Krönika: Några ord om “lilla nervösdöden”

Det är något väldigt speciellt med de där sista, självande dagarna. I vart fall för mig.

Tidigare trodde jag det hade med bantningen att göra, men jag har märkt att det har det inte. Det är som att jag förbereder mig. Och avslutar på samma gång. Inför varje match jag gör så känns det alltid som att jag liksom lämnar det gamla bakom mig… och går upp i ringen helt utan mentalt bagage. Utan förväntningar eller förutfattade meningar.

Ungefär någon vecka innan invägning börjar det. Rastlösheten. Herregud. Jag vet varken om jag ska sitta eller stå. Vid det laget är jag helt gruvligt trött på att träna, ännu mer trött på bantningen, har svårt att koncentrera mig, vänta på min tur, läsa klart, titta färdigt, lyssna till punkt… och allt annat som liksom behöver någon form av mental närvaro.

Samtidigt börjar jag bli lite enstörig… jag drar mig lite undan. Blir mer eftertänksam. Sedan vänder det ofta. Jag gör saker och ting lite långsammare än vanligt. Stannar och andas. Det gör plötsligt inget om lunchrummet på jobbet är tomt när jag kommer. Eller sambon tar ett extrapass och jag får några timmar för mig själv därhemma. Jag funderar mycket. På vart jag tagit mig, vart jag är nu… och ibland också på vart jag är påväg.

Jag blir också samtidigt väldigt mån om att ta “varvet runt” och träffa de personer som står mig allra närmast. Min familj, nära vänner. Eller i vart fall ringa dem. Hade jag inte vetat bättre hade det känts som att jag ville ta farväl, som inför en lång resa. Och i mångt och mycket stämmer det nog, nu när jag tänker efter.

Jag blir många gånger också mycket mer känslig i kroppen. Jag känner smaker, lukter, beröring mycket mer tydligt. Det är fantastiskt och samtidigt mycket märkligt.

Man har så många tankar. Planer. Önskningar, som man vill ska infrias. Innan, under, eller till och med efter matchen. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte blir nervös inför mina matcher längre. Men det blir jag. Varenda gång. Men det är faktiskt dock inte på riktigt samma sätt längre. I början blev jag bara NERVÖS. Helt utom kontroll. Med tiden lärde jag mig att först och främst acceptera de känslor som kom. Jag hade under den tiden en mycket erfaren tränare i Anders Eriksson, som hjälpte mig något otroligt med de här bitarna.

Anders lärde mig bland annat att det värsta med att bli nervvös, det handlar inte alls om nervositeteten i sig självt. Utan om de reaktioner man får på nervositeten, eller de känslor och reaktioner man helt enkelt går och letar upp och ser till att man får…

Jag kunde bli både rädd för nervositeten – hjälp, tänk om jag blir SÅ nervös att allt bara låser sig, att jag ska stå där i ringen och inte kunna göra ett skit. Eller arg – varför känner jag såhär? Tre dagar innan det ens är dags! Skärp dig och sluta tramsa. Spiralen var igång. Jag blev nervös för att jag skulle bli nervös… och det gjorde mig nervös! Typ.

Nu har jag helt andra metoder och sätt att hantera mina tankar och känslor, som gör att jag kan se dem som tillgångar och redskap. Även de känslor som tidigare trodde var dåliga, och som skrämde mig. Vilket för mig, är något helt fantastiskt.

När det närmar sig ännu mer, och jag börjar dra vätska, så är även det en speciell känsla… även om det många gånger är tungt, tungt, tungt.

Det blir nästan som en slags meditation. Det låter kanske konstigt, men det är som att alla andra bekymmer och sysslor stannar hemma. Det är bara jag, min kropp, och matchen. Det är allt som finns. Det stora, stora rummet som är världen, krymper och allt som är oviktigt utanför just denna lilla stund skalas bort tills det alltihop får plats i ett badkar. Eller en bastu.

Sedan. När vikten är på plats. Invägningen är gjord, första påfyllningen är gjord och jag lägger mig för att vila lite. DÅ. Kommer det igen. Alla känslor på en och samma gång. Lika läskigt varje gång. Och det värsta är – att jag lärt mig att det är så det ska vara.

Precis så det måste vara. För att jag ska vara där. På den enda platsen jag ska vara sen i ringen.

Just där jag är, med det jag har. Just då.

När ni läser det här, så vet vi… hur det gick. Om jag presterade. Om jag gjorde min bästa, eller kanske sämsta, match någonsin. Om jag vann, om jag förlorade… fick stryk, eller stood my ground. All or nothing. Det är det enda man kan lova.

Ses på andra sidan!

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!