Ibland känns det bekvämt att befinna sig i sin Comfort Zone. Detta begrepp förekommer flitigt i många utbildningar numera. Man skall kort sagt göra det man kan och känner sig bekväm med och helst inte något annat. På företaget gäller det att hålla sig på sin kant, inte testa nya utmaningar utan göra de arbetsuppgifter man blivit tilldelad. Inom idrotten skall man hålla sig till det man kan och inte testa för mycket nytt. På sommaren i semestertider tar det sig även uttryck i att många firar semester på exakt samma plats år efter år. Där man är trygg där trivs man.
När jag startade med kampsport 1977 var jag den förste i min släkt som startat med något så exotiskt som kampsport läs japansk jiujitsu. Förvisso hade min pappa brottats lite i Bergania Brottarklubb i Helsingborg som ung, men det fanns inga traditioner i släkten. De flesta hade spelat fotboll, blivit konstnärer eller annat. Men inte så mycket fighters så långt ögat nådde. Jag förväntades inte påbörja någon ny norm inom släkten men det blev precis det jag gjorde. Numera tränar båda mina söner kampsport och förhoppningsvis kommer det att berika deras liv precis som det berikat mitt.
Jag kan inte påstå att jag befann mig i min Comfort Zone direkt när jag stegade upp för trapporna på Trädgårdsgatan i Helsingborg och mitt första besök i en dojo (träningslokal för budo). Jag blev väl omhändertagen och kan nu så här i efterhand konstatera att mitt djärva steg innebar att en ny värld öppnades för mig. Jag är oerhört tacksam över att jag vågade ta steget utanför min normala värld och började en ny resa som fortsätter fortfarande.
Jag har nu vänner över hela världen som delar samma passion som jag gör. Jag vet att Mats Nilsson en gång skrev att han kände stor samhörighet med andra som hade brottaröron eftersom han då visste att de delade hans passion för grappling. Jag har inga brottaröron ännu och inga andra synliga bevis för min hobby som både blivit mitt arbete och passion. Att få chansen att utvecklas inom ett speciellt område känns alltid bra och det är ofta som jag sitter och tittar tillbaka på gamla artiklar, foton och annat och minns. Tänk vad jag hade missat om jag inte vågat ta steget ut från MIN bekvämlighetszon den där dagen i augusti 1977.
När jag i början av 2000-talet ville börja med grappling så var detta inte speciellt utbrett i Sverige. Idag växer både submission wrestling och BJJ så det knakar men på den tiden var det fortfarande ganska exotiskt med de nya kampformerna. 2001 arrangerade jag och mitt team ett grapplingevent på stranden i Helsingborg som kallades ”King of the Beach”. Aldrig tidigare hade någon gjort något liknande i denna del av världen. Visserligen var det vardagsmat att köra evenemang på Cobacabana i Brasilien men här trodde inte många på idén. Trots detta vågade vi lämna den berömda Zonen igen och vi hade skapat en klassisk tävling som det talades om i många år.
Detsamma var när den första BJJ-tävlingen i Sverige där juniorer och seniorer tävlade tillsammans arrangerades. En del tyckte det var en bra idé men många menade att man inte skulle blanda dessa tävlingar. Idag är det ovanligt om man inte erbjuder tävlingar med både juniorer och seniorer tillsammans. Att våga ta nya steg i utvecklingen har alltid kittlat mig, både som utövare och som person. Att söka nya utmaningar och se hur mycket som går att göra. Ibland blir det pannkaka men oftast blir det ganska bra. Konsten är att våga!!
När jag tränat jujitsu i en massa år kände jag att jag ville testa nya gränser och började att träna mer modernt. Kampsporter där fysik och kamp hade en större plats. Jag fick börja träna annorlunda och vara noga med att hålla mig i form. När jag tränar så idag har det blivit ett normaltillstånd för mig men det var det inte i början. Att våga sparras med yngre fighters, att rulla med BJJ-gruppens nya fighters och faktiskt inte bara deltaga utan även vara där med en vilja att vinna, det är häftigt.
Att våga lämna sin Comfort Zone ger en inre tillfredsställelse efter ett tag. Först känner jag nyfikenhet, sedan lite oro och rädsla, därefter infinner sig en känsla av ”nu djävlar” och så rullar det på. När man sedan har förberett sig så bra man kan och man sedan kör fullt ut, då vet man att man satsat och då känns det bra. Då betyder inte vinst eller förlust lika mycket, även om det alltid känns bäst att vinna. Man går sedan in i nästa fas och det är att bli van att befinna sig i sitt nya element. Efter ett tag blir detta ett normaltillstånd och man börjar känna sig säker på det man gör. Man utvecklar nu kanske nya övningar för att bli ännu bättre på det man gör och man satsar verkligen det man kan.
När man sedan börjar känna att man börjar känna sig bekväm i rollen då väcks nyfikenheten igen inom en och man börjar fundera på vad man kan göra härnäst. Är det rastlöshet eller bara nyfikenhet? Kan man inte bara stanna kvar istället för att ständigt göra nytt?
För mig är svaret både ock! Jag har varit jujitsun trogen i över 35 år men ändå känt behov av att testa nya stilar och träningsformer. Jag vill hålla mig till det jag kan men ständigt utveckla mina förmågor. Jag byter inte till karate på måndag, kung fu på tisdag och judo på onsdag men jag vill känna suget. Jag tror att den bästa balansen finner man om man kan känna sig trygg i sig själv och försöka bli så bra man bara kan inom ett segment och därefter göra små sideorders för att testa och känna hungern. Detta har fungerat bra för mig och jag hoppas att det även kan fungera för andra.
Det som gör mig tillfredsställd och lugn i sinnet det är att våga vara mig själv och våga lämna min Comfort Zone då och då. Det utvecklar och berikar mitt liv!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer