Far beyond driven

Drivet finns där. Det har alltid funnits där hos mig. Det dör aldrig. Jag kan inte förklara varför. Det går inte att stänga in. Jag har försökt det med. Men det tar sig ut i alla fall. I olika former…

Jag möter massor av människor varje vecka som är helt sprutfulla med driv. Vissa vet om det och använder det. Andra vet inte om att dom har drivet och motarbetar det.

Men hur blir det när man är tvungen att ha driv då? När man står ensam och du bara du kan göra det som måste göras?
Det finns ett engelskt utryck myntat av en smart men enligt internet okänd person som säger “You don’t know how strong you are until being strong is the only choice you have.”.
Vi orkar, kan och förmår oss till mycket mer än vi tror om vi blir pressade till det.

En stor skillnad mellan oss med mycket driv och de med lite driv är att vi faktiskt har blivit pressade till drivet i olika situationer. Blivit pressade eller pressat själva. Oavsett har vi hamnat i situationer där vi bara behöver driva. Sätta igång och sen bara köra. Man kan inte vänta på att hjärnan skall behandla alla katastrofscenarier som ändå aldrig händer.

Ibland måste man exponera sig för grejer som gör en fullständigt livrädd.

Som Jennifer Österlin. Som gick en kickboxningsmatch i ett annat land i lördags. Varför? På grund av hennes driv att utveckla sin passion för stående fighting, för att få match överhuvudtaget och för att bevisa för sig själv att inget hinder är stort nog.
Om hon var rädd för upplevelsen? Naturligtvis var hon det.
Om det blev lättare när hon fick veta att det är en landslagstjej och regerande mästarinnan i den disciplinen hon skall möta? Inte direkt.
Blev hon starkare på andra sidan? Självklart.

Eller som Karin Edenius. Som drar av korsbandet i första matchen på europamästerskapet i kickboxning i fjol efter årtusendets bästa tävlingsuppladdning. Fatta det antiklimaxet. Som jag får tag i på telefon. Och som jag fullständigt får vråla till i telefonen och säga: “Håll käft, sluta gråt och tala om för mig vad som hände med knäet”. Som opererar sig i februari och gör en så kunglig jävla rehab att hon kan gå in och vinna en hel kickboxningsturnering ganska exakt 12 månader efter skadan.
Det är sånt som knappt händer på film.

Tror ni hon hade något val? Tror ni Karin är den tjejen som lägger sig på soffan och skyller latheten på skadan? Eller tror ni hon driver? Timma ut och timma in på gymmet, med övningar som tom får personalen att titta snett. Att genomföra rehab och fysprogram styrda in på sekunden är komplicerat, påfrestande och frustrerande på samma gång. Under perioder i rehabiliteringen känner man nämligen ingen skillnad alls på träningen.

Utan driv i ett sånt här läge blir det ingen mer kampsport. Det är sluttävlat och i värsta fall även sluttränat.

Eller som en kund och vän till mig. Vars sista förälder håller på att lida sig ur tiden med cancer. Och samtidigt behövt byta jobb på grund av en riktigt sugig arbetsmiljö på det gamla stället. Och samtidigt bli sjuk. Och sakna aptit. Och behöva rodda med grejer för föräldern som ligger på dödsbädden. Och samtidigt försöka vara supermorsan hemma. Och samtidigt vara världens bästa fru.

Hur fan gör man där liksom? Hur tänkte livet här? Vi är ju inte mer än människor. Vi kan inte ta hur mycket som helst.
Då måste man hitta drivet. Tyvärr alltså. Man måste leta upp det. Nu är det ett sånt läge där man inte kan sätta sig ner och vänta in det. Man måste hitta energi i alla olika former och sen bara köra.
I kundens fall är träningen central. Både som ventil men också som energileverantör och stresshanterare.

Ni skall få med er det enskilt viktigaste tipset ni någonsin kommer få när det gäller driftighet och motivation och sådär.

Läs nu noggrant.

Håll käften, sluta hala och sätt igång.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!