Krönika – Mike Wall: Från Gi till nostalgi

Satt häromdagen och tittade igenom en låda med gamla foton. Ni som är uppväxta på den tiden då det inte fanns digitala kameror, mobiltelefoner med kamerafunktioner etc. vet säkert vad jag menar. Man fotograferade som en galning på sina semestrar, träningsläger, skolavslutningar med mera och fick sedan gå runt i en nervös väntan innan man fick springa ner till fotoaffären och hämta ut sina bilder. Nu var man spänd av förväntan om bilderna blivit bra eller ej. En del var suddiga, andra hade kapats av motivet på fel plats, ja kort sagt det var mer sport att ta bilder på den tiden. Man visste aldrig riktigt vad det skulle bli. Numera med den nya tekniken kan man direkt gå tillbaka på kameran och radera bilder man ej vill ha, man kan manipulera bilderna i datorn när man kommit hem. Det är andra tider nu!!

Låt oss återvända till min låda med bilder. Jag tömde ut dom på bordet och började titta igenom högen. Med tanke på mängden bilder så skulle det här nog ta en stund. Men oj oj vad tiden rusade iväg. Eftersom lådan innehöll bilder med kampsportsprägel och inte familjens semesterbilder så hade en del använts genom årens lopp i en del publikationer som jag satt ihop. Jag gav ut lite kampsportstidningar på 80 och 90-talet. Jag blev snabbt förflyttad tillbaka till mötena med en del av de gamla mästarna som jag träffat under mina år inom kampsporterna.

Jag smålog lite åt ett svartvitt foto på mig och den legendariske Wally Jay från Hawaii som var en av de stora pionjärerna inom amerikansk jiujitsu. Han står och håller om mig på ett foto från tidigt 80-tal och det känns som en helt annan tidsålder. Jag hade ganska långt hår på den tiden och det fanns även andra klart synliga skillnader på bilden ifråga. Nog om detta. Jag lägger bilden åt sidan och fortsätter att ögna igenom bilderna. En stor mängd gamla mästare passerar revy, Richard Morris, Robert Clark, George Dillman, Dan Inosanto, Soke Inoue, Jan de Jong mfl

En hel del av dessa har varit fantastiska personligheter inom sina respektive kampsporter och stilar och har betytt mycket både för mig och en massa andra. I början av 80-talet svepte en våg av instruktörer främst över landets södra delar inbjudna av bland annat Jan Erik Karlsson, som var en av mina första instruktörer. Jan Erik bjöd in instruktörer från England, USA, Australien, Japan och andra exotiska platser. För en ung grabb som jag var det ett fantastiskt smörgåsbord som dukades upp. Många av dessa personligheter har tyvärr lämnat oss och är förlorade för en ny generation om inte lådor med gamla foton och dammiga VHS-band hittas. Numera
dokumenteras det mesta på mobilen och läggs sedan snabbt ut på de sociala medierna. Tänk vad tekniken förändras.

Många av våra svenska pionjärer är fortfarande i livet och bidrager till att sprida kunskaper om hur det var förr. Kurt Durewall är en sådan legendar från Göteborg som jag till min glädje även fann som krönikör på Fightermag. En man som har ett oerhört brett kunnande och blivit rikligt och välförtjänt belönad för detta genom åren. Men det finns många andra som borde nämnas. Frågan är hur den nya generationen kommer att minnas vad dessa pionjärer har gjort och hur detta har påverkat kampsportens möjligheter idag? Om inte Benny Heslund hade startat Svenska Fighter hade inte Marko och alla andra kunnat utveckla en av världens bästa kampsportstidningar Fighter Magazine.

När svenska politiker för ett antal år sedan ville förbjuda kampsporterna att verka så drogs en massiv kampanj igång av en del av de yngre pionjärerna. Här gick bland annat August Wallén i täten och gjorde ett hästjobb för att rädda möjligheten att få träna kampsport på det sätt som nu är möjligt! Det tillsattes en enmansutredning som skulle ge svar på risker inom kampsporterna och hur dessa risker bäst skulle undvikas eller regleras. En kampsportsdelegation bildades och ett nytt regelverk sattes upp. Nu ett antal år senare kan vi konstatera att det blev inget förbud! Kampsporten förflyttades inte tillbaka till små skumma källarlokaler utan nu fyller UFC Globen i Stockholm och svenska MMA-stjärnor kan fightas på hemmaplan inför sina fans! Detta hade aldrig varit möjligt utan August och en del andras viktiga arbete.

När jag fortsätter att plöja igenom mina foton i lådan har de gått från svartvita bilder till färg! Massor av träningsläger, resor, instruktörer och händelser passerar revy. Jag minns tillbaka och kan känna en stor tacksamhet för allt som kampsporten har gett mig. Alla upplevelser som jag nu kan berätta för en ny generation utövare betyder så oerhört mycket för mig. Men hur mycket av den genuina känslan kan man förmedla? Kommer känslan att bli densamma för mina elever eller är deras referenser Youtube klipp? Hur många träningsläger åker man på numera? När jag började att träna så åkte vi på läger var och varannan helg, vi träffade massor av instruktörer och fick träna massor av tekniker live. Kommer detta att vara normen för dagens generation?

Förra veckan arrangerade CSA Denmark ett späckat träningsläger som drog fulla hus, Dynamix har sitt stora sommarläger, MMA Campen på Vackstanäs har satt en ny kvalitetsnorm på läger så allt hopp är inte ute. Utbildningarna som arrangeras av de olika svenska förbunden är bra, kurserna som Shooters och August Wallen erbjudit genom ren helt formidabla. Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att träffas och tränar ihop. Att vi över stilgränser och förbund vågar träffas för att vi en gång skall bli en del av den svenska och internationella kampsportshistorien. Jag får en härlig känsla i kroppen och känner att minnenas våg sköljer över mig. Det är en av drivkrafterna att jag själv fortfarande vill arrangera träningsläger och tävlingar. Platserna där vi möts och skapar nya kampsportsminnen är lika viktiga fortfarande.

Upplevelser som är aktuella idag blir en dag nostalgi. Se då till att ni har en låda att stoppa ner dom i så att ni kan återge dom för nästa generation. Steget från Gi till nostalgi är kortare än vad du tror!

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!