För många är att tävla ett måste, det är själva meningen med utövningen. Ett sätt att mäta sina krafter mot andra i en ständig strävan efter att bli uppmärksammad och hyllad för sin bedrifter. Det tycks vara de som är supertalanger och som tycks vara skapta för att tävla. Eller är det verkligen så? Verkligheten …
För många är att tävla ett måste, det är själva meningen med utövningen. Ett sätt att mäta sina krafter mot andra i en ständig strävan efter att bli uppmärksammad och hyllad för sin bedrifter. Det tycks vara de som är supertalanger och som tycks vara skapta för att tävla. Eller är det verkligen så? Verkligheten är en annan, det är få som är av den kategorin.
Nästa gång du träffar på någon av den kalibern, kanske någon du ser upp till för dennes prestationer på mattan, i ringen eller i buren. Passa då på att fråga lite grand om hur allt började. Visste de redan från början om att de skulle bli världsmästare i sin gren? Hur var den första tävlingen, och en andra och den tredje? Vad tror du de kommer att svara?
Många låter också bli att tävla på grund av att de är rädda för att förlora eller göra bort sig. Därför avstår de från att förlora för då kan ingen se deras fel och brister, i alla fall så som de själva kanske tänker.
Istället borde man som relativt ny vara nyfiken på hur det är att tävla. Vad händer inom en när man satt ett mål? Hur förändras träningen och inställningen till den? Får träningen en annan betydelse än tidigare. Många vittnar om det. När man anmält sig till en tävling infinner sig en skräckblandad förtjusning över den utmaning som hägrar. Man äter tävling, man sover tävling, man tränar tävling. Allt annat får underordnad betydelse på gott och ont.
Det som är bra med att tävla är att man får erfarenhet. Ju mer erfanhet vi har desto bättre utrustade är vi för framtida drabbningar. En eventuell förlust innebär inte slutet. Det är snarare ett kvitto på var du står idag i din utveckling och ger dig ett obarmhärtigt besked på vad du behöver förbättra. Att tävla är en process och man gör det om och om igen tills man lärt sig, utvecklats och blivit en bättre fighter och förhoppningsvis bättre människa.
Och kom ihåg att supertalangen och världsmästaren precis som du varit precis lika nervös som du inför sin första tävling. Det kan vara så att det finns många världsmästare där ute som aldrig anmälde sig till den första tävlingen och fick känna på rushen, som därmed aldrig blev världsmästare. Varje resa börjar med ett enkelt första steg. Så vad väntar du på? Vem vet om du sitter på värdsmästargenen om du inte provar!
Text: Marko Gyllenland
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer