuint ogillade av varandra, vilket adderade lite extra krydda. Billam-Smith var en stark alfahanne med grandios fysik (som huggen ur granit) och han delade verkligen ut snytingar som kändes och skakade om. McCarthy var nästan lika skräckinjagande, nästan lika hårdslående, dessutom snabb och något rörligare än sin antagonist och hade en fin blick. Han var favoriten. Matchen som hade tre tunga titlar i potten (Brittiska, Samväldes och Europabältet -EBU) blev faktiskt precis så bra som man hade förutspått. Ett sjuhelvetes krig i tolv fulla ronder som böljade fram och tillbaka matchen igenom. Domarna valde till slut, (ett delat domslut) att premiera underdogen Billam- Smith som framför allt hade haft det tydligare initiativet långa stunder i matchen. Hans bästa stunder var något något bättre än McCarthys men det var ”rakblads-jämnt” och kunde gått hursomhelst, men det kändes ändå rättvist och förlösande att Billam-Smith som ju tidigt i sitt boxarliv gått snöpligt bet på guld-medaljen i Brittiska ABA-mästerskapen (varit i tre finaler). Här fick han sin tydliga revansch och det var verkligen välförtjänt. Nu är han europamästare. Blir det en returmatch? Se höjdpunkter från galan i klippet nedan!
Läs min senaste Söndagskrönika med Michael Lindblad
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer