Karin Edenius efterlängtade guld

Berätta om din skada för ca 1 år sedan.

– Jag var en bit in i sista ronden i min kvartsfinal på EM i Turkiet då jag gjorde en sidospark men fastnade med foten i mattan som hade ovanligt bra grepp. Jag upplevde att knäet klickade till och sedan gick benet knappt att stödja på, så snart jag försökte stödja på det så vek det sig i konstiga vinklar. Jag försökte fortsätta två gånger efter detta men knäet vek sig och jag fick inte fortsätta. Det gjorde inte överdrivet ont men då har man ju en hel del adrenalin i kroppen under match. Efteråt svullnade det en del men vi lindade och kylde det med en gång vilket jag tror gjorde en stor skillnad plus att jag direkt påbörjade en post-trauma-träningsprogram för knäet, samma kväll faktiskt.

Vad tänkte du när skadan uppkom? Funderade du på att sluta eller var du fast besluten på att komma tillbaka?

– Jag blev väldigt besviken och ledsen över att inte kunna fortsätta matchen. Det fanns bara guld i mitt i huvud och nu fick jag inte ens ett brons. Jag insåg att det var något allvarligt då det inte gick att stödja på alls. Jag deppade ihop och var väldigt ledsen i ungefär en dag. Sedan insåg jag att det var upp till mig att göra det bästa av situationen och bestämde mig där och då att bli världsbäst på rehab och att träna upp knäet till VM nästa år.

Fick du operationstid? Hur lång tid tog det innan du fick hjälp?

– Jag är en av sju elitidrottare som är uttagna i Elitidrott Uppsala, ett projekt där man främjar elitidrott. En av de förmåner vi har i projektet är tillgång till en idrottsläkare och sjukgymnast. Redan samma dag som olyckan skedde kontaktade jag min projektkontakt och fick en tid hos läkaren ett par dagar efter att jag kom hem till Sverige igen. Efter läkarundersökningen och magnetröntgen konstaterades det att min korsband var av och att ett ligament var halvt avslitet (troligen p g a att jag försökte fortsätta). Genom min grymma läkare bokades jag in på Elisabethsjukhuset hos en knäläkare som är riktigt duktig på korsbandsoperationer. Man måste vänta ca tre månader efter skadan innan man opererar så att knäet hinner ”lugna ned sig” från traumat för att få så bra resultat som möjligt. Under dessa tre månader tränade jag knäet varje dag efter min sjukgymnasts upplägg.

Var operationen lyckad? Var gjordes den och vad gjorde de för ingrepp?

– Operationen, en så kallad korsbandsplastik, var väldigt lyckad. Man tog en muskelsena från hamstringsmuskeln och gjorde ett graft av denna som fästes med stift där det gamla korsbandet suttit. Denna växer sedan fast och omvandlas till en korsbandsliknande vävnad.

När påbörjade du rehabträningen? Hur ofta och hur länge höll du på?

– Rehabträningen påbörjas samma dag som man opereras. Då man opererar i knäet slutar alla muskler fungera mer eller mindre och man måste återuppbygga allt och få kontakt med musklerna. I början var det korta övningar men dessa stegrades successivt. Så snart jag kunde stödja på det opererade benet påbörjade jag min gymträning där jag tränade uppbyggande styrka för överkroppen för att på så sätt påskynda läkningen. Min fystränare Björn Rhodin, som har mycket goda kunskaper kring just knäskador, knåpade ihop ett grymt program som jag följde till punkt och pricka.

När märkte du dina första framsteg?

– Med tanke på att alla muskler helt lägger av vid operationen så märkte jag framsteg ganska snabbt och upplevde förbättringar varje dag.

Trodde du att du hade möjlighet att komma tillbaka till samma nivå?

– I början så var det svårt att tro att det skulle bli något vettigt alls av knäet med tanke på hur det såg ut men jag litade på mina experter runt omkring och fokuserade på att träna upp det så gott jag bara kunde.

När började du träna kampsport igen efter skadan?

– Jag började med boxning i april-maj då det är lindrigare för knäet än kickboxningens sparkar.

Hur var det att stå på mattan igen?

– Det var otroligt skönt att få vara tillbaka på mattan och man märkte hur mycket man saknat det.

Kunde du lita på att knät höll?

– I början var man väldigt försiktig då allt måste stegras hela tiden då knäet måste vänja sig vid alla nya belastningar. Kroppen vill gärna återgå till det den var van vid innan så jag fick bromsa lite i början. Men allt eftersom jag ökade intensitet och svårighet och kände att knäet funkade bra så kände man sig allt tryggare.

När du ökade intensiteten inför tävlingen eller precis innan match fanns det någonstans i bakhuvudet att tänk om…

– Jag har hela tiden stämt av utvecklingen av knäet med min sjukgymnast och min läkare och de var rörande överens om att det skulle funka bra med kickboxningsmatch just vi denna tidpunkt, det vill säga knäet var tillräckligt bra. Gick även en A-klass-boxningsmatch i Gävle två veckor tidigare mot svenska mästarinnan i -75 kg och då hade knäet funkat kanon så jag var rätt trygg.

Att ta guld i comebacken, hur kändes det?

– Det kändes underbart. Jag inledde ganska lugnt och gjorde inte mer än vad jag behövde för att vinna, lite för att känna på knäet. Ökade allt eftersom och knäet svarade bra. När jag kände att segern var min så kändes det lite extra kul då det var ett bra facit på hur mycket det lönar sig med bra kompetens som stöd och en nitisk rehabträning.

Är du tillbaka på samma nivå som innan?

– Fysiskt sett så är jag bättre än jag varit då jag haft tid att bygga upp kroppen så den är mer stabil och komplett. Har kört mycket korrektiv bålträning, under ledning av Björn Rhodin, och denna tillsammans med all annan träning gör att jag har en bättre grund att utgå från. Boxningen har jag ju också kunnat fokusera mer på så den känns snabbare och starkare. Sparkarna har jag bara kört sedan augusti men även dessa sitter bra. Möjligen att flytet mellan slag och sparkar kan utvecklas mer men det är också det jag fokuserar på just nu.

Finns det saker som mognat eller fallit på plats under din skadeperiod som du fick ut i match?

– Rent mentalt så känner jag mig starkare då jag vet min utmaning och att jag tagit mig genom den. Det gör att man tror mer på sig själv. Det var även skönt att känna hur mycket rutin faktiskt spelar roll då man kan vara mer strategisk under matchen, tänka mer helt enkelt. Motgång föder framgång och har jag klara av en korsbandsskada så är det väldigt lite som känns tungt.

Finns det något som var sämre än tidigare?

– Självklart är känsla och timing en färskvara och denna kommer jag fokusera på framöver.

Vad vill du säga till de som skadat sig, vilka är dina bästa råd till dem?

– Först och främst måste man acceptera det man inte kan förändra och fokusera på det enda man faktiskt kan påverka vid en skada, ens egen inställning till det som hänt. Lägg fokuset på att göra det bästa av situationen genom att blicka framåt och lägga all energi på att rehabträna med ett tydligt mål. Man får ju faktiskt tid att träna upp sina svagare sidor för att komma tillbaka, ännu starkare och klokare.

Tränar du annorlunda idag än tidigare?

– Nu när man är medveten om hur nära skador vi elitidrottare faktiskt är hela tiden, varje dag, så är jag noga med min prehab, skadeförebyggande träning, och er till att träna sådant som gör att man kropp håller bättre.

Du ska snart tävla igen, berätta!

– Mitt mål som jag satte samma dag som jag slet av mitt korsband var att vara i toppform vid VM i Turkiet i början på december där jag ämnar försvara mitt VM-guld. Jag är uttagen till detta VM sedan tidigare och det är VM-finalen som figurerar i min målbild. Jag ser min korsbandsresa som en hemlig styrka, något som jag tagit mig igenom och som gjort mig starkare än sist. Man får ett annat perspektiv på saker och ting och det ger ett mentalt lugn som jag tror är en stor styrka i en så pass nervpirrande sport som kickboxning.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!