“Real contact, no rules stick fighting” – Reportage från The Dog Brothers Gathering 2024 i Tyskland

Den 15:e mars, tidigt en fredag, flög jag från Arlanda till Leipzig via München. En ryggsäck med lite kläder och träningsutrustning bar jag med mig ensam på resan. Allt gick smidigt, inga förseningar. Väl i Leipzig tog jag ”Bahnhof” till de centrala delarna för att sedan traska vidare till hotellet. På vägen dit var jag tvungen att inmundiga en riktig tysk ”Dönerkebab”, något jag saknat sedan sist jag fick chansen (tidigt 90-tal). Leipzig är en mycket vacker stad med stora fina byggnader, en del från 1800-talet. Det förklaras med att staden klarade sig väl under kriget. Byggnaderna inhyser universitet, konserthus, kyrkor och en opera. Oerhört stämningsfullt när jag gick förbi och hörde sångarna värma upp vilket skapade en stor kontrast till vad som senare skulle utspela sig i staden och hela anledningen till att jag var där.

VAD OCH VILKA ÄR ”DOG BROTHERS”?
På en av ”Dog Brothers”-hemsidor går följande att läsa:

”Dog Brothers is a Filipino inspired self-defense curriculum based on the use of common weapons found on the street.  Known for their no-holds-barred style of full contact stick fighting, the Dog Brothers came into existence in May of 1988. Headed by three founders: Marc “Crafty Dog” Denny (the Guiding Force), Eric “Top Dog” Knaus (the Fighting Force) and Arlan “Salty Dog” Sanford (the Silent Force), it has grown into worldwide phenomenon with members throughout the USA, Canada and Europe.

A major component of the Dog Brothers is their annual coming together of fighters known as a “Gathering”.  Gatherings serve a multitude of purposes, chief among them, the tempering of new fighters through the crucible of full contact no rules stick fighting. And should a fighter demonstrate heart, good technique, good character, and fighting ability, they are given a name as a rite of passage and mark of ascension within the group.

​The Dog Brothers are without a doubt the single most legit group on the planet right now when it comes to real, effective fighting/martial arts, empty hand or weapons.

The Dog Brothers are more than ‘a band of sweaty, smelly, psychopaths with sticks’ – they are a brotherhood of like-minded individuals in pursuit of one goal – ‘Higher consciousness through harder contact’. Training will push you physically, challenge you mentally, and help you grow in unforeseen ways. You will train with individuals who will push you, and in return, will ask you to do the same for them.”

GAMLA RÄVAR VILL SPÖA “FRESH MEAT”
På fredagskvällen träffade jag Benjamin och Sebastian (två lokala arrangörer) för att närvara på den traditionella middagen före tillställningen och årets ”Gathering”. Där träffades flera återkommande ”Dog Brothers”-fighters och stämningen som var mycket positiv. Fighters från hela världen sammanstrålar på detta sätt och har gjort så åratal tillbaka. Italien, Grekland, Kanada, England, Tyskland, Finland, Australien, Schweiz, Polen, Danmark var exempel på länder som fanns representerade i listan på kämpar. Flera av dem meriterade inom ”Dog Brothers”-fighting eller ”Dog Brothers Martial Arts” som de specifikt kallar deras system. Systemet är en blandning av stilar där Filipino Martial Arts (FMA) på ett tydligt sätt genomsyrar det hela. Inslag från Pekiti-Tirsia Kali finns och även andra filippinska system, thaiboxning och Brazilian Jiu-jitsu (BJJ).

Lördagen var vigd åt ”The Tribe”, det vill säga de som är invigda i ”sällskapet” av återkommande och duktiga fighters. Dessa kör en egen “Gathering” för att sedan också vanligtvis deltaga på ”The Open Gathering” som just vid detta tillfälle var dagen efter. Alla registrerade fighters (samtliga deltagare har skrivit under en ”fighters form”) hade tillstånd att närvara som åskådare på denna “Tribe Gathering” vilket också var fallet för mig. Det var intressant och spännande att bevittna, i synnerhet i vetskap om att man själv, dagen efter, skulle upp och fightas.

Det visade sig snabbt att det var tuffa fighters som samlats. Ingen höll tillbaka. Det här var inte sparring utan liknade mer ett gatuslagsmål. ”Här gäller det att kamma till sig”, tänkte jag och drog handen över min rakade skalle. Imorgon smäller det. Söndagen var dagen för ”The Open Gathering” där samtliga registrerade fighters hade möjlighet till att fightas, vilket många också gör. Gamla rävar vill vara med och spöa ”fresh meat”.

HUR EN “GATHERING” GÅR TILL
Samtliga registrerade fighters samlas på en förutbestämd tid och plats. Väl på plats följer en kort introduktion om vad som ska hända och den tid som finns att distribuera. Man informeras om att alla är där frivilligt, vet om att det är farligt samt vikten av att skydda sig under hela fighten. Man vill helst inte ha några allvarligt skadade men heller inga fighters som inte pressas till det yttersta. Därav ligger ansvaret på de båda kämparna som står mot varandra. För reglerna är sparsmakade och ingen domare kommer handgripligen att avbryta kampen. Minimalt med skyddsutrustning är ett krav vilket också innebär att man får köra utan skydd. Fäktmask (till för att skydda ansiktet, inte tillåtet att ha extra skydd på sidor eller kring bakhuvud. Själv använde jag en lättare mask, 350NW skyddsklass 1, vilket är den lägre graden) och en mjukare skyddshandske är det som används. Det är också så att om den använda skyddsutrustningen åker av, eller tas av, är detta ok. Fighten får fortsätta. De personer som närvarar i nära anslutning till kämparna är ”The Ring Keeper” som håller koll på tiden och att ingen utomstående skadas (publiken). Det är åskådarna som får flytta på sig, inte kämparna, om kampen kräver det. En kameraman är också närvarande. Det som är reglerat (någorlunda) är tiden man fightas. Den är satt till cirka tre minuter men kan vara upp till det dubbla vilket har med hur fighten utvecklas.

Alla kämpar samtalar med varandra och finner en kämpe på egen hand som de vill möta. Inga viktklasser eller andra uppdelningar sker utan man sköter således sin egen matchning. Accepterar kämparna varandra och de förutsättningar som bestäms (vanligen vilken typ av vapenslag) bildar dessa sedan ett led, en kö. Där står man sida vid sida med sin ”danspartner” och väntar på sin tur att ”enter the ring”. Väl i fighten är målet att avsluta sin motståndare. Man måste pressa varandra, gå så långt det är möjligt. Att klappa ut eller om tiden rinner ut är de två sätt som fighten kan sluta på. Alla lär sig av dessa sammankomster, vilket är ett av målen. Skyhög intensitet och bra läroplan för studier i våld om man ska vara lite skämtsam.

“ATT GÖRA EN DOG BROTHER”
Söndagens kamper utspelades i en gymnastiksal i nära anslutning till en grundskola (Astrid Lindgrens grundskola). Sebastian (en av arrangörerna) tyckte att den svenska anknytningen i namnet på skolan skulle passa mig något han glatt påpekade. Jag kan inte säga att jag var lika exalterad över symboliken, kände att jag hade lite annat att tänka på, typ fightas. Det var för övrigt länge sedan någon från Sverige var nere i Tyskland för att ”göra en Dog Brother”, meddelade man mig, närmare två decennier.

Gymnastiksalen var delad på mitten av gymnastikbänkar som också verkade som åskådarplats. På ena sidan värmde man upp, på andra sidan fightades man. En man med en balaklava-liknande huva och bongotrumma satt vid ingången och trummade under hela eventet och fighterna, riktigt stämningsfullt i sann festlig filippinsk anda.

Det var som sagt söndag och de flesta affärer håller då stängt enligt lokal tradition. Då menar jag snarare att allt var stängt vilket jag snart fick erfara. ”The Gathering” gick av stapeln klockan 10.00 fram till kring 15.00 på eftermiddagen. Jag saknade, om behovet skulle uppstå, energi att fylla på med den enkla anledningen att jag glömt det. Det enda jag hade med mig var min träningsutrustning och en vattenflaska. Det kändes lite snopet och korkat av mig när deltagarna bar in kassar med medhavd mat, bars och dricka. En mycket vänlig kämpe slängde åt mig en burk energidryck innan mina fighter startade vilket jag var oerhört tacksam över. Jag vill tillägga att stämningen på dessa sammankomster är mycket god, något som det ofta är. Alla hjälper och peppar varandra, kramas och skrattar. Alla vill slåss och ha roligt.

“BE FRIENDS AT THE END OF THE DAY”
Klockan slog 10.00 och Benjamin, ”Lonely Dog”, huvudman för DBMA (Dog Brothers Martial Arts) i Europa, höll en introduktion i vad som väntades. Han bad alla komma ihåg att det här är väldigt farligt, det kan gå riktigt illa och vara medveten om det. ”You alone are responsible for you. Protect yourself at all times. One rule only: be friends at the end of the day”. Benjamin poängterade att fullvärdiga ”Dog Brothers”-medlemmar sitter i publiken och granskar de pågående fighterna och om någon utrustning ser suspekt ut tas den ut och granskas. Inget fusk med för mycket skydd accepteras.

En kameraman dokumenterade alla som skulle fightas och man fick framför kameran uppge namn, ålder och vilket land man representerar (jag är för övrigt 45 år). Man är således noga med dokumentationen. De äger sedan alla rättigheter och kan använda materialet i exempelvis instruktionsvideor bland annat.

Flera vana fighters poängterade den ångestladdade och adrenalinstinna känsla som blir mer påtaglig ju längre fram i fight-kön man kommer. De sista tre minuterna när man står först i kön anses som det mest pressade momentet i all väntan. Jag måste säga att jag inte var så uppjagad av att stå i kön, jag litade på att det skulle gå bra. Trots att jag misslyckades med rådet jag fick dagen innan att ”kom inte sist i kön!” så gjorde jag just det. Men det gjorde mig inget, behöll mitt lugn så gott det gick. Men visst, när det slutligen var ett par kvar framför mig kände jag hur det strömmade till genom kroppen. Nu var det snart dags. Precis innan min första fight kände jag verkligen i hela kroppen att detta var just ett av de speciella tillfällen jag tränat inför. Känslan var under kontroll vilket jag tackar Pekiti-Tirsia Kali för. Det här är vad jag är tränad för.

”YOU’RE ON, FIGHT!”
Jag gick totalt tre fighter under denna ”Gathering”. Samtliga med single stick, alltså en 2,5 centimeter tjock, 80 centimeter lång, strax över 250 gram tung käpp från (i mitt fall) amerikanska företaget Kombat Instruments Limited (KIL). Paret käppar jag inhandlat var helt nya enbart för ändamålet. Man väljer själv i samråd med sin partner vapen, dess vikt och längd. Jag poängterade till mina partners att verkligen anamma ”no rules”, men det var redan givet. Dessutom önskade jag att gå en fight med kniv men vid just denna ”Gathering” var deltagandet så högt att stick-fighter prioriterades. Man kunde gå fighter inofficiellt, något jag själv tog upp, men tyvärr var det ingen som var pigg på att utöka sitt officiella deltagande. Så det blev tyvärr inget.

Min första stickfight var mot en ”Dog brother”-kandidat och tidigare tävlande MMA-fighter, den andra mot en thaiboxare/DBMA-fighter och den sista mot en ”Full Dog Brother”/svartbälte i BJJ. Jag måste säga att det gick bra i mina tre fighter. Jag lyckades med att hålla mig undan slag någorlunda effektivt och fick ofta in hårda smällar på motståndaren. I synnerhet prickade jag ofta högra armbågens insida och underarm, ett relativt smärtsamt område som gör det svårt för motståndaren att fortsätta greppa sitt vapen. Dessutom ”stalkade” och pressade jag offensivt så mycket jag kunde. Självklart fick jag en del smällar själv på mask och armar, men jag gav mer än jag fick så att säga. Jag lyckades avsluta en av fighterna genom nedtagning, ta av motståndarens och min egen mask (den sitter i vägen) samt mina handskar för att sedan slå “bare knuckle” tills denne gav upp. De resterande två avslutades genom att tiden rann ut, ingen lyckades således avsluta mig. Direkt efter min tredje fight kände jag att jag var klar för dagen. En stor vinst för mig var att gå därifrån utan större skador. Jag hade fått två riktigt hårda smällar på tre fighter. Det var ändå något kvitto på att de principer jag lyckats lagra i skallen sitter någorlunda. Jag granskade käppen efter fighterna och noterade att den hade spruckit, så lite kraft hade jag ändå laddat på med.

AVSKED OCH HEMFÄRD
Efteråt när allt var slut släpptes jag av vid Augustusplatz av arrangörerna och några britter samt en australiensare. De var duktiga fighters skall tilläggas, varav en hade jag mött i min tredje fight. Vi kramades och tog farväl. Därifrån var det sedan cirka 20 minuters promenad till hotellet. Jag var upprymd av min nya erfarenhet och gick till det gamla kebabstället för att köpa lite mat, de hade minsann öppet trots att det var söndag. Klockan var nu 16.00 och jag hade inte ätit något sedan 07.30. Ringde en av mina huvudtränare och delade tankar om utfallet av mina fighter, jag hade inte berättat att jag åkt eller meddelat datum för dessa. Han blev glad och kände att han bidragit. När klockan senare på natten slog 02.00 och adrenalinet höll mig vaken stod det klart att händelserna verkligen tagit på mig.

Väl hemma blev man såklart välkomnad som en hjälte. Eller, inte riktigt. Så fort jag ställt ned väskan innanför ytterdörren meddelade min tjej att vår dotter var magsjuk och att hon också var på gång att bli sjuk så det var läge för mig att sanera boendet och tvätta.

Det är ändå härligt med kontraster, det behövs när man börjar tro att världen kretsar runt en själv.

Henrik Crantz
Pekiti-Tirsia Kali Sweden
Instagram: the.art.of.conflict
Facebook: https://www.facebook.com/share/p/MQoK67wr3M6zSH5K/

Är du intresserad av Pekiti-Tirsia Kali? Kontakta oss gärna.
Instagram: pekititirsiakalisthlm
Hemsida: pekiti-tirsia.se

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!