Det här är inget ”skryt-dokument” eller någon egocentrisk egotripp från min sida men när jag var 14 år kände jag mig själv som bäst i världen. Som “one of a kind”. Jag hade ett gigantiskt självförtroende. Jag var i min egen begränsade värld fullt övertygad om att jag var den i särklass bästa 14-åringen i hela världen i boxning. Där kan vi snacka om tilltro till sin egen förmåga. Jag var oslagbar. Begränsningar fanns egentligen inte. Boxningen var det jag var bäst på, det var mitt allt!
Hybris i tidig ålder
Vad var det då för faktorer som gav mig sådan orealistisk ”hybris” vid så tidig ålder? Jag hade ju inte ens gått en endaste ”riktig” match vid det här laget. Eller jo, några stycken utomlands hade jag ju faktiskt gått s.k. ”drenge-kamper” i Danmark och liknande diton i Finland och Polen, det hade jag ju gjort och det hade gått ganska bra. “Jag kastade mig ut där” när chansen gavs och fick smak för det, inga konstigheter. Jag hade vunnit Diplom-SM, eller Riksmästerskapen som det hette på den tiden (1986 var det väl) och verkligen dominerat min viktklass (lättvikt) som diplomboxare i Göteborgs-området. Med undantag för någon eller några oavgjorda matcher (eller diskningar för att ha slagit för hårt) hade jag aldrig förlorat någon diplommatch (ungefär 25 stycken hade jag väl avverkat vid det laget). Jag sparrade kontinuerligt seniorboxare och jag fick ofta (för ofta kanske) pris som bästa boxare vid diplomboxningstävlingar hemma i Götet. Jag överöstes med beröm av tränare och boxningsfolk och min självbild var väl oförtjänt pojk-världs-narcissistisk. Det faktum att jag hade svårt att hitta motståndare runt och omkring göteborgstrakten, jag fick ofta uppvisningsboxas mot färdiga matchboxare som var ett par år äldre (erfarna juniorer), detta var utvecklande men bidrog säkerligen till min befängda övertygelse om att jag var unik och helt säkert nr#1 i världen i min viktklass.
Tänk om möjligheten hade funnits
Ja, ni hör ju, jag var verklighetsfrånvänd i min själv-skattning som boxare. Vad vill jag då ha sagt med denna navelskådande och lätt självförhärligande artikel? Jo, jag tror nämligen att det finns massor av svenska boxare som i den åldern, 13 / 14 årsåldern är färdiga att ta steget fullt ut som ”riktiga boxare” – redo för fullkontakt och tävling internationellt helt enkelt. Jag är ganska övertygad om det. Jag vet att jag själv definitivt var det i den åldern och jag hade gjort vad som helst för att ha fått möjligheten att tävla på ett stort internationellt mästerskap som 14-åring. Tänk om jag bara hade haft den möjligheten. Då hade jag fått svaret, (svart på vitt om jag var så himla bra som jag inbillade mig) och förmodligen, kanske, ett bryskt uppvaknande, men det hade varit nyttigt för mitt ego, och vidare satsning. Det hade sporrat mig vidare och gjort mig gott.
Europamästerskapen för skolpojkar & flickor 2021
Förra helgen gick ju europamästerskapen för skolpojkar och dito flickor (födda 2007 och 2008) av stapeln i Sarajevo, Bosnien, Herzegovina, men Sverige var inte där. Vi deltar inte med landslagsboxare i evenemang med fullkontaktsboxning för utövare under 15 år. Jag skall inte sabla ned SBF och Sverige för att vi har den benhårda regeln men jag tror mig veta att det finns ett stort gäng diplomboxare i A-klass (14 år) därute i boxnings-Sverige som skulle älska att få delta och pröva sina vingar i den ålderskategorin. Ja, jag vet att det låter oansvarigt och olämpligt, som ett experiment kanske, men en sak är säker med dagens regelverk, hamnar vi obönhörligt efter internationellt och har sedan svårt att komma i kapp! Varför skulle svenska tonåringar egentligen vara bräckligare än ryska, ungerska och ukrainska? Jag tycker nog att vi skull ha varit med. Varför inte? Kanske borde vi också ha en hårdare variant av diplomboxning efter 13 års ålder och därmed på ett naturligt sätt förbereda och slussa in 14-åringarna till fullfjädrad boxning i A-klassen, och ge dem denna möjlighet att fightas internationellt. Det hade varit optimalt i mitt tycke och en ypperlig möjlighet för våra bästa “fjortisar” att få visa upp sig mot likasinnade internationellt (en belöning för allt slit i träningslokalen) – och ni som är av motsatt åsikt, ni behöver givetvis inte hålla med!
Kolla in när skolpojkarna och skoltjejerna gick loss på varandra i Bosnien om EM-medaljer här undertill!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer